Kanadakorrespondenten har flyttat

Efter några år här blev jag grymt trött på det trötta förhållningssättet hos de på bloggtjänsten när det gäller widgets och format. Så detta blir min sista blogg här. Jag bloggar vidare på några andra ställen:

Kanadakorrespondenten.com -där fortsätter jag med navelskåderi och betraktelse av omvärlden i relation till språk, skrivande, den eviga Värmlandslängtan som jag lider av, samt en rad andra ämnen som får min utländska värld att snurra.

Svenskautomlands.org - bloggen för utlandssvenskan som strävar med att få barnen att kommunicera på svenska oavsett om detta sker i samtal, på nätet, i gammaldags brev eller genom att läsa (om läsning är en typ av passiv kommunikation?). Denna blogg rymmer nu många fler röster än mig egen, och kan för sådana som fortfarande förtjusas av berättelser, ses som en samling av livsöden och tolkningar av situationer utomlands där föräldrar försöker få barnen att använda och utveckla sin svenska (med olika resultat). Inspiration och information om flerspråkighet utlovas.

Vi hörs där istället!

Min son, en kostymnisse?

En man i kostym. En snygg kostym ger en snygg man.
Fast för vissa är detta enklare än för andra.

I går eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. På vägen hem drog Thor igång med en lång utläggning om varför det var så fel att han hade så många böcker i sin bokhylla när han skulle kunna ha lego där. Han ville sälja dem, men påpekade att det var hans böcker och att han borde få inkomsten från försäljningen. Allt med röst som nog bäst kan beskrivas som synnerligen indignerad.

"Nähä", sade jag , "det är mina böcker, de bara vilar där. Du får inte sälja dem. Wilde måste hinna läsa dem först."

Thor insåg snabbt att jag hade stålskärpa i rösten och att detta inte var ett förhandlingsbart ämne. Istället gick han över till att klaga på nästa grej i sitt tydligen svåruthärdliga rum. I hans rum har jag nämligen hängt mina finklänningar i den existerande garderoben.

"Varför det, mamma? Det är mitt rum, mamma, det borde vara min garderob! Jag vill hänga mina kostymer där!"

"Förlåt, sade du kostymer?" Med sin lillgamla och igår mässande röst, såg jag snabbt framför mig en Thor som dök upp vid frukostbordet i slips och kostym. I tanken snärtade han ut en egen  medhavd linneservett i knät för att inte spilla på sina kristrecksrandiga ben. "Menar du verkligen kostymer?" Häpnaden fick mig att tänka på ordet flabbergasted.

"Ja, kostymer, mamma." Han suckade djupt över att jag inte fattade. I mitt jetlaggade tillstånd lekte min fantasi vidare och jag såg Thor framför mig som dök upp i kostym i skolan, kallade till möten med sina lärare och berättade vad de också borde göra med sina liv. Eller ja, kanske bara med inredningen i klassrummet. En son med dokumentportfölj och blanka skor som lekte med barn i shorts och gympaskor.

Mina inre syner fick mig att explodera av skratt. Tårarna trillade nerför mina kinder, medan jag försökte hålla oss kvar på vägen mitt i värsta rusningstrafiken på väg hem. Jag slängde en blick över axeln för att kika på Thor, som log undrande mot mig och skrattade med, fast osäker på vad det var som var så kul. När jag förklarade himlade han med ögonen fast fortsatte att skratta.

"Men mamma, det var ju inte sådana kostymer jag menade. Det var Halloweenkostymer!"

Aha! Ja, just det. Bredvid mina finklänningar hänger några av mina Halloweenkostymer. Det var därför Thor hade börjat prata om kostymer.

Jag undrade plötsligt om Thor kommer att bli en kostymnisse i framtiden? På på något sätt är detta oerhört lätt att föreställa sig. Jag var tvungen att googla det för att se hur det stavas och hittade då följande definition av ordet som sådant:

Kostymnisse betyder i stort sett samma sak som byråkrat. Synonymer är tjänsteman, pärmbärare, pappersvändare, formalist, pedant, paragrafryttare, principryttare, överhetsperson, byråkrat, och ämbetsman.

Min son, en byråkrat? Med alla sin språk hade jag hoppats på diplomat, men byråkrat är kanske ett annat yrke där man behöver språk? Kanske inte för att lyssna på någon, men absolut för att berätta för folk vad de ska göra. Och det gör min lille professor uppenbarligen redan nu vid 8-års ålder. Jag undrar just hur han kommer att vara som 15? Eller som 35? Tanken svindlar.

Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Tankeexperiment för utlandssvensken om nästanfamiljen

Foto: Margareth Mead (1901-1978)

"Nobody has ever before asked the nuclear family to live all by itself in a box the way we do. With no relatives, no support, we've put it in an impossible situation. "

Orden är Margareth Meads, en känd amerikansk antropolog som uttryckte begränsingarna med en klassisk kärnfamilj. Jag lever i en som fungerar väl, men där vi inte alltid klarar ut allt själva utan behöver hjälp med både det ena och det andra. Vanligtvis vänder man sig till andra nära släktingar, men vad gör man när man bor långt borta från dem?

När man bor utomlands förändras ens uppfattning om vilka som finns i ens familj. Min egen familj består naturligtvis först och främst av mina barn och min man här i Vancouver, min mamma i Karlstad, min bror och svägerska med tre barn i Karlstad, och min syster med man och två barn i LA. Men vi ses tyvärr inte så ofta p.g.a. avstånden oss emellan. Barnen har inte sett sin mormor och min brors familj sedan förra sommaren. Kusinerna i LA träffar de oftare, men inte heller mer än ett par gånger om året. Ändå känner jag mig aldrig ensam eller som att jag inte har någon som bryr sig om mig, eller som skulle kunna hjälpa mig.

Under de sista 14 åren som utlandssvensk har jag fått ett flertal nära vänner och skapat många nya kontakter. Men det var först när barnen kom och jag ibland vandrade runt som en sömnlös levande död, som jag verkligen började uppskatta det sociala nätverk jag har runt mig. Jag tror inte att jag har tagit vänskap för given; varje gång jag har flyttat till en ny plats så har supersociala jag alltid undrat om jag verkligen skulle kunna hitta några nya vänner? Men så har det gått en tid, och plötsligt fylls tiden av lekträffar, fikor och ätautekvällar med tjejkompisar.

Det väcker frågan, vilka människor finns i ens familj? För utlandssvensken som bor långt borta från dem de älskar och har blodsband till, byggs kanske starkare band till de människor som hen har runt sig?

Gör följande tankeexperiement: fundera på vem du skulle ringa mitt i natten om något hände och du verkligen behövde hjälp. Vem har du runt dig som är den du vet skulle ta på sig kläderna och komma till dig utan att tveka? För några av oss är det någon familjemedlem i vår partners familj och som vi nu också har blivit del av. Men många av oss har inte heller partnerns familj nära. Vem skulle det vara då?

Jag har några få vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag ser dem kanske inte direkt som familjemedlemmar, men de är människor som står mig otroligt nära. Min nästanfamilj.

Vem finns i din?

Har vi accepterat våldtäkt som företeelse?

Vänd totalt på ett perspektiv och få en ny uppfattning. Hittade den här fantastiskt skrivna artikeln om väldtäkter där man använt mannens perspektiv. Titeln är "Så undviker du våldtäkt i sommar" och alltså en rad goda råd och tips till män som våldtar om hur de ska undvika att bli offer för sig själva (eller snarare för frestande kvinnor) i sommar.

Vilken a-ha-upplevelse man får när man läser den! För visst har vi slagit oss till ro med att det är kvinnans ansvar att undvika våldtäkt? På samma sätt som det är kvinnans ansvar att undvika graviditet. Eftersom det är oss det händer måste vi förebygga det.

Den omvända perspektivet i artikeln av författaren Hanna-Karin Grensman som skrev denna artikeln redan förra året, gör att man slås av hur ofattbar vår uppfattning är om att det är tjejernas ansvar. Uppfattningen speglar fortfarande kvinnoförakt på ett mycket subtilt sätt. För visst har många en väl gömd tanke om att tjejer som klär sig utmanande och går ensamma hem på kvällarna utmanar ödet? Den tanken innebär också att det är vårt ansvar att inte fresta männen, och att om vi är så dumma att vi gör det får vi skylla oss själva.

Tack, Hanna-Karin Grensman - vilket briljant sätt att tydliggöra det dolda som finns i oss genom att vända på infallsvinkeln. Jag har fortfarande obehagliga minnen av alla de gånger jag blev förföljd det år jag bodde i Frankrike. Ingenting hände, men känslan av utsatthet och hot finns fortfarande färskt i mitt minne.

Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

World Ocean Day i Boundary Bay

Vad passar bättre på World Ocean Day än att vara vid havet? Ok, så egentligen var det igår. Men i Surrey firar man den idag. I Blackie Spit Park trängs stånden med utställningar om hajar och krabbor. Volontärer förklarar för barnen hur hajarna alltmer försvinner från världshaven.

Jag är förundrad över att Thor inte bryter ihop. Han måste ha varit en haj i ett tidigare liv. När pojkarna bråkar och Wilde ska dra till med det värsta han kan säga, häver han ur sig att han ska bli hajjägare när han blir stor. Det finns ingenting som kan få Thor att bli mer ledsen.

Nu sitter jag på en skön campingstol på stranden och njuter av solen och en skön söndagseftermiddag. En örn cirklar över mitt huvud, spanande efter ett villebråd i havet. Den tidigare hårda vinden har förvandlats till en mjuk eftermiddagsbris. 

Vi ska snart hem och grilla hos en väninna. Men först ska vi leta efter krabbor ett tag till.

Nationaldagsfirande & sillsexa 2013

Igår firade vi nationaldagen hemma hos mig. I Sverige verkar man inte vara helt säker på hur man gör det, men det vet vi i SWEA Vancouver! Varje år har vi sillsexa med ett smörgåsbord som dingnar av läckerheter från havet som vi avnjuter tillsammans under massor av vackert (?) utförda snapssånger - till mina grannars fasa. Här kommer några bilder!



 

Fördrink med blågult tema. Drinkrecept från SWEA ordföranden i Orange County, Karin Strömberg (2 cL färskpressad citron, 2cL blå curacao, 2 cL Malibulikör och 4 cL vodka).

 Sofia & Susanne

 

 Blågult blomstertema

 

 Smörgåsbordet på sillsexan domineras av sill, ägg och kaviar!

 

 Ann i kvällssolens sken.

 

Blommor från Sandras trädgård.

 Guns gravlax med hemmagjord gravlaxsås!

 

Ännu mer blågula blommor som vi senare lottade ut.

 Glad undertecknad.

 

 Lailas goda sillsallad

 

 Inget nationaldagsfirande utan Matje!

 

 Vår duktiga ordförande Alexandra.

 

 Utö, snaps från ön med samma namn i Stockholms skärgård. Otroligt god med

smak av citron och fläder. Direktimporterad från Sverige tack vare Ann.

 

 Middagsbordet inne med skrynklig duk (var manglar man egentligen i Vancouver?).

 

 Ingen SWEA Vancouver-fest utan godisbord.

 

 Ingela sjöng högt och gärna!

 

 Glad Sandra.

 

 Glad Gunilla som kom på besök från vår skärgård här i BC.

 

 Prinsesstårta bakad av Sandra.

 

Sommarhallon.

 

Tack alla ni som kom! Vilken underbar kväll! Och tack vare alla fina donationer till lotteriet (doftljus, serveringsfat, vas, hemmagjord honung från Laila, presentkort för en "blow-dry" på Vancouverkedjan Blo', massage av Ingela, vin etc) så fick vi ihop mer pengar till vårt stipendium. 2014 skickar vi en ny student från UBC till Sverige för att lära sig svenska.



Ångrar du dig?

Vilken väg ska jag ta? Båda kanske?

Ångrar du dig? För något dumt, lite elakt eller kanske till och med helt idiotiskt? Många av oss vill ha vissa saker ogjorda. Är man svensk ångrar man sig nästan dessutom innan man ens hunnit göra något, genom att oroa sig.

Själv har jag inte helt förstått poängen med att ångra sig. Gjort är gjort. Ändå har jag stundtals gjort helt knäppa saker. Farliga saker som jag nästan blir rädd för när jag tänker på dem. Men det var rätt då, och jag insåg inte hur eller var jag skulle landa. Och senare har jag försökt låta bli att göra samma sak. Fel ger en enorm möjlighet till kunskap.

Yogan gör att jag reser vidare på min livsfärd där målet vilar otydligt i fjärran och där upplevelserna är en märklig blandning av njutning och skavande. Den har tagit mig genom olika liv i sju länder. Flera drömmar vilar inom mig som lyckliga minnen men jag har ändå lyckan att ha några kvar som jag vill förverkliga. Min näsa är hårdhudad av alla gånger jag fallit pladask på den. På vägen har jag älskat män som har levt med mig, bedragit mig, rest med mig, älskat mig, lämnat mig och hållit mig genom natten. En har till och med byggt sitt liv med mig och gett mig två underbara barn. Trots en viss mängd sorg är mitt hjärta intakt och spritter ofta till av all glädje och kärlek det fortfarande får uppleva.

Jag vet inte varför jag är så lycklig och filosofisk ikväll. Jag har grälat på barnen och stört mig på mig själv eftersom jag är en opedagogisk mamma som bara låter sina barn se på TV. Och så har jag läst tre cancerbloggar från början till slut. Men det finns även en vits med det trötta vardagskaoset. Det är i det som vi faktiskt lever oftast och mest.

Varje känsla har en tanke bakom sig. Som vanligt har jag funderat mycket idag men också stannat upp och reflekterat över hur bra jag har det. Jag är tacksam över mitt liv. Hur krokigt och fel jag än åkt och åker ibland. Eftersom jag kom precis hit, till stället där jag inser att jag inte ångrar något. Eftersom allt har mening, hur meningslöst och hopplöst det än kan verka i den stunden det sker.

TGIF i solens sken

Sitter på mitt favoritkafé och arbetar på en arbetsansökan. Ett spännande forskningsjobb med fem veckor semester! Nästan ofattbart i Kanada. Lönen är inget vidare, men för mig är det viktigare att arbeta med något spännande som fortfarande tillåter barnens svenska sommarlov.... och mina kvällar på verandan i Ås. Nåja, jag får nog inte det, men det kostar inget att drömma lite. Speciellt så här i solskenet en fredagsmorgon när yoga och helgen hägrar.

Ha en underbar helg!

Emil i Lönneberga i köns- och genustänkandets tider

Grattis Emil i Lönneberga som idag föddes för exakt 50 år sedan! Idag firas hans officiella födelsedag i Sverige med parader, födelsedagskalas i bokhandeln och på förskolor. Den 25 maj blir det stort kalas på Skansen, och lagom till jul kommer en ny film om allas vår käre Emil i Lönneberga.

Som författare var Astrid Lundgren före sin tid. Hon konstruerade både Pippi och Emil som inte var typiska för sitt kön. När Pippi kom ut 1944 blev flickan med en frånvarande pirat som pappa en symbol för det fria barnet som verkligen satte sig emot de vuxnas krav och förbud. Hon är stark och rolig, medan Emil i Lönneberga är en pojke som visar mycket känslor.

Som svensk förälder som lever utomlands reagerar jag ofta på de stereotypa dolda budskap som levereras genom barnböcker här, utan att helt kunna sätta ord på vad jag stör mig på. Innan jag ger mig in i en diskussion om vad man bör tänka på när man väljer och läser barnböcker för sina barn vill jag berika ordförrådet och associationerna när det gäller könsroller för föräldrar.

Kön är biologiskt (hormoner och könsdelar) och fysiologiskt (fysisk styrka).

Genus är inte biologiskt givna könsskillnader utan det socialt konstruerade könet.

Pojkar och flickor är en kombination av båda, d.v.s. man har ett biologiskt kön men också ett socialt som beror av vad omvärlden förväntar sig (och man själv!). Här kommer barnböcker in, eftersom de redan tidigt speglar barn med olika köns- och genusroller som ibland omedvetet blir till förebilder för våra egna barn.

Enligt Maria Nikolajeva, professor i barnlitteratur, är vissa egenskaper i barnlitteraturen förknippade med pojkar och flickor. Barnlitteratur speglar ofta att pojkar är starka, våldsamma, känslokalla, hårda, aggressiva, tävlande, rovgiriga, skyddande, självständiga, aktiva, analyserande och rationella. Flickor å andra sidan är vackra, aggressionshämmade, emotionella, milda,  lydiga, självuppoffrande, omtänksamma, omsorgsfulla, sårbara, beroende, passiva, syntetiserande och intuitiva. I tillägg verkar förväntas pojkar tänka kvantitativt medan flickor tänker kvalitativt.

Som förälder utomlands lever man ofta i samhällen där genustänkandet är mindre framträdande i barnomsorg och skola. Ibland innebär frånvaron av uppmärksamhet på könsroller snarare till att man förstärker skillnader mellan pojkar och flickor. I Kanada ser man det ofta i alla skikt av samhället och i olika situationer. Ta bara födelsedagskalas. Pojkarna går på akvariet och flickorna har spa-partyn redan när de är 7 år.

När det gäller barnlitteratur tror jag att det är praktiskt svårt att helt undvika att läsa stereotypa böcker för barnen; vi läser till stor del vad som finns tillgängligt på skolbibliotek och kommunala bibliotek. Däremot kan man påpeka vad som visas på bilder och vad som speglas av texten. Försök också balansera de tidiga bokvalen och välj svenska böcker där medvetenheten om att det är OK att vara sig själv även om ens egenskaper inte motsvarar den gängse könsuppfattning som råder i det land man bor. Våra barn kommer  kanske att fortsätta bo de länder där man har en starkt kategorisk uppfattning om hur en pojke och en flicka bör vara. Diskussioner om båda typer av böckerna verkar kunna ge barnen ett förhållningssätt där de aktivt tänker själv på vilka de är egentligen.

Ju mer medveten man blir om hur vi konstruerar genus desto mer kan man bemöta flickor och pojkar på ett mindre traditionellt genusrelaterat sätt. På så sätt kan könsbundna gränser överskridas och förändras. När jag läser Nikolajevas lista ovan slås jag av hur gärna jag vill att mina söner ska få ha vissa traditionella flickegenskaper. Jag vill att de ska tillåtas vara emotionella, omtänksamma och sårbara, både som barn och vuxna. För att inte tala om lydiga. Hjälp, vad skönt det hade varit!

Hur upplever du köns- och genusroller i det land där du bor? Tycker du att det påverkar dina barn positivt eller negativt?


Referenser
Nikolajeva, Maria (1998). Barnbokens byggklossar. Studentlitteratur: Lund

Barn lär sig 80 % av svenska ord från böcker

På Läs- och skrivardagen som arrangerades av Lärarfortbildning AB den 17 maj (grattis Norge) pratade Sveriges läsambassadör Johan Unenge om "Vägar till läslust". Enligt Johan, som också är en populär barnboksförfattare och serietecknare, lär sig svenska barn ca hundra nya ord varje vecka vilket under nio grundskoleår blir det närmare 50 000 nya ord. Av dessa kommer ca 80 % av orden från böcker.

Visst får det en att reflektera över vad ens barn läser för böcker? Eller snarare hur ofta de eller du läser och på vilket språk? För vad händer med det svenska ordförrådet om barnen mest läser böcker på andra språk än svenska?

I Sverige är det bara ca en tredjedel av föräldrar som läser för sina barn varje dag. Genomsnittstiden för högläsning har minskat från en halvtimme till en kvart. Annan media och högt samhällstempo påverkar vår tid tillsammans med barnen och böcker negativt.

Thor har precis avslutat en bok på engelska om musen Geronimo Stilton. Nu hägrar tre till som vi köpt på franska i denna komiska bästsäljande serie med mer än sextio böcker som publicerats av det italienska förlaget Edizioni Piemme of Milano. Böckerna har runt 300 sidor men är lättlästa och har en del kluriga gåtor att fundera på under den rolige journalisten Geronimos äventyr. De lämpar sig väl för barn som lär sig visuellt (ca 30% av barn inklusive min visuella Thor), vilket man förstår när man ser böckernas upplägg där barnen lär sig kartläsning, geografi, historia, sport, palenotologi och massor av annat skoj genom finurliga illustrationer. Serien riktar sig till barn som är 9-12 år, men även yngre barn läser dem med stor behållning. De finns översatta till svenska på Bokus  men verkar vara slutsålda på förlaget. Synd, eftersom jag gärna lagt till några i Thors läshylla på svenska.


Hur ofta läser du? Vad läser du? Vad läser dina barn?

SWEA-projektet "Svenska som modersmål utomlands" byter namn

SWEA-projektet ”Svenska som modersmål utomlands” har bytt namn till ”Barn utomlands & svenska språket” (BUS)

Kärt barn har många namn. Hittills har vårt projekt som syftar till att inspirera och utbilda föräldrar utomlands i hur man lär sina barn svenska både kallats  ”Svenska som modersmål utomlands” och ”SWEAs flerspråkighetsprojekt.” Inget av namnen har helt beskrivit vår målgrupp. Efter mer än ett års debatt i arbetsgruppen och den internationella styrelsen har nu namnet ”Barn utomlands & svenska språket” valts. Förkortningen BUS kommer att användas, eftersom begreppet är lätt att komma ihåg och kan användas i marknadsförning på ett kreativt sätt.

BUS täcker nu alla barn utomlands i förhållande till Sverige som har svenska som förstaspråk eller andraspråk. Namnet BUS förmedlar energi, lust och fantasi, något som vi vill ta fasta på i projektet. Vi håller även på med en logga som ska spegla vårt syfte och våra aktiviteter.

Vårt första webbinarium med Monica Bravo Granström är nu tyvärr fullt. Det fyllde upp på bara några dagar. Bara Sweor fick plats i denna omgången, men vi arbetar på en lösning för att göra det tillgängligt för flera.

BUS arbetsgrupp har även fått en ny medlem, Sofia Martin som är vice ordförande för SWEA Perth. Välkommen Sofia! 

Lägg märke till att vår facebookgrupp fortsätter heta "Svenska som modersmål utomlands". Till skillnad från BUS drivs denna alltså i fortsatt privat regi av undertecknad och fungerar som en plattform för samtliga intresserade, oavsett vilken organisation man tillhör.

Tigermammans tankar om 420 minuter svenska i veckan

420 minuter svenska i veckan. Så mycket läser barnen svenska i veckan på lågstadiet enligt min bror som är lärare. När jag kikar på målen för Sofia Distans ser jag att de också nämner 420 minuter för åk 2.

På Svenska skolan i Vancouver går barnen 120 minuter i veckan. Detta verkar vara försvinnande lite jämfört med de officiella svenska målen. Jag undrar hur man som förälder till flerspråkiga barn utomlands där svenska är ett språk ska ställa sig till detta? Behöver barnen mer undervisning hemma än den man kan få genom den kompletterande undervisningen?

När jag ser de svenska läroplansmålen för åk 2 tror jag att min 7-åring som går den kanadensiska versionen av åk 2 kanske skulle klara de flesta, med ett undantag av de muntliga beskrivningarna där hans begränsade ordförråd ställer till det. Om vi fortsätter med vårt nuvarande upplägg med Svenska skolan i Vancouver som enda undervisning i svenska verkar det ganska sannolikt att han kommer att få svårare och svårare att klara av de svenska målen i framtiden. Gap blir till svåröverkomna klyftor med mer tid. Men hur mycket kan ett barn som redan går i skolan heltid orka med?

Visst, om man bara vill att barnen ska kunna leka med kusinerna i Sverige och prata med mormor och vänner så spelar målen ingen roll. Men för mig som vill ge mina barn möjligheten att välja ett liv i Sverige i framtiden utan att behöva känna sig underlägsen p.g.a. av språksvårigheter ter sig verkligheten annorlunda.

Jag har också svårt att se varför våra skolor utomlands ska följa läroplanen för svenska som andraspråk. Svenska är mina barns förstaspråk trots att de bor utomlands; jag kan inte helt se parallellen är identisk och tycker inte att samma upplägg är helt riktigt för barn utomlands som försöker lära sig svenska. Våra barns situation skiljer sig markant från barn i Sverige med ett annat modersmål än svenska. Varför? Jo för att våra barn inte är omgivna av svenska i samhället. Därför tycker jag att vi borde ha speciellt utvecklade läroplaner för svenska skolor utomlands och officiella rekommendationer för hur man stöttar sina barn i att lära sig en fungerande muntlig och skriftlig svenska trots att de bor där de bor. Men igen, vad orkar ett barn med när de redan studerar 1-2 ytterligare språk?

Är du pedagog eller förälder med anknytning till en svensk skola utomlands? Vilken målsättning har du för dina elevers eller barns svenska? Hur tycker du att man når dit? Vad tror du att ett litet barn orkar med innan man sliter ut dem med extrastudier?

Wajiha, en modern Askunge

Igår såg jag första avsnittet av dokusåpan "Svenska till varje pris". Åtta invandrare följs under lika många veckor medan de tar C- och D-kursen av Svenska för invandrare (SFI). Sista programmet deltar de i ett standardiserat test som de potentiellt kan misslyckas med.

Det tog bara fem minuter innan jag satt med tårar i ögonen. Jozefina Persson som är SFI-lärare, skolledare och platschef från Borås förklarade vad fint hon tyckte det var med brytning. Precis som med dialekter kan en brytning antyda om man kommer från Luleå, Stockholm eller Balkan. Vad fint sagt! Jag brukar säga att mina barn har Vancouverdialekt. Ordet brytning associerar jag med något mindre lyckat eller kanske till och med fult. Varför måste det vara så? Jozefinas positiva vinkel berörde mig djupt.

Som i alla dokusåpor får man en favorit. Min är Wahija. I Sverige sedan mindre än tre år. Analfabet vid ankomsten; hon visste inte ens hur man höll i en penna. Skolgång var inte möjlig i Afghanistan, och istället arbetade hon som barnflicka sedan hon var 12 år. Vistelsen i Sverige, SFI och medföljande  familjemedlemmar har gjort att hon idag inte bara kan läsa och skriva, hon kan även prata en väl fungerande svenska. Ödmjuk, kunskapstörstig och tacksam över möjligheten för att gå i skolan. Jag skäms nästan över hur för givet jag alltid har tagit min skolgång när jag ser henne.

Wahijas historia är en modern version av Askungen. Prinsen är ersatt av SFI, och kärlek av kunskap. Kan det blir bättre?

Jag ser redan fram mot nästa veckas program. Men var det någon mer än jag som blev otroligt förvirrad av programmets upplägg, där Wahija ena stunden pratade sitt hemspråk med slöja på och andra sekunden svenska med håret utslaget och smink i ansiktet? I början förstod jag inte ens att det var samma person.

Nedräkning till sommaren i Sverige

Foto: Wilde på språng i Laguna Beach.

Tillbaka i Vancouver efter elva härliga dagar i Orange County hos min syster och hennes familj. Barnen lekte från tidigt till sent, och Thor  nästan grät efter att ha sagt hejdå då vi satt i vår town car på väg till LAX. Finaste älskling, som älskar sina kusiner så mycket. Det är alltid lite svårare att säga hejdå när man inte vet när man ses nästa gång.

Hemkomsten inleddes med magsjuka - bläh! Men bara tredje gången det sker sedan barnen föddes så jag antar att vi inte borde klaga. I Sverige verkar det vara vanligt att få det minst en gång per vinter, medan vi märkligt nog varit besparade från detta här i Kanada.

Nu är det nedräkning till vår sommar i Sverige. 86 dagar kvar! But who's counting? Haha.

Baklänges Coca Cola på Ruby's Diner

I Sverige debatterar man allt som oftast särskrivning. Jag är inte heller någon vän av fenomenet, även om det då och då uppenbarar sig i mina texter. Fast då oftast av misstag. Titeln för dagens blogg är således säkert helt felaktig, men eftersom det är spring break och jag befinner mig i Orange County där jag njuter av sol och värme med mina två superaktiva söner som håller låda från morgon till kväll, så skiter jag faktiskt i huruvida det är korrekt eller ej.

Skit. Får man skriva och säga det? Jag tycker inte om när folk runt mig svär, men av någon anledning har jag svurit mycket de sista dagarna. Kanske för att jag umgås med min syster, och för att våra samtal slår som höga vågor mellan väggarna i hennes nyrenoverade hus. Kärvänliga, trevliga och givande diskussioner om människor och känslor, men med en intensitet som får många att utmattat låta oss prata i fred. Trots våra systerliga debatter i ljusets hastighet hinner en och annan svordom smyga sig in för att förstärka påståenden. Detta trots att jag  inte annars brukar svära.

Mina barn säger asfult, asroligt etc. Jag rättar inte eftersom jag tycker as låter bättre än skit. Dessutom blir jag lite stolt i smyg eftersom de låter som kusinerna från Karlstad. Total dubbelmoral eftersom jag nästan fick en hjärtattack när lilleman sade fuck för första gången (Tack Jacob, Thors klasskompis, för att du var så snäll och lärde honom detta ord! Han har fortsatt öva - ofta).

Thor är min helt egna och personliga svordomsbarometer. Om jag säger att något är skitfult hör jag hans röst från en okänd plats i huset, "Mamma, du sade S-ordet, jag hörde dig FAKTISKT!" Om jag säger hell på engelska hör jag återigen min lilla språkvårdare skrika "Mamma, nu använde du H-ordet - IGEN!

Det är nog dags att snart börja vårda mitt språk. Do as you teach and not as you say, och allt det där.

Innan jag avslutar för idag vill jag bara dela med mig dagens stora tvåspråkiga upplevelse. Barnen och jag var på Ruby's Diner i Tustin för att äta lunch. Miljön är som hämtad ut 50-tals filmen "Gänget och jag" och barnen älskar det, speciellt milkshaken och det elektriska tåget som går på en räls i taket. Som vanligt vimlade det av barnfamiljer med konservativt klädda hemmamammor. Hursomhaver, plötsligt upptäckte barnen en retro-reklam för Coca Cola.

"C-o-c-a-c-o-l-a...." Thor läste långsamt men högt. "Mamma, vad blir det baklänges"

"Det blir a-l-o-c-a-c-o-c", sade jag samtidigt som jag läste baklänges. Till min förskräckelse insåg jag simultant att delar av ordet inte var helt rumsrent. Med min vanliga tur blev Wilde störtförtjust i slutet av namnet och började sjunga:

"A cock, a cock, a cock!!!"

Halva restaurangen vände sig om och blängde på mig och barnen med ogillande blick.

"Öhhh, could I have the check, please?".... sade jag med något pressad och kanske till och med lite pankislagen röst.

Svär dina barn? Svär du? Vad tycker du är OK att säga som förstärkande uttryck? Bomber och granater finns ju helt klart som alternativ.

Idag vill jag vara i Paris

Idag vill jag vara i Paris. Sitta på ett kafé och skriva på en bok. Läppja på ett glas rödvin, titta på människor och reflektera över livet, konsten och kärleken. Istället kikar jag på bilder från vår resa i november 2011 och drömmer mig tillbaka.