Min son, en kostymnisse?

En man i kostym. En snygg kostym ger en snygg man.
Fast för vissa är detta enklare än för andra.

I går eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. På vägen hem drog Thor igång med en lång utläggning om varför det var så fel att han hade så många böcker i sin bokhylla när han skulle kunna ha lego där. Han ville sälja dem, men påpekade att det var hans böcker och att han borde få inkomsten från försäljningen. Allt med röst som nog bäst kan beskrivas som synnerligen indignerad.

"Nähä", sade jag , "det är mina böcker, de bara vilar där. Du får inte sälja dem. Wilde måste hinna läsa dem först."

Thor insåg snabbt att jag hade stålskärpa i rösten och att detta inte var ett förhandlingsbart ämne. Istället gick han över till att klaga på nästa grej i sitt tydligen svåruthärdliga rum. I hans rum har jag nämligen hängt mina finklänningar i den existerande garderoben.

"Varför det, mamma? Det är mitt rum, mamma, det borde vara min garderob! Jag vill hänga mina kostymer där!"

"Förlåt, sade du kostymer?" Med sin lillgamla och igår mässande röst, såg jag snabbt framför mig en Thor som dök upp vid frukostbordet i slips och kostym. I tanken snärtade han ut en egen  medhavd linneservett i knät för att inte spilla på sina kristrecksrandiga ben. "Menar du verkligen kostymer?" Häpnaden fick mig att tänka på ordet flabbergasted.

"Ja, kostymer, mamma." Han suckade djupt över att jag inte fattade. I mitt jetlaggade tillstånd lekte min fantasi vidare och jag såg Thor framför mig som dök upp i kostym i skolan, kallade till möten med sina lärare och berättade vad de också borde göra med sina liv. Eller ja, kanske bara med inredningen i klassrummet. En son med dokumentportfölj och blanka skor som lekte med barn i shorts och gympaskor.

Mina inre syner fick mig att explodera av skratt. Tårarna trillade nerför mina kinder, medan jag försökte hålla oss kvar på vägen mitt i värsta rusningstrafiken på väg hem. Jag slängde en blick över axeln för att kika på Thor, som log undrande mot mig och skrattade med, fast osäker på vad det var som var så kul. När jag förklarade himlade han med ögonen fast fortsatte att skratta.

"Men mamma, det var ju inte sådana kostymer jag menade. Det var Halloweenkostymer!"

Aha! Ja, just det. Bredvid mina finklänningar hänger några av mina Halloweenkostymer. Det var därför Thor hade börjat prata om kostymer.

Jag undrade plötsligt om Thor kommer att bli en kostymnisse i framtiden? På på något sätt är detta oerhört lätt att föreställa sig. Jag var tvungen att googla det för att se hur det stavas och hittade då följande definition av ordet som sådant:

Kostymnisse betyder i stort sett samma sak som byråkrat. Synonymer är tjänsteman, pärmbärare, pappersvändare, formalist, pedant, paragrafryttare, principryttare, överhetsperson, byråkrat, och ämbetsman.

Min son, en byråkrat? Med alla sin språk hade jag hoppats på diplomat, men byråkrat är kanske ett annat yrke där man behöver språk? Kanske inte för att lyssna på någon, men absolut för att berätta för folk vad de ska göra. Och det gör min lille professor uppenbarligen redan nu vid 8-års ålder. Jag undrar just hur han kommer att vara som 15? Eller som 35? Tanken svindlar.

Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

Tigermammans tankar om 420 minuter svenska i veckan

420 minuter svenska i veckan. Så mycket läser barnen svenska i veckan på lågstadiet enligt min bror som är lärare. När jag kikar på målen för Sofia Distans ser jag att de också nämner 420 minuter för åk 2.

På Svenska skolan i Vancouver går barnen 120 minuter i veckan. Detta verkar vara försvinnande lite jämfört med de officiella svenska målen. Jag undrar hur man som förälder till flerspråkiga barn utomlands där svenska är ett språk ska ställa sig till detta? Behöver barnen mer undervisning hemma än den man kan få genom den kompletterande undervisningen?

När jag ser de svenska läroplansmålen för åk 2 tror jag att min 7-åring som går den kanadensiska versionen av åk 2 kanske skulle klara de flesta, med ett undantag av de muntliga beskrivningarna där hans begränsade ordförråd ställer till det. Om vi fortsätter med vårt nuvarande upplägg med Svenska skolan i Vancouver som enda undervisning i svenska verkar det ganska sannolikt att han kommer att få svårare och svårare att klara av de svenska målen i framtiden. Gap blir till svåröverkomna klyftor med mer tid. Men hur mycket kan ett barn som redan går i skolan heltid orka med?

Visst, om man bara vill att barnen ska kunna leka med kusinerna i Sverige och prata med mormor och vänner så spelar målen ingen roll. Men för mig som vill ge mina barn möjligheten att välja ett liv i Sverige i framtiden utan att behöva känna sig underlägsen p.g.a. av språksvårigheter ter sig verkligheten annorlunda.

Jag har också svårt att se varför våra skolor utomlands ska följa läroplanen för svenska som andraspråk. Svenska är mina barns förstaspråk trots att de bor utomlands; jag kan inte helt se parallellen är identisk och tycker inte att samma upplägg är helt riktigt för barn utomlands som försöker lära sig svenska. Våra barns situation skiljer sig markant från barn i Sverige med ett annat modersmål än svenska. Varför? Jo för att våra barn inte är omgivna av svenska i samhället. Därför tycker jag att vi borde ha speciellt utvecklade läroplaner för svenska skolor utomlands och officiella rekommendationer för hur man stöttar sina barn i att lära sig en fungerande muntlig och skriftlig svenska trots att de bor där de bor. Men igen, vad orkar ett barn med när de redan studerar 1-2 ytterligare språk?

Är du pedagog eller förälder med anknytning till en svensk skola utomlands? Vilken målsättning har du för dina elevers eller barns svenska? Hur tycker du att man når dit? Vad tror du att ett litet barn orkar med innan man sliter ut dem med extrastudier?

Flerspråkig lässtund

Sommaren har anlänt och familjen försöker återhämta sig från magsjuka.... igen. Kanske harmonin ökar med låg fysisk energi när solen skiner? I alla fall filmade jag barnen under en fin och lugn lässtund innan skolan i morse. Det är kanske en lite lång film (5.02 min), men jag tycker den illustrerar hur naturligt barnen växlar mellan sina tre språk. För mig som förälder är det otroligt mysigt att se storebror läsa för lillebror som inte kan läsa ännu.

Se på klippet Flerspråkig lässtund (ta på hörlurar, annars är ljudet för lågt)!

På Svenska Skolan i Vancouver arbetar lärarna efter principen att man kan bygga barnets svenska läsförmåga på den läsförståelse som lärs ut på engelska eller franska i den vanliga kanadensiska skolan. När barnet börjar läsa på engelska eller franska är det lätt att få barnen att läsa också på svenska. Vi har utnyttjat detta hemma och introducerar omväxlande engelska med svenska böcker.

Just nu läser Thor den andra boken i serien "Diary of the Wimpy Kid" av författaren Jeff Kinney, Rodrick regerar. Fast Thor läser den på engelska, det verkar märkligt att läsa på ett annat språk än orginalspråket om man har förmågan. På svenska har serien den märkliga översättningen "Dagbok för alla mina fans". I Sverige marknadsförs serien till barn på mellanstadiet. I Kanada börjar pojkarna läsa den i åk 2, då de är 7 år. I alla fall på Thors skola där barnen till och med tar med böckerna till skolan och läser dem på rasterna eftersom de är så komiska.

Vilka språk läser dina barn på? I vilken ordning började de läsa sina eventuella olika språk (svenska först eller ett annat språk?) Vilken bok läser ditt barn just nu?

Pratar barn på annorlunda sätt på sina olika språk?

Pojkarna med söööta Hundis & guuuulliga Nallis.

Ibland när jag lyssnar på hur pojkarna pratar på svenska och engelska så tycker jag nästan att de låter som olika personer.

Om de leker med actiongubbar och bilar så är det engelska som gäller med mycket utrop om hur coolt något är, eller imitationer av höga ljud som ska föreställa bilkrascher eller explosioner av ett rymdskepp. Men när mjukisdjuren blir fokus för leken växlar de direkt till svenska. Deras röster blir mjukare och tonen går upp. "Mmm, vad gullig den är!" säger Wilde med nästan falsettröst varpå Thor svarar med sin ljusaste lilla pojkröst "Ja, jag vet, den är så himla sööööt!".

Varför är det så? Jag reagerar också på hur det låter när Thor har med sig kompisar hem hör i Kanada, jämfört med lek med de svenska kusinerna. De låter hårdare och tuffare på något sätt. Jag kan inte helt klura ut det, men hittade en studie som kanske kan ge ett förslag på förklaring. 

Hundis får cheese string vid fikan.

På Frank Porter Graham Child Development Institute i North Carolina har man gjort en studie om hur pappor påverkar barns språkutveckling i familjer där båda föräldrarna arbetar. Om en av föräldrarna är hemmavarande (läs mamma, eftersom pappor sällan är hemma i Nordamerika) borde det vara den personen som påverkar mest. Men här tittade man alltså på hur mycket pappor påverkade sina barns språkutveckling i familjer med två yrkesarbetande när barnet var två och fann att pappor med mer varierat ordförråd ett år senare hade barn som var duktigare på att prata (jag är osäker på hur man hade utvärderat detta).

 Volleyboll i källartrappan, på engelska med pappa. Ibland gäller det att ducka!  

Enligt tidigare studieresultat pratar amerikanska pappor med sina barn på ett annorlunda sätt än vad mammor gör. Pappor pratar generellt mindre d.v.s. färre ord med sina barn, och leker oftare istället fysiska lekar. I samtal med barnen byter konversationen håll färre gånger när den sker med pappa, jämfört med vad som sker med mammor. En annan skillnad är att mammor ställer mer frågor till sina barn. Antal frågor i samtal är något som visat sig stimulera barn språkutveckling och även här hänger papporna inte med. Däremot ställer pappor mer öppna frågor, medan mammor kanske ställer mer enkla ja-och-nejfrågor, vilket helt logiskt borde stimulera mindre.

I vår familj sker samtal på engelska med pappa och samtal med mamma på svenska. Eftersom män enligt studien ovan pratar på ett annorlunda sätt än vad kvinnor gör borde detta inte bara påverka deras språkkunskaper, utan även hur de låter.

I somras lekte barnen ofta pappa-barn med sina tre kusiner från Karlstad. Alla är killar så ingen ville vara mamma. En dag blev det bråk när två ville vara pappa.

"Men kan ni inte vara pappor både två", föreslog jag.

"OK, men jag tänker inte vara kär i Hugo om han ska vara den andra pappan.", svarade Viggo med eftertryck.

Jag skrattar fortfarande över den diskussionen. Underbara ungar! Samtidigt frågar jag mig om killar i Nordamerika leker mamma-pappa-barn lika ofta som i Sverige? Jag tror inte det, i alla fall har jag inte varit med om det när det bara är killar som leker.

Leken tränar barnet på vuxenlivet. I Sverige deltar pappor i barnens liv på ett helt annat sätt än här, vilket speglas i leken. Kanske de också är därför pojkarna låter mjukare på svenska. Man behöver inte vara lika tuff som kille i Sverige. Man får vårda och tycka om djur och människor utan att bli ifrågasatt.

Hur låter dina barn på sina olika språk? Skiljer sig tonen, ordval? Skiljer sig språkval åt beroende på lek? Eller har du barn som låter helt lika på sina olika språk?

Om ändå svampar kunde tala.

"Hexactinellae" eller glassvamp 
från Ernst Haeckels
Kunstformen der Natur, 1904.

Pojkarna och jag sitter vid köksbordet och fikar efter en lång dag. Regnet smattrar mot rutorna; det är en typisk vinterdag i Vancouver med ihärdigt ösregn.

"Mamma, var finns det flesta i världen?"

"Var finns det flesta i världen? Menar du var bor det flest människor i världen?".

"Nej, nej, jag menar var bor det flesta i världen?" Thor ser på mig som om jag borde fatta nu. Han har ju höjt rösten.

"Ok. Var bor det flesta i världen? Jag är ledsen, men jag förstår tvyärr inte vad du menar." Jag tänker febrilt men innan jag hinner försöka med en föreslagen formulering igen, förekommer Thor mig.

"Jag menar var är man äldst?"

"Jaha, du menar i vilket land man blir äldst?"

"Nej." Suck. Jag fattar verkligen inte vad han menar. Han vet uppenbarligen vart han vill komma, men jag kan inte sätta ut kursen som den oförstående eftermiddagsmosiga mamma jag är.

Han försöker igen.

"Jag menar, vad är det som blir mest?"

"Mest vadå?" Det känns som om jag befinner mig i en film av David Lynch.

"År såklart!", utbrister Thor triumferande.

"Aha, du menar vad det är för något som blir äldst i världen. Du menar av både människor och djur?". Bäst att förstå helt vad han menar.

Thor nickar, varpå jag svarar: "Jag tror att det är jättesköldpaddorna på Galapagos som kan bli nästan 200 år."

Thor ser impad ut. Plötsligt inser jag att 2013 års Guiness rekordbok ligger på köksbänken bakom Thor. Vi slår upp "longevity" och hittar till vår förvåning att det inte alls är sköldpaddan som blir äldst. Nej, det är en ovanlig typ av svamp, Scolymastra joubini, mer poulärt kallade glassvamp. Desssa cylinderformade svampdjur karakteriseras av ett fast, ofta genomskinligt nätverk av kiselnålar, och hör hemma i haven vid Sydpolen. De kan bli mellan 15 000- 23 000 år gamla. 

Wow, om ändå svampar kunde tala. Tänk vad mycket som har hänt de sista 23 000 åren. Fast det så klart, jag vet inte hur många kul saker man kan se på botten av havet.

Skrivkramp & drömmar om Kalifornien

Foto: Wilde i Costa Mesa 2010

En hel månad utan ett blogginlägg. Jag vet inte helt varför. Har kanske haft lite skrivkramp? Nu när jag sitter här märker jag att jag snabbt hittar tillbaka till mina vänner orden. Problemet är kanske mer att jag har tagit på mig för många saker att göra parallellt.

Jag är äntligen färdig som yogalärare och har även hunnit med att ta en kurs i yin yoga. Har skapat en hemsida för yogan (yogalenany.com) och en facebookgrupp för mina klienter (www.facebook.com/yogalenany).

Klienterna börjar trilla in i kapp med att ordet sprider sig. The power of marketing. Är förvånad över hur snabbt allt sker. Hade tänkt skynda långsamt med att bygga upp min undervisning, och så märker jag att det finns ett jätteintresse för yoga. Jag klagar absolut inte. Samtidigt känner jag mig nog lite överrumplad.

Foto: Thor & jag njuter av solen.

Jag älskar miljön inom yoga. Folk behandlar varandra med värme och omtanke. Kanske för att så mycket fokus ligger på att släppa egots inflytande över oss. Jag sliter kanske fortfarande lite med att mitt ego har lite för hög röst inom mig. Men rösten blir allt tystare med mer yoga och meditation. Speciellt yin yoga, vilket är en intensiv upplevelse av mindfulness. Känslan av varje pose utforskas under längre tid, 3-10 minuter. Allt sker sittande eller liggande och med musklerna avslappnade och kalla. Man kan inte springa från sig själv när man vilar i sfinx omringad av andra yogis.

Nu är det nedräkning till spring break och den årliga vistelsen hos min syster i Kalifornien. Jag och barnen räknar dagarna. Vi längtar efter min syster och hennes barn.

Syskon och kusiner. Vilken fantastisk tillgång familj kan vara.  

Slå på barnets svenska med språkströmbrytaren!

Slå på svenskan med språkströmbrytaren!

Feburarimorgon. Det är grått och kallt. Det regnar igen och kommer nog att göra det i två månader till. Sommaren känns långt borta.

Just nu märker jag hur barnens svenska blandas upp allt mer med engelska ord. Det är fem månader kvar till sommarlovet i Sverige vilket gör att jag funderar en del på hur jag kan få in mer svenska i barnens vardag. Jag hinner inte alltid sitta ner och prata innerligt eller läsa för dem, vilket är de kanske mest uppenbara och och mest effektiva sätten att göra svenskan mer levande i vårt hem.

På väg till skolan leker vi vår variant av 20-frågor. Barnen väljer djur, och vi gissar världsdel, storlek och typ av djur. Idag är djuren en grävling i "America" (sagt med oroligt kanadensiskt uttal) och en Beluga val i "the Archtic". Thor frågar vad "foresten" (svenskans skog) heter igen på svenska.

Det finns ett enkelt fenomen som kan användas för inlärning av svenska som första eller andraspråk utomlands: språkströmbrytaren. Innan vår 20-frågor-lek slår vi med hjälp av barnens inbyggda språkströmbrytare om till svenska vid köksbordet. Frukosten intas snabbt mot löfte att få spela datorprogrammet Bondgården som ligger på UR.se. Detta medan mamma springer runt och stressar för att få allt färdigt innan vi ska åka iväg. Vid första anblick verkar programmet mer vara en övning i finmotorik, men detta är för fumliga mamma som har svårt att få fingrarna att lyda. Thor klurar naturligtvis ut hela spelet på mindre än två minuter. Programmet övar svenska namn på djur på en bondgård, men har instruktioner på svenska som berikar svenskan lite mer än med enbart djurnamn. På gotländska, men barnen verkar förvånansvärt nog förstå det.

Det som jag tycker är mest intressant är att se vad som händer när man sätter två flerspråkiga barn framför ett svenskt datorspel. Vanligtvis är engelskan deras gemensamma språk, men direkt de börjar diskutera programmet och hur man ska lösa vissa uppgifter, slår de om till svenska. Språkströmbrytaren slår på automatiskt när barnen hör svenska och gav i morse 20 minuters diskussion och interaktion med datorn på svenska innan skolan.

På samma sätt står språkströmbrytaren på "Svenska - av" om barnen ser på kanadensiska TV-kanalen Treehouse, eller om de leker själva i lekrummet i källaren. En mening då och då från mig på svenska får dem genast att slå över.

Visst är det fascinerande? Språk som lärs tidigt i livet lagras på ett ställe i hjärnan. De språk som man lär sig senare i livet på ett helt annat. Språkströmbrytaren är så mycket trögare för oss som lärt oss ett språk som vuxna, kanske för att hjärnan ska koppla om mellan två helt olika delar av hjärnan? Om jag ska prata franska (vilket jag lärde mig som 30-åring) så tar det mer tid att komma igång och växla. Det kan kännas jättesvårt och klumpigt innan jag kommer igång, ändå hör jag och använder franska i barnens skola varje dag.

Engelska lärde jag mig tidigare, redan innan 6 års ålder genom att se på alldeles för mycket TV med min pappa. Fastän engelska är mitt andraspråk finns det nog en del lagrat i den del av min hjärna där svenskan finns också. På och av knappen mellan svenska och engelska fungerar bättre för mig, än den mellan svenska - tyska, eller svenska - franska. När jag försöker ställa om den från engelska till franska eller tyska - då blir det tyvärr kortslutning. De kablarna finns inte alls i min hjärna.

Det skulle vara intressant att höra en neurolog eller språkvetares tolkning och beteckningar på det jag skrivit om här. Det finns säkert mycket mer att säga om ämnet.

Fundera lite på ditt eget barns språkströmbrytare. Hur lätt är det för barnet att slå om? I vilka situationer slår ditt barn om själv? Dela gärna med dig av dina erfarenheter.

Svenska läsambassadören svarar

På webbsidan "Barnens bibliotek" kan man ställa frågor till den svenske läsambassadören Johan Unenge om det mesta som rör böcker, läsande och skrivande. Det gjorde jag, och fick svar efter en dag!

Mina två frågor: 

1) Varför tror du att läsförståelsen bland svenska flickor är så mycket bättre än för pojkar (baserat på PISA-undersökningarna 2000 & 2009).

2) Hur tror du att man kan förändra detta så att pojkarna blir lika bra?

Johan svarade:

Ojoj, det är en stor fråga! Jag tror att det är en blandning av hur olika förväntingar samhället har på pojkar och flickor. Förväntningar där pojkar i regel har bättre självförtroende (!) . Man skulle kunna kalla det övermod. De tänker att det ordnar sig ändå, utan läsning och utan bra skolbetyg. Det verkar som om flickor i högre grad vågar satsa och misslyckas än killar. Killar som misslyckas uppfattas som svaga och ingen vill vara svag eller dum. Dessutom gör pojkar som sina pappor och pappor läser mindre än mammor.  Det kan vara en del av förklaringen. En som skrivit mycket om detta är Gunilla Molloy. Kolla på biblioteket efter hennes böcker i ämnet. De är mycket bra.

Se Johans frågespalt på webbsidan Barnens Bibliotek. Han stavar som en kratta, det såg till och med utlandssvenska jag. Men det verkar mest som om han inte ger sig tid att använda stavningskontroll.

Betydelsen av att ha en genomtänkt läroplan på en svensk förskola utomlands

Suddigt kort av läroplanen för
förskolan i Sverige, som Du kan ladda ner.

Vi hade föräldramöte på Svenska Skolan i Vancouver i går kväll. Ett av våra många delmål med 2013 års verksamhet är att skapa en specifik läroplan för förskolan.

Är detta viktigt? Ja det finns massor av skäl. Innan jag radar upp dem så kan jag berätta att jag själv var en av de föräldrar som tog med barnen till Svenska Skolans förskola här i Vancouver mest för att jag längtade efter att dricka kaffe med de andra föräldrarna. Ja, och så fick barnen leka lite och hade alltid vansinnigt roligt. Namnet på vår förskola speglar ambitionsnivån som jag lade mig på; vi kallar förskolan lekskolan.

Där är lätt att ha roligt på en plats man trivs. Svenska Skolan i Vancouver har alltid varit mysig och har mycket social verksamhet som även föräldrarna tar del av. Barnen trivdes med upplägget som innehöll fri lek med leksaker. Förrådet förvandlades till en gömställe av leksaksskatter som de älskade att dyka in i.

Under många, många år (jag gissar i alla fall 15, men kanske längre?) var det samma lärare på vår förskola. Kee Kimmel-Franzén var allas vår darling med sin charmiga, pedagogiska stil, som lärde barnen massor samtidigt som de hade kul. Men så växte Kees egna barn upp och hon slutade.... till vår sorg. Sedan dess har förskolan bytt lärare varje termin. Under de tre terminer som vi har haft hittills utan Kee har det varit stor variation på upplägg och kvalité på undervisningen. Jag irriterade mig på den Montessoripedagogik som fördes under en termin, och som jag inte alls tyckte fungerade för att stimulera barnen till att prata. En annan förälder tyckte att det blev för mycket fri lek, och att lekarna istället skulle vara pedagogiska för att lära barnen svenska. Personligen tycker jag också att pyssel inte alltid är så berikande rent språkligt, och att rytmik är viktigare. Det är svårt för en 3-4 åring att sitta still vilket man måste ta hänsyn till, speciellt för de minsta som inte ens kan hålla i en sax. Denna situation gav upphov till diskussion om varför det är viktigt att skriva ihop en läroplan.

Varför är det då viktigt att ha en plan och målsättning med sin verksamhet?  Jag listar de skäl jag tycker finns. Om Du tycker att jag har missat något eller inte håller med om något, meddela mig gärna i kommentarsektionen sist.

Viktiga skäl till att ha en läroplan för en svensk förskola utomlands:

1. Det förbättrar kvalitén på undervisningen, med pedagogisk modell samt målsättning definierad.Val av passande pedagogisk modell är speciellt viktig eftersom inte alla modeller underlättar inlärning av språk. 
2. Föräldrarna förstår målen med undervisningen, och vad de kan förvänta sig, till exempel att svenskan börjar hemma, och att man inte kan förvänta sig att barnen kommer till skolan för att lära sig grunderna i språket. Skolan berikar och förädlar svenskan, samt lär ut läs- och skrivfärdigheter på svenska till de äldre barnen.
3. Kommunicerar att det finns en målsättning och att mycket förberedelser görs inför lektionerna. Ett problem idag är att en del föräldrar inte prioriterar Svenska Skolan och att vissa barn har låg närvaro. Om vi på skolan blir bättre att kommunicera vad vi gör, och vad vi vill att barnen ska lära sig, blir det förhoppningsvis ett tydligare budskap om att det är viktigt att delta så ofta man kan. Det skapar en professionell stil inför föräldrarna som gör det lättare för föräldrarna att ta skolan på allvar (och inte som jag som mest kom dit för att dricka kaffe). 
4. Skolan och föräldrar får ett verktyg som gör det lättare att kommunicera förväntningar på lärarna.
5. Ger barnen ett första intryck av att skolan är viktig och att de är där för att lära sig och inte bara för att leka (även om det är viktigt med lek för 3-4 åringarna och vi försöker väva in detta i verksamheten)

Sammanfattat tycker jag och många andra på Svenska Skolan i Vancouver att ALLT börjar i lekskolan. Förväntningar, kommunikation och beteende. Bra vanor är lättare att underhålla om man börjar från början. Många studier visar att studieresultat senare i livet beror av den utbildning som sker på förskolan. 

Jag tackar Helena Blomqvist på Svenska Skolan i Boston som var vänlig nog att dela med sig av deras läroplan. Vi ska kika på den samt på den svenska läroplanen för förskolan som även innehåller en passage om svenska som andraspråk.

Tandkräm för kräsna barn

Häromsistens köpte jag nya tandborstar och tandkräm till killarna. Vanligtvis köper jag tandkräm med mintsmak, men nu köpte vi istället smak av jordgubb och vattenmelon.

Barnen är ju minst sagt kräsna. När Wilde skulle använda tandkrömen för första gången borstade han tänderna snällt utan att säga något. Han var trött, vi hade precis kommit hem  från Whistler sent på kvällen efter en heldag för killarna i skidskolan.

"Bläh", utbrast han när vi lämnade badrummet på väg till sängs, "den där tandkrämen var äcklig".

Jag himlade med ögonen, det är ingen ovanlig reaktion till något som smakar på ett annorlunda sätt. Jag vände om för att kika på vilken smak det var som han inte gillade.

Öhhh, vänta lite nu. Här står det ju.... body lotion! Miniflaskan med hudkräm var förvillande lik tandkrämen. Inte konstigt att Wilde tyckte det var äckligt!

"Simskolan" - lättläst bok för nyblivna läsare

Boken "Simskolan".

Idag har Thor läst sin första bok själv. På svenska!

Thor lärde sig läsa under våren i första klass som en av de sista i klassen; novemberbarn ligger lite efter ibland. Numera har han läsläxa varje dag, t.o.m över helgen, vilket jag kan tycka är lite överdrivet för ett barn i hans ålder. Under hela höstterminen släpade han dagligen hem tämligen enkla och ointelligenta böcker. Revolterande mamma ifrågasatte om han verkligen lärde sig mer läsning av de poänglösa böcker som han fick med hem? Jag menar, det finns underbara böcker för barn, kunde vi inte läsa någon annan, lite roligare bok? Men när man är sju år och heter Thor gör man som fröken säger, inte tokiga mamma.

Idag läste jag boken "Simskolan" av Helena Bross och Kadri Ilves, för Thor och Wilde. Den är en av flera i en serie om kompisarna Axel och Omar. Killarnas klass går i simskola. Axel och de andra lär sig simma snabbt, men Omar fryser och tycker att det är svårt. Barnen som lär sig simma får leka i den stora bassängen, medan Omar opsykologiskt nog får stanna kvar ensam i barnbassängen. Detta stör Axel som då påstår att han glömt hur man gör när man simmar, och istället tränar med Omar i barnbassängen tills båda kan simma.

"Simskolan" är en gullig berättelse om vänskap, med fina illustrationer. Både Thor och Wilde går i simskolan och kunde relatera till historien i boken. Thor insåg under vår lässtund att även han kunde läsa texten. Simsalabim så frågade han om vi inte kunde läsa den en gång till? Men det ville inte Wilde som var trött och ville sova. Thor fick ligga kvar i överslafen av våningssängen, där han ljudade tyst för sig själv och läste hela boken en gång till på egen hand.

Boken är skriven med versaler och det är bara 2-3 meningar på varje sida i boken. Upplägget underlättar nog läsningen för ett barn som precis har lärt sig läsa. Den sköna enkelheten och den inspirerande historien gör boken lätt att ta till sig för en 6-7 åring, vilket kanske är extra viktigt för det utlandssvenska barnet som är flerspråkigt och ändå har tillräckligt med utmaningar?

Jag har alltid undrat hur man ska kunna uppmuntra ett barn att läsa på egen hand innan läggdags? I vårt fall blev det alltså en bok med enkel historia och stora bokstäver. Nu ska jag jaga fatt böckerna om Solgatan, som alltså är resten av serien om Axel och Omar.

"Simskolan" kan köpas på Adlibris för er som råkar bo i Sverige, och på bokus.com för oss utlandssvenskar (minus ni stackars svenskamerikaner som tydligen inte får egenimportera svenska böcker). Tyvärr gick det inte att ladda ner någonting av Helena Bross, som verkar ha skrivit många roliga böcker.

Vad läste ditt barn som första bok på egen hand? Och på vilket språk läste hen då?

Mitt hör är blått!

Inget blått hår här men godisblå tungor.

"Nej mamma, jag kan inte lägga mig i sängen och lyssna på boken. Mitt hör är blått!"

"Va?"

"Mitt hör är blått?"

"Jag förstår inte, det ser väl inte alls blått ut?"

"Mitt hör är blå?"

Gapskratt från både Thor och mig, som kämpar vidare med att försöka förstå varandra. Äntligen trillar myntet ner för trötta mamman som gör sitt bästa för att fatta trots en mosig jullovshjärna.

"Aha, du menar att ditt hår är blött?"

"Ja, just det."

Vi fortsätter båda att skratta hejdlöst medan vi hämtar en handduk för kudden. Wilde verkar inte förstår helt vad vi skrattar åt, men fnissar ändå. Ens språk kan bli otroligt kul  när man lever utan svenska referensramar runt sig.

Brutna ben & sövande yoga

Mina sovande änglar

Novembermörkret börjar infinna sig. Barnen är trötta men mamma är gladare och mer tillfreds än på länge. Jag ser fram emot julen och vintermörkret efter en meningsfull höst. Min entusiasm för framletade ljuslyktor och planer på att julpynta har dock inte spritt sig till barnen. Än. Fast igår kikade vi på julkalendrar med choklad och legogubbar och Thor blev exalterad som vanligt - säg ordet lego eller godis och hela hans ansikte lyser upp.

Igår behövdes lite extra uppmuntran. Thor och jag satt på akuten hela kvällen eftersom han trillat i skolan och skadat handen. En misstänkt stukning visade sig vara två brutna ben i armen; både ulna- och radiusbenet hade fått kompressionsfrakturer vid handleden. Min lille hjälte gnällde knappt, men var trött och ledsen. Distraktion i form av legodrömmar verkade passande även om mammas varma famn säkert tröstade mest.  

När vi kom hem vid ett-tiden i natt somnade Thor bums. Vanligtvis brukar han brukar ha svårt att somna när han är övertrött.

"Kan du använda yoga för att hjälpa mig att sova, mamma?", brukar han fråga efter hundra runtsnurrningar, i ett trassel av under- och påslakan med Star Wars-motiv. Konceptet yoga är fortfarande oklart för pojkarna, men betydelsen av djup andning har de redan klart för sig. Tricket är en hand på magen och en kort instruktion med tyst röst om att försöka andas djupt. Handen på magen får Thor att slappna av, men även att sluta snurra runt. Tankarna på andning får myrorna i kroppen att också bli sömniga. Det brukar sällan ta mer än fem minuter tills Thor sover djupt.

Thors brutna arm stoppar sportaktiviteterna efter skolan fram tills jul. Även om det är jobbigt att ha en bruten arm och min störste lilleman känner sig halvt handikappad är tajmingen för en viloperiod bra. Energin börjar ta slut för mina små. De får gärna lite av min överskottsenergi under stundande julpyssel och mysstunder i skenet av stearinljus.

Spökvatten - ordet som barn lär sina föräldrar

Foto: Mitt lilla spöke.

Människor är unika. Speciellt barn som inte har lärt sig samhällets och familjens förväntningar på hur de ska tala och uppföra sig. Men ibland liknar vi varandra mer än vad vi tror.

Sista numret av tidsskriften "Språk" tar upp beteckningen "spökvatten". Det sistnämnda är något som frekvent används av barn på förskolan i Sverige. Jag studsar till när jag läser det eftersom jag trodde uttrycket var något som var unikt för Wilde. Varje gång han häller vatten i glaset som precis rymt mjölk utbrister han "Spökvatten!" Och visst ser vatten som är dimmigt av mjölkrester lite läskigt ut.

I Vancouver har Wilde dock utvecklat begreppet spökvatten lite längre. Han leker med oss vid middagsbordet, tar en klunk spökvatten och ropar "Jag är osynlig! Ni kan inte se mig". Mamma och pappa spelar med och letar efter honom under bordet och bakom hans stol. Storebror som tar allt bokstavligen talat, men som nu vet att det är lek och inte verklighet, sitter tyst på sin stol och försöker lägga band på sig för att inte säga att vi visst ser honom. Vid nästa klunk ropar Wilde lika glatt "Nu är jag tillbaka igen!" och skrattar så att han kiknar.

Femåringar lever i en alternativ värld med mycket fantasi och bus. Deras hjärnor är fortfarande som svampar men lever också sitt eget liv. Hjulspåren för det svenska språket verkar finnas i Wildes hjärna fastän han sitter på andra sidan jordklotet och inte går på dagis i Sverige.

Spökvatten. Inget unikt för Wilde men ett tecken på att hans svenska leder honom framåt till samma språkliga slutsatser som barn i Sverige. På något sätt känns det skönt.

Ett konstant tillstånd av blöjhjärna

Foto: Rooibos; mitt livselixir.

Nu ska jag prata sömn igen. Eftersom jag är besatt av den.

Forskning visar att hjärnan fungerar sämre när man inte sover tillräckligt under en eller ett par nätter, men att andra delar av hjärnan kan kompensera för detta. Men vad sker med hjärnan när man som många småbarnsföräldrar inte har sovit ordentligt under flera år?

Jag vet baserat på egen erfarenhet. Man får åkomman kronisk blöjhjärna, efter engelskans "diaper brain". I alla fall lider jag av den. Detta tragiska tillstånd ger delvis eller total avsaknad av tankeförmåga och kreativitet. Dessutom kan man börja leta efter bilnycklarna i kylskåpet eftersom de med all sannolikhet komma att ligga där.

Efter att ha fokuserat privat forskning i hemmet på den egna kroppen så vet jag numera vad som är det bästa sömnpillret för mig i form av mat, dryck och vanor.

1. Max två koppar kaffe per dag som kan drickas innan lunch.
2. Inga andra koffeeinhaltiga drycker i tillägg efter lunchtid.
3. Svart te är OK fram till kl 15
4. Efter 15.00 bara rooibos.
5. Ingen TV efter kl 21
6. Ingen dryck alls efter kl 21
7. Ingen hård träning efter 18 (haha, precis som om det skulle ske!).

Vissa människor reagerar negativt på stora måltider sent på kvällen. Det verkar jag inte ha problem med. Än. För det sker många märkliga saker med kroppen efter 40. Metabolismen sjunker, matsmältningen blir i vissa fall sämre/mer ineffektiv och många kvinnor får enorma sömnproblem när de kommer in i klimakteriet p.g.a. hormonella förändringar. Förhoppningvis är det några år tills dess, men även här kommer den att knacka på dörren.

Jag sov uselt i över femton år. Som näringsfysiolog borde jag har förstått att eftermiddagskaffet och det svarta teet på kvällen var pigghetsinjektioner som min kropp kunde klara sig utan. Men jag led tydligen av ett förstadie av blöjhjärna i det fallet; det tog mig en graviditet där jag skippade kaffet helt för att förstå hur mycket bättre jag mådde utan det.

Nu ska jag kicka igång min hjärna igen med en chockstart. Med två barn som går i skolan finns friheten att hitta på något som utvecklar ens mentala och fysiska tillstånd. Svaret i mitt fall kanske blir den intensivkurs i yoga och meditation jag anmält mig till? 

Om jag kan lära mig att tänka igen kanske jag kan komma på vad jag vill jobba med?

Hur reagerade din tankeverksamhet på att få barn? Sov du? Sov dina barn? Fungerar du annorlunda mentalt och fysiskt efter att ha fått dina barn?

Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.

Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....

Värdet av pengar

När och hur lär man barn värdet av pengar? När och hur ska man lära sina barn att handla?

Första gången jag ställs inför dessa frågor står jag på Arlanda i en lång kö, jätteförsenad till incheckningen. Med oro i maggropen över att vi ska missa flyget vågar jag inte lämna kön. Istället försöker jag skicka iväg Thor till Pressbyrån, som ligger ca sju meter ifrån där vi står. Men Thor vågar inte som den 5-åring han är då, trots att jag ger honom en sedel och försöker förklara hur man gör.

Det andra som händer är att en dag Thor helt seriöst frågar: "Mamma, varför kan inte pappa och du bara köpa de leksaker jag vill ha? Ni har ju pengar."

Öh, vad svarar man på en sådan fråga? Jag var först helt mållös innan jag samlade mig och gav en lång förklaring om att vi inte hade obegränsat med pengar, och att om vi skulle lägga alla pengarna på leksaker så skulle pappa behöva jobba ännu mer. Pojkarna vill att pappa ska vara hemma mer, så argumentet accepterades utan protest.

Både dessa händelser gav mig en liten tankeställare. Det finns så mycket i vardagen som kan gå barn helt spårlöst förbi om man inte låter dem delta.

Mina barn får inte veckopeng än. Vid 4 och 6 års ålder har jag bedömt dem som för små. De kanadensiska författarna Neale S. Godfrey and Carolina Edwards rekommenderar i boken "Money does not grow on trees" att man kan ge barn veckopeng från att de är tre år samt ställa krav på barnen i form av sysslor hemma som de måste göra för att förtjäna pengarna. Summan som rekommenderas är en dollar per år som barnet är gammalt (ca 6.50 SEK). Detta ska dock bedöms mot det förslag som författarna ger om att använda sk SOS-metoden. S som i savings, O som i offerings och sista S som i spending. För mina killar som är 4 och 6 år innebär detta ca 26 och 39 SEK i veckan. Av dessa skulle de alltså bara få spendera ca 9 och 13 SEK om jag följde SOS-metoden.

Jag vill inte göra det för enkelt för mina barn att handla, och vill egentligen koppla pengarna direkt till en syssla. Därför ska jag testa min hårfrisörskas metod som går ut på att få barnen att hjälpa till med sopsorteringen, och sedan låta dem följa med och panta flaskorna. På så sätt tjänar barnen sina egna pengar, och får inga pengar om de inte utför sysslan. Hennes barn som är lika gamla som mina har gjort det i över ett år och det verkar fungera fint. Vi får se hur väl mina killar kommer att klara av det. Jag gillar idén bakom SOS-approachen. Jag ömmar själv mycket för välgörenhet och hoppas på att hitta en organisation som arbetar med djur på något sätt för att fostra mina djurälskande killars attityd till att skänka en slant till ett gott ändamål (mycket nordamerikanskt, jag vet).

Men först måste T & W förstå tjusningen med att handla för sina egna pengar. Idag räknar vi därför ihop vad som finns in pojkarnas spargrisar. Mynten växlar vi till sedlar. Sedan får jag förklara hur en plånbok fungerarar; något som kanske borde vara självklart men inte är det för mina barn. Därefter går vi till Legobutiken på Oakridge och handlar (detta är något som båda barnen längtat efter hela sommaren).

Båda barnen sköter det hyfsat väl, med undantag av ett minutbrott från Wilde när han inte har tillräckligt med pengar till det lego han vill köpa. Men till slut hittar vi något som både han och Thor har råd med, vi betalar, tar emot växeln och lägger ner plånböckerna.

Mamma kan pusta ut. En lektion i verkligt beteende har avlöpt väl. Förhoppninsgvis kan Thor gå iväg och handla vatten själv nästa gång vi står och svettas i en kö på en flygplats.

Hur har du bestämt om veckopeng? Vad är vanligt bland dina barns kompisar där du bor? Donerar barnen sina pengar till något gott ändamål?