Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Ett "yoga-licious" liv

Foto: Yogainstruktören Marcio Rosetti trotsar
tyngdlagen. Källa: Wikipedia

Tvåhundra timmar av intensiv träning i yoga och konsten att lära ut den. När ska man anmäla sig till en sådan kurs? Antagligen inte mitt i inskolning av barn i skolan och de första trevande försöken att söka jobb. Men min vana trogen tar jag ett spontant och tvärt beslut när jag ser kursbeskrivningen. Utmaningen får något som slumrat länge i mig att tända till med en het och laddad flamma.

Kursens första pass är två timmar power yoga med en man i 60-års åldern. Han liknar en av mina grannar. Mannen ser helt normal ut tills en timme in i passet då han sitter på huk med särade ben, lutar sig fram och låter insidan av knäna vila på armbågarna samtidigt som han  lyfter fötterna från golvet. Där hänger han obesvärad och avslappnad  - likt en groda som förbereder ett jättesprång- inför en klass på sextio personer som alla stånkar och vinglar under sina försök att göra vad han gör. Inte nog med det. Plötsligt skjuter han ut benen rakt bakåt, parallellt med golvet och landar i samma ställning man har när man försöker göra en armhävning - med fötterna i golvet naturligtvis.

Efter klassen pratar kursledarna om vad yoga är. Tydligen handlar det inte om yogaställningar och djupandning. Istället poängteras det att detta är en inre resa som är individuell och kan leda olika vägar. Min skeptiska attityd slår på och blir kritisk och parerande några få sekunder innan jag påminner mig att det är viktigt att vara öppen för det okända.

Idag lever jag fortfarande. Jag mår till och med bra. Måste ha varit all djupandning jag år jag gjorde. För det kan inte vara det ograciösa sätt min kropp rörde sig på, när den försökte utmana tyngdlagen. Och min inre resa ... jag vet faktiskt inte om den har börjat eller om jag fortfarande står och stampar på perrongen?

Yoga-licious. Jag är inte där än, men har tagit ett första viktigt steg på vägen. Bara 197 timmar kvar tills jag kan kalla mig yogalärare. Undrar om jag då kommer att ha förstått vad yoga egentligen är?

Gott Nytt Språkår!

Nu tillbaka efter två härliga veckor i Whistler med mycket samvaro med barnen. Jag tog lite julledigt från både blogg och SWEA-arbete. Skidåkning och pulkaåkning avlöstes av en del iPad och Leapad.... jag erkänner.

Pulkaåkning i Whistler Olympic Park.

Jag inleder alla år med nyårslöften. Tycker att det är bra att en gång om året fundera vad man har gjort sedan sista nyåret, och vad man ska göra under det kommande. Att stanna upp i vardagen och tänka lite. Livet går så fort, speciellt när man har små barn som växer så det knakar och suger åt sig ny kunskap som svampar.

Det var länge sedan mina löften handlade om vikt och utseende. När man är medelålders som jag måste man ta hand om sig själv genom hela året, inte bara i januari. Årets löften handlade mer om typ av träning och det projekt som jag vill driva inom SWEA för att ta reda på om våra barn verkligen pratar svenska.

Din kropp är ditt tempel. Men hur tar du hand om ditt tempel? Jag sköter mitt hyfsat väl med regelbunden träning och varierad och relativt nyttig mat. Jag unnar mig allt men i lagom mängder. Visst låter det präktigt? Det har dock tagit mig år, en PhD i näringslära och en del arbete med ätstörningar att komma hit. Något som jag märker redan nu vid 42 är hur min kropp ändras och reagerar annorlunda på brist av träning (som nu under jullovet då jag inte helt hann med), kaffe och alkohol. Ibland skulle jag vilja skriva en bok om hur man ska anpassa sin mat- och träningsvanor efter var i livet man befinner sig. Ett kul projekt som inte ryms innanför tidsramen i år.

Istället är mitt första löfte att börja träna Hatha yoga. Tio minuter på yogamattan varje morgon innan barnen vaknar. För att få fokus och sträcka ut de leder som jag märker blir allt stelare. Mind and body. Mindfulness. Populära ting i vår tid men med mening pga av all den logistik och tidsbrist som de flesta av oss småbarnsföräldrar upplever.  Kanske du vill hänga på? Jag tog en kurs förra året men lyckades aldrig komma iväg till klasser. Ett dagligt program hemma passar bättre. Video över en tiominuters variant finns på utube.

Mitt andra löfte är att komma igång med det projekt som vi planerar inom ramen för SWEA, där vi vill kartlägga våra 7 200 Sweors barns svenskkunskaper och de behov som småbarnsmammorna har i relation till att lära sina barn svenska. Jag sticker ut huvudet nu, men jag gissar att en majoritet av svenskars barn som spenderar hela sin barndom utomlands inte kan svenska som vuxna. Fast jag har inga bevis och kan ha fel. Jag vet bara att det är vanligt att säga att visst pratar mitt barn svenska. Efter några minuter märker man att barnet kanske förstår en del, men att hon/han egentligen inte kan svara på svenska.

Vad lägger vi i begreppet prata svenska när man är utlandssvensk? För mig är det ett otvunget sätt att använda språket. Kanske med mycket grammatiska fel och med en viss brytning. Det är viktigt att vara realistiskt när man har ett barn som inte växer upp i Sverige. Men vad är realistiskt? Det vill jag lära mig i år.

Gott Nytt År på er.