"Simskolan" - lättläst bok för nyblivna läsare

Boken "Simskolan".

Idag har Thor läst sin första bok själv. På svenska!

Thor lärde sig läsa under våren i första klass som en av de sista i klassen; novemberbarn ligger lite efter ibland. Numera har han läsläxa varje dag, t.o.m över helgen, vilket jag kan tycka är lite överdrivet för ett barn i hans ålder. Under hela höstterminen släpade han dagligen hem tämligen enkla och ointelligenta böcker. Revolterande mamma ifrågasatte om han verkligen lärde sig mer läsning av de poänglösa böcker som han fick med hem? Jag menar, det finns underbara böcker för barn, kunde vi inte läsa någon annan, lite roligare bok? Men när man är sju år och heter Thor gör man som fröken säger, inte tokiga mamma.

Idag läste jag boken "Simskolan" av Helena Bross och Kadri Ilves, för Thor och Wilde. Den är en av flera i en serie om kompisarna Axel och Omar. Killarnas klass går i simskola. Axel och de andra lär sig simma snabbt, men Omar fryser och tycker att det är svårt. Barnen som lär sig simma får leka i den stora bassängen, medan Omar opsykologiskt nog får stanna kvar ensam i barnbassängen. Detta stör Axel som då påstår att han glömt hur man gör när man simmar, och istället tränar med Omar i barnbassängen tills båda kan simma.

"Simskolan" är en gullig berättelse om vänskap, med fina illustrationer. Både Thor och Wilde går i simskolan och kunde relatera till historien i boken. Thor insåg under vår lässtund att även han kunde läsa texten. Simsalabim så frågade han om vi inte kunde läsa den en gång till? Men det ville inte Wilde som var trött och ville sova. Thor fick ligga kvar i överslafen av våningssängen, där han ljudade tyst för sig själv och läste hela boken en gång till på egen hand.

Boken är skriven med versaler och det är bara 2-3 meningar på varje sida i boken. Upplägget underlättar nog läsningen för ett barn som precis har lärt sig läsa. Den sköna enkelheten och den inspirerande historien gör boken lätt att ta till sig för en 6-7 åring, vilket kanske är extra viktigt för det utlandssvenska barnet som är flerspråkigt och ändå har tillräckligt med utmaningar?

Jag har alltid undrat hur man ska kunna uppmuntra ett barn att läsa på egen hand innan läggdags? I vårt fall blev det alltså en bok med enkel historia och stora bokstäver. Nu ska jag jaga fatt böckerna om Solgatan, som alltså är resten av serien om Axel och Omar.

"Simskolan" kan köpas på Adlibris för er som råkar bo i Sverige, och på bokus.com för oss utlandssvenskar (minus ni stackars svenskamerikaner som tydligen inte får egenimportera svenska böcker). Tyvärr gick det inte att ladda ner någonting av Helena Bross, som verkar ha skrivit många roliga böcker.

Vad läste ditt barn som första bok på egen hand? Och på vilket språk läste hen då?

Boktips: "Elegant crime", ny bokgenre introducerad av Denise Rudberg

Denise Rudberg är en Stockholmsbaserad författare som debuterade med "Väninnan" år 2000. Under år 2007/2008 var hon programledare för TV-serien Läckberg & Rudberg tillsammans med väninnan och författaren Camilla Läckberg, ett program med författare och litteratur i fokus.

Rudberg har på eget initiativ introducerat genren "Elegant Crime", som enligt bokförlaget Bokus utgörs av " kriminalhistorier i överklassmiljö, och rymmer allt som behövs för att skapa en spännande historia - makt, pengar, flärd och dekadens.

Huvudpersonen i boken "Ett litet snedsprång" är Marianne Jidholm, åklagarsekretaren som försakat sin planerade karriär som åklagare för att stötta makens karriär och uppfostra barnen. I seriens första bok är Marianne nybliven änka efter parets långa och svåra äktenskap, kantat av en lång rad otrohets affärer. Relationen har haft en tungt fördömande prägel, genom den socialdemokratiske makens kluvna inställning till Mariannes förmögna överklass bakgrund.

Efter makens död återgår Marianne till sitt gamla arbete, och får där delta i en ny utredningsgrupp med två poliser, Thorsten Ehn och Augustin Madrid, som åtar sig speciellt känsliga fall där ingen information får läcka ut till media. Intrigen utspelar sig Stockholms eleganta salonger, och baserar sig på en en mordhistoria med oklar utgång.

Rudbergs beskrivningar av mäktiga och rika män med hemmafruar från Täby och Lidingö fascinerar, eftersom miljön mer liknar det man förväntar sig hos välbeställda nordamerikaner, snarare än de förväntat jämlika svenskarna. Som läsare utan djupare kunskap om det samtida svenska samhället, speciellt de förmögna svenskarna, läser jag Rudbergs beskrivningar med ambivalent intresse; ytligheten och kvinnornas underlägsna ställning skär i hjärtat hos denna utlandssvensk som förväntat sig mer av människor som ändå har ett val att förverkliga sig själva utan den stora kostnad som man ofta ser utomlands.

Seriens andra bok, "Två gånger är en vana" har en titel som anspelar på hustrumisshandel som ärvs ner genom generationerna. I denna återknyter och fördjupar Rudberg det återkommande temat av kvinnoförtryck. Det är först i denna bok jag tycker att hon hittar hem i sin stil vars namn "elegant crime" låter lite för konstlat och konstruerat för mig. Här lyckas hon dock skapa en intrig som engagerar och gör att jag sträckläser boken, med miljön som läcker kuliss som inte stör koncentrationen.

Jag rekommenderar dessa böcker för utlandssvenskar; språket är modernt, rappt och befriande fritt från prosa. Texten innehåller också en del nya svenska uttryck som vi som bott utomlands länge inte är helt bekanta med. Det som stör mig är att många av karaktärerna verkar ha en viss nivå av patologiskt beteende i sin attityd till mat och kroppsform. Å andra sidan verkar detta vara ganska vanligt i Sverige, som jag ofta upplever som alltmer bantningsfixerat.

Hur realistiska är beskrivningarna av miljön? Jag kan inte avgöra mer än att säga att den påminner mycket om den man ser på västsidan av Vancouver. Som utlandssvensk förvånas jag över att man kan se världen genom glasögon gjorda av ideal från 50-talet även på vissa platser i Sverige.

Rudbergs stil är mer optimistisk än samtida författare som Liza Marklund och Åsa Larsson, och karaktärerna innehåller mindre av den svärta som man alltid förknippar med svensk litteratur och film. Den finner man istället i handlingen. Hennes hjältinna Marianne är någon man respekterar och vill läsa mer om, något jag ser fram emot att kunna göra i den tredje planerade boken.

Nätet, min bästa vän

Min kompis Sofia från Örebro, f.d. dyklärare på ställen som Egypten, Malta och Västindien, numera boende i White Rock, BC, får mig ofta att skratta med sina finurliga observationer av svenskheten och omvärlden i allmänhet.

Först ett dopp, eller läsa DN på nätet?

När Sofias yngre jag, världsresenären, mötte andra svenskar som bodde utomlands, slogs hon alltid av hur många det var som var beroende av att läsa svenska morgontidningen på nätet, se filmer och serier på SVT.se, läsa tummade svenska pocketböcker som man bytt till sig och lyssna på nerladdad svensk musik. Nätet gör världen större, men även mindre. Speciellt för oss som bor långt bort.

Sofia brukade skratta åt svenskars förtjusning i allt svenskt, speciellt när de flyttat till en paradisö i Västindien. Hon förstod inte hur de orkade lägga så mycket energi på att hitta svensk underhållning när de sökt sig bort från Sverige. Nu har Sofia övergått till att skratta åt sig själv. Hon har nämligen blivit likadan.

De första åren man är utomlands letar man inte efter svensk media eller litteratur. Man vill uppleva sin nya kultur och smälta in i omgivning så gott man kan. Sedan kommer hemlängtan. Speciellt när man etablerat sig, och man en dag förstår att man kanske aldrig mer kommer att flytta hem. Det är då man som jag rutinmässigt börjar dagen med att läsa DN, och njuter av Nina Björcks nya klyftiga observationer. Idag om Karl Ove Knausgårds nyutkomna fjärde del av ”Min kamp”, där hon beskriver hur hon tack vare skönlitteraturen plötsligt förstår hur det är att vara en ung man med stora drömmar, lika stort ego och mindre förmåga att bygga relationer som varar.

Härligt, tänker och skriver jag med kaffekoppen brevid datorn, en regnig morgon i Vancouver. Jag hade lika gärna kunnat vara i Göteborg och njutit av välformulerade bokrecensioner vid frukostbordet där.

Kanske svaret till mitt och många andras utlandssvenskars beteende är att vi oftast inte söker oss bort från Sverige? Vi är äventyrslystnare än genomsnittet och söker oss ut i världen. Men till slut hinner ens nationalitet och längtan efter Sverige ikapp en, och man söker sig tillbaka med de medel som fungerar i ens utländska vardag. I det avseendet är nätet min bästa vän.

Bokrecension av Martin Widmarks "Simborgarmysteriet"

"Simborgarmysteriet" av Martin Widmark är den 22:a i serien om Lasse Majas detektivbyrå. Boken är skriven för barn som är 6-9 år gamla. Författaren använder enkel svenska som är lätt för utlandssvenska barn att förstå. Boken får tre solar av tre möjliga.

Historien utspelar sig på badhuset i Valleby, dagen efter julafton. Det är dags för det årliga stora julsimmet som många av stadens invånare deltar i. Den berömda simhopparen Racke Bolinder är hedersgäst och förgyller tillställningen till deltagarnas förtjusning och irritation. När dörrarna är låsta töms de låsta skåpen på värdesaker, vilket blir ett spännande mysterium för Lasse Majas detektivbyrå att lösa.

Boken är illustrerad av Helena Willis och har bilder på varje uppslag. Detta gör det lättare att läsa för barn som är 6 år och som inte har vant sig vid kapitelböcker än. Illustrationerna är färgglada och detaljrika, i en unik och mindre gullig stil än den jag är van vid från Nordamerika.

Historien är finurlig och lätt för min sexåring att förstå. Ett roligt inslag är att en av huvudpersonerna är lesbisk och är kär i en av sina kvinnliga medarbetare. Inte så vanligt perspektiv för en barnbok i Nordamerika, men bra utgångspunkt för en diskussion om vad det betyder att vara homosexuell.

"Simborgarmysteriet" tog oss tre kvällar att läsa. Varje kväll var det lätt att få Thor att hoppa i säng, vilket alltid är det bästa betyget på om boken är intressant eller ej. Boken kan köpas på Adlibris.

Ladda ner appen för Lasse Majas Detektivbyrå. Appen är ett roligt men lite svårt spel, där du får ledtrådar av Lasse och Maja och kan hjälpa till att gripa tjuven. Det bästa är att känna till karaktärerna i Valleby, men man kan också använda logik när man spelar. Det är bra att sitta brevid barnet första gången man spelar, eftersom instruktionerna ibland bygger på negativa påståenden, t.ex. "tjuven jobbar inte på skolan". Instruktionerna är på svenska och till skillnad från många andra appar så tränar denna faktiskt språket.