Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

Emil i Lönneberga i köns- och genustänkandets tider

Grattis Emil i Lönneberga som idag föddes för exakt 50 år sedan! Idag firas hans officiella födelsedag i Sverige med parader, födelsedagskalas i bokhandeln och på förskolor. Den 25 maj blir det stort kalas på Skansen, och lagom till jul kommer en ny film om allas vår käre Emil i Lönneberga.

Som författare var Astrid Lundgren före sin tid. Hon konstruerade både Pippi och Emil som inte var typiska för sitt kön. När Pippi kom ut 1944 blev flickan med en frånvarande pirat som pappa en symbol för det fria barnet som verkligen satte sig emot de vuxnas krav och förbud. Hon är stark och rolig, medan Emil i Lönneberga är en pojke som visar mycket känslor.

Som svensk förälder som lever utomlands reagerar jag ofta på de stereotypa dolda budskap som levereras genom barnböcker här, utan att helt kunna sätta ord på vad jag stör mig på. Innan jag ger mig in i en diskussion om vad man bör tänka på när man väljer och läser barnböcker för sina barn vill jag berika ordförrådet och associationerna när det gäller könsroller för föräldrar.

Kön är biologiskt (hormoner och könsdelar) och fysiologiskt (fysisk styrka).

Genus är inte biologiskt givna könsskillnader utan det socialt konstruerade könet.

Pojkar och flickor är en kombination av båda, d.v.s. man har ett biologiskt kön men också ett socialt som beror av vad omvärlden förväntar sig (och man själv!). Här kommer barnböcker in, eftersom de redan tidigt speglar barn med olika köns- och genusroller som ibland omedvetet blir till förebilder för våra egna barn.

Enligt Maria Nikolajeva, professor i barnlitteratur, är vissa egenskaper i barnlitteraturen förknippade med pojkar och flickor. Barnlitteratur speglar ofta att pojkar är starka, våldsamma, känslokalla, hårda, aggressiva, tävlande, rovgiriga, skyddande, självständiga, aktiva, analyserande och rationella. Flickor å andra sidan är vackra, aggressionshämmade, emotionella, milda,  lydiga, självuppoffrande, omtänksamma, omsorgsfulla, sårbara, beroende, passiva, syntetiserande och intuitiva. I tillägg verkar förväntas pojkar tänka kvantitativt medan flickor tänker kvalitativt.

Som förälder utomlands lever man ofta i samhällen där genustänkandet är mindre framträdande i barnomsorg och skola. Ibland innebär frånvaron av uppmärksamhet på könsroller snarare till att man förstärker skillnader mellan pojkar och flickor. I Kanada ser man det ofta i alla skikt av samhället och i olika situationer. Ta bara födelsedagskalas. Pojkarna går på akvariet och flickorna har spa-partyn redan när de är 7 år.

När det gäller barnlitteratur tror jag att det är praktiskt svårt att helt undvika att läsa stereotypa böcker för barnen; vi läser till stor del vad som finns tillgängligt på skolbibliotek och kommunala bibliotek. Däremot kan man påpeka vad som visas på bilder och vad som speglas av texten. Försök också balansera de tidiga bokvalen och välj svenska böcker där medvetenheten om att det är OK att vara sig själv även om ens egenskaper inte motsvarar den gängse könsuppfattning som råder i det land man bor. Våra barn kommer  kanske att fortsätta bo de länder där man har en starkt kategorisk uppfattning om hur en pojke och en flicka bör vara. Diskussioner om båda typer av böckerna verkar kunna ge barnen ett förhållningssätt där de aktivt tänker själv på vilka de är egentligen.

Ju mer medveten man blir om hur vi konstruerar genus desto mer kan man bemöta flickor och pojkar på ett mindre traditionellt genusrelaterat sätt. På så sätt kan könsbundna gränser överskridas och förändras. När jag läser Nikolajevas lista ovan slås jag av hur gärna jag vill att mina söner ska få ha vissa traditionella flickegenskaper. Jag vill att de ska tillåtas vara emotionella, omtänksamma och sårbara, både som barn och vuxna. För att inte tala om lydiga. Hjälp, vad skönt det hade varit!

Hur upplever du köns- och genusroller i det land där du bor? Tycker du att det påverkar dina barn positivt eller negativt?


Referenser
Nikolajeva, Maria (1998). Barnbokens byggklossar. Studentlitteratur: Lund

Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.

Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....

Kindergarten i BC

Om mindre än två veckor börjar Wilde kindergarten, den kanadensiska versionen av förskolan. Inte ens fem år fyllda, precis som storebror Thor var när han började skolan. Båda är höstbarn med allt vad det innebär av att vara nästan yngst i klassen.

Under 2010 skedde övergången från kindergarten under halva dagen till hela dagen i Vancouvers skoldistrikt. De ekonomiska  resurserna tröt och bara ca hälften av skolorna fick därför heldagsprogram det första året.  Thor gick halvdag eftersom skolan ligger på västsidan där det finns relativt färre barn med ESL (English as a Second language). Istället prioriterades östra Vancouver där många barn har ett annat språk och ofta heller inte gått i s.k. preschool (privat förberedande verksamhet för förskolan för tre- och fyraåringar). Numera går alla elever i kindergarten mellan nio på morgonen till tre på eftermiddagen.

För de barn som bara har andra språk än engelska hemma kan skolstarten bli tuff. Utökandet från halvdags- till heldagskindergarten skedde för att stötta dessa barn med skolstarten i åk 1. Kraven på barn som börjar kindergarten är ofta att de ska kunna alfabetet och alla siffrorna innan de börjar.

Maxantalet är 24 elever per klass med en lärare som sköter all undervisning. Inga extralärare finns; de få resurser man har sätter man in i första klass eller senare. Under Thors år i kindergarten var jag volontär en dag i veckan. Det var ofta att barnen rullade runt på golvet istället för att sitta i sina bänkar; uppmärksamhet och kraven på att sitta still kan vara svåra för en 4-5 åring.

"Wilde, du förstår att du måste gå in själv och stanna i klassrummet när du börjar skolan, utan mamma?".

Wilde ser rädd ut och jag inser att jag kunde ha sagt det på ett mer motiverande sätt.

Mammas lilla räka. Om han bara kunde ha fått leka ett år till.

Hur ser förskolan ut där du bor? När börjar man? Hur många elever är det per klass?

I Kanada måste föräldrarna läsa läxan också

Thor har börjat läsa. Efter ett jobbigt år i Kindergarten, samt ett mer meningsfullt halvår i årskurs 1 läser han. Inte fort. Långsamt och stakande, men definitivt något som kan kallas läsning. Han har fått mig att inse att ett barn som knäcker läskoden snabbt kan läsa på fler språk än det man lärt sig läsa på. I alla fall om man pratar mer än ett språk. Ändå är det med blandade känslor jag betraktar hans framgångar.

Vid terminsstarten av åk 1 är Thor bara 5 år och 9 månader. Ev av hans lärare ringer upp mig och berättar att han är rejält efter i läsning pga av det odiagnosticerade synfel som vi slarviga föräldrar missat. Han har grav stigmatism och är översynt vilket vi bara lyckats inse i slutet av Kindergarten. En kombination som får honom att se dåligt på både långt och nära håll. Han har med andra ord varit halvblind.

Typisk diskussion mellan osmarta mamman och försummade Thor innan glasögonen landade på hans näsa:

"Thor, titta där. Där är skylten till Whitespot." *

*Whitespot är favvisrestaurangen i Vancouver för barn pga av sin "Pirate pack" med chicken nuggets och pommes frittes lastade i ett stort pappersskepp, med chokladguldpeng och glass som avslutning.

Thor tittar sig förvirrat runt fastän vi bara är 20 m från skylten men ser den inte. Mamma pekar igen med något högre röst och tydliga armrörelser i riktning mot skylten. Thor ser fortfarande inte och mamma suckar uppgivet över hur okoncentrerad sonen är. Precis under skylten sträcker plötsligt Thor på sig, pekar upp mot skylten och utbrister förvånat:

Så här tittade killarna på TV innan Thor fick glasögon.
Dock inte alltid med mössor.

" Mamma, där är skylten!"

I efterhand kryper jag skamset ihop när jag ser hur många ledtrådar som fanns till att han såg dåligt. Min tredje au pair Christine frågade försynt direkt hon började jobba för oss, om jag inte trodde att Thor såg dåligt när hon såg honom sitta limmad vid TVn. Bokstavligen, 30 cm från skärmen. "Nej, nej", sade osmarta mamman, "Vet du inte att ALLA barn gillar att sitta nära TVn?"

Thors lärare ringer alltså i september och frågar då också om vi är intresserade av extraundervisning av Thor 30 minuter om dagen i läsning på engelska. Javisst, svarar jag förvånat. Självklart, om han får gratis privatundervisning. No brainer, liksom.

Läraren, Madame N, utelämnar dock att nämna att med extraundervisningen följer en hemläxa som ska läsas dagligen. Dessutom missar jag att andra läxor skickas hem med Thor. Det är först i november som Madame N tar mig till sidan, men inom fullt hörbart avstånd från tio andra mammor, och drar sitt förmaningstal om att varför läser jag inte läxan med Thor, och vill jag inte att han ska lära sig läsa ordentlig? Hon tror egentligen att han kan komma ikapp snart så att hon kan använda hans läsplats i gruppen till någon som verkligen behöver hjälp om jag BARA LÄSER LÄXAN MED HONOM!

Madame N är irriterad på mig, och jag känner mig förödmjukad över att ha blivit uppläxad inför skaran med föräldrar. Jag sväljer och räknar till tio för att inte svara med ett arrogant "Men ska barnen inte lära sig dessa saker I skolan?". Till slut får jag ur mig ett halvkvävt "Jag hör vad du säger, jag ska försöka bli bättre på att hjälpa honom". Oförberedd som jag är på samtalet nämner jag inte att jag faktiskt inte ens fattat att han har haft läxa. Själv hade jag inte läxor förrän mellanstadiet så jag är helt oförberedd på att jag förväntas göra det.

Madame N trycker till mig med en avslutande replik om att hon minsann vet hur krävande det är med hemläxor, hon har minsann två söner själv OCH hon är minsann till och med singelmamma. Om hon kan göra det så kan jag. You can do it, med andra ord, trots att jag är en välbeställd och lat hemmamamma som bara prioriterar sig själv istället för att lägga tid på mina barn. (OK, min tolkning, hon sade inte detta, men andemeningen var ganska klar.)

Jag går därifrån med öron som ryker av ilska. Men jag måste erkänna att hennes förmaningstal har haft effekt. Nu läser jag Madame Ns läxa som tar 30 minuter varje kväll. Efter att Thor har gått i skolan 9-15 varje dag blir denna stund, plus de 30 minuter det tar att läsa den franska boken och öva fransk rättstavning, ett ork både för mig och Thor. Jag försöker ha positiv attityd inför Thor, men märker av hans frekventa stön att min inställning är på glid. Fast jag är mer rädd för en ny utskällning av Madame N än att min son ska tycka att jag är trist.

Seriöst. När får barnen leka i det här landet? Jag fattar inte lämpligheten i att ge läxor som barn inte klarar av själva utan mamma och pappa måste sitta brevid och göra.

Just nu upplever jag att jag håller på att misslyckas med åk 1. Fastän det är andra gången jag går den.

Språkbadsprogram kan skydda svenskan hos utlandssvenska barn

Sedan 1969, har Kanada två officiella språk: engelska och franska. Trots detta pratar färre än 20 % av alla kanadensare båda språken. I BC är det bara 7 %. Historiskt sett är det Quebecs existerande som har drivit inkorporeringen av franska som officiellt språk parallellt med engelskan.

Om man kan båda språken har man större chanser att få statliga jobb. Annars är det få krav i Kanada på att kunna båda språken. I BC märks franskan knappast alls. Enligt 2001 års folkundersökning var engelska, kantonesiska, mandarin, Punjabi, tyska, franska, Tagalog, spanska, italienska, koreanska och holländska de tio dominerande språken.

Trots avsaknaden av kraven på franska i kanadensiskt samhälle har min man och jag valt att sätta våra barn i fransk skola. Våra skäl baseras på en stark kärlek till Frankrike och fransk kultur (speciellt den delen som avnjuts av smaklökarna). S.k. French Immersion är en populär kanandensisk modell som stöds av statliga och regionala medel. Språkbadsprogram kallar svenska Skolverket denna modell. I Sverige finns skolor med språkbadsprogram baserat på finska.

I vår skola används huvudsakligen franska från förskolan (här kallat Kindergarten) upp till och med årskurs 3. Därefter minskar användandet gradvis upp till sista årskuren på gymnasiet, då ca 20% av undervisningen sker på franska. Förutom franska spåkbadsprogram startas nu också vissa skolor med mandarin som språk.

I Thors första klass pratar bara ett fåtal barn franska nu, men de flesta kommer att vara flytande innan årskurs 3. En fördel som jag märkt är också att det skyddar svenskan. Direkt barnet börjar en skola där engelska pratas tenderar detta språk att ta över och börja dominera. Användandet av franskan balanserar modersmålet; i mina killars fall svenskan. Svenskan drunknar inte. Inte än.

Studier visar att de flesta elever är i kapp med engelsk läsning och stavning i åk 6 om de gått i en fransk språkbadsskola. Våra barn som också pratar svenska kommer ta ännu mer tid på sig. Att lära sig mer än ett språk tar tid. Mycket tid. Den uppfattning om att barn lär sig snabbt och mycket är en illussion.

Modersmålsundervisning stöttas i Sverige men inte i British Columbia

Hemspråk eller modersmål, vilken term är bäst? Svenska skolverket bestämde sig 1996 för att byta från termen "hemspråk" till "modersmål". Skälet var att det förstnämnda speglade ett mer informellt användande. Genom att använda "modersmål" hoppades man stötta den betydelse man tycker att föräldrarnas språk har och bör ha i en individs liv.

Det största modersmålet förutom svenska med berättigad undervisning i den svenska skolan är finska. På andra plats kommer arabiskan. Andra vanliga språk är spanska, persiska samt de språk som talas i f.d. Jugoslavien (källa: DNR 95, 398 från Skolverket).

Här i British Columbia tycker man också att kunskaper i modersmålet påverkar hur väl barnet gör ifrån sig i skolan, men man väljer att attackera problemet med "English as a Second Language" (ESL) på ett komplett motsatt sätt. Istället för att skapa resurser för studier av modersmålet som i Sverige väljer man att stärka engelskan. "The Ministry of Education" i BC ger fem års medel till varje ESL-elev som bedöms behöva extra undervisning i engelska.  Ibland behövs bara 1-2 år innan barnet bedöms vara ikapp med engelskan, dvs har resultat på diagnostiska tester som faller inom normalområdet. Ansvaret för kunskaper i modersmålet faller däremot på föräldrarna eftersom det av kandensiskt kulturella skäl bedöms tillhöra den privata sfären. (Källa: ESL Policy and Guidelines, 2009). Detta trots att forskningen är entydig och visar att modersmålsundervisning också har betydelse för det övriga kunskapsinhämtandet i skolan.

Det enda sättet att tillåta våra barn studera svenska inom ramen för den vanliga skolan i BC är de s.k. "Board Authority Approved Courses". Deras innehåll kan skapas av friskolor men måste följa vissa riktlinjer och ha ett innehåll som godkänns av "The Ministry of Education". Förutom fördjupningskurser är kurser i teckenspråk, franska, japanska, koreanska, mandarin, punjabi och spanska godkända. Inte svenska. Det finns en ansökningsprocess som finns att följa. Kanske något för oss som har barn som ska lära sig svenska som barn här i Vancouver att planera in för framtiden?

Finns modersmålsundervisning i ditt land? Finns modersmålsundervisning i den skola ditt barn går? Finns svenska skolan? Hur upplever du dessa?

RESURS 1: Skolverkets websajt "Tema Modersmål"

Ett barn lär sig språk när det talas av någon som de tycker om. Ett barn lär sig de språk det behöver. Barnet får ett rikare språk om det möter språket i många olika sammanhang. Modersmålet har stor betydelse för barnets identitet och självkänsla. Modersmålet är grunden för barnets förmåga till inlärning. Barnet lär sig sitt andraspråk och andra ämnen lättare. Det är en stor fördel för samhället att många människor är flerspråkiga.

Detta citat är hämtat från Skolverkets websajt Tema Modersmål. Sidan riktar sig till de som arbetar inom barnomsorg och skola i Sverige. Ambitionen med informationen är att lyfta fram bra pedagogiska resurser och goda tillfällen till möten.

Det som tilltalar mig med sidan, som egentligen inte riktar sig till föräldrar utomlands, är att den informerar om hur modersmålsundervisningen fungerar i Sverige samt presenterar ny svensk forskning av svenska som andraspråk för invandrarbarn. Mycket av denna information kan extrapoleras till vår verklighet utomlands.

I Sverige är modersmålsundervisning är ett eget ämne i grundskolan. Målet är att barnen på ett bra sätt ska tillgodogöra sig arbetet i skolan och samtidigt utveckla sin tvåspråkiga identitet och kompetens. Arbetet ska ske i sådana former att elevernas personliga utveckling främjas och deras självkänsla stärks. De lärare som undervisar i modersmål kommer ofta från samma kulturområde som barnen. Modersmålslärare måste också ha goda kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället.

I British Columbia godkänns inte svenska som ämne i grundskolan. Läroplanen skapad av Vancouver School Board pratar om hur viktigt det är att anpassa verkligheten efter alla de barn som har att annat språk hemma (mer än 60% i Vancouver). I realiteten görs ingenting för att ge barnen undervisning i det andra språket, trots att detta överlag påverkar hur bra barnen gör ifrån sig i skolan.

Detta är ännu ett exempel på att man som svensk förälder i Kanada måste vara engagerad och välutbildad i vilka resurser som krävs för våra egna barn. För skolan här gör det inte.

En hektisk, hektisk helg.

Söndagskväll och jag sitter upprullad i en varm filt i kalla skinnsoffan i husets lilla bibliotek. TV-rummet kunde jag kalla det, men bibliotek låter mer som ett rum att mysa i. För det gör jag just nu efter en otroligt aktiv helg. Vårt sociala liv kan inte möjligtvis gå fortare och fortare eftersom vårt schema oftast redan är helt maxat. Ändå upplever jag det så. Fysiskt känns det som om jag sprungit ett långlopp på minst en mil idag.

SWEAs julfest skedde alltså hemma hos mig i fredags. Fyrtiotvå glada svenskor tog med sig ett rikt utbud av julmat. Våra julbord och saillsexor har smörgåsbord som dignar av svenska läckerheter, ofta med stark fokus på fisk. Den varma maten hamnar nästan lite i skymundan. Personligen lägger jag upp så mycket av olika sillsallader att det oftast bara finns kvar plats för en köttbulle eller två.

I fredags blev det ingen varm mat eftersom jag inte hann sitta ner och äta speciellt länge. Svårt när man har huset fullt av gäster. Det bästa med våra fester, i alla fall för mig som ofta är värdinna, är dock allas hjälpsamhet. Telefonen börjar gå varm på eftermiddagen med Sweor som undrar när de ska komma över för att duka och ställa i ordning. När festen sedan går mot sitt slut stannar alltid en liten trupp för att städa och diska. Underbart med sådana människor. Och för mig, härligt svenskt.

Jag minns första gången jag skulle hälsa på vänner som har en stuga på Galliano Island i skärgården utanför Vancouver. Glatt erbjöd jag mig att ta med lakan så att de skulle slippa tvätta efter mig. De tittade på mig som om jag vore galen och kontrade med ett nästan surt det behövde jag inte alls göra. De hade faktiskt lakan. De berättar fortfarande den historien för andra vänner som en galen, rolig historia om hur knäpp jag kan vara. Hjälpsamhet fungerar uppenbarligen på ett annorlunda sätt i Kanada.

Lördagen inleddes med trevlig julavslutning på Svenska Skolan i Burnaby. Barnen gick Lucia, dansande runt granen och lekte mellan borden när vi vuxna njöt av massor av julkakor och kaffe. Sedan kom tomten! Jag älskar att se barn så förväntansfulla. Fast Thor avslöjade efteråt att det nog inte var den riktige tomten. "Varför säger du det?", frågade jag undrande. Och lite nervöst får jag erkänna. Jag vill att han ska tro på tomten ett par år till.Tänk vilken härlig magisk värld 6-åringens värld kan vara! Men Thors kritiska tänkande har tydligen redan kickat in. Tomten hade nämligen en svart tröja som stack fram under tomtedräkten, och det har tydligen inte den riktige tomten. Eller Santa som barnen kallar honom för här. Även de svenska.

Söndag - mer städning efter julfesten och huset började äntligen se ut som sitt vanliga jag. Sedan försenat födelsedagskalas för Thor som fyllde sex år för en vecka sedan. Inte hemma, det bara orkade jag inte. Istället mötte Thor och Wilde tio vänner i åldern 4-6 år på ett gym för en introduktion i Martial Arts. När jag på morgonen förklarade för Thor att det var kampsport började han gråta. Han hade trott att namnet refererade till en konstklass där barnen skulle få måla. Först efter min långa förklaring om hur coolt Taekwondo var slutade tårarna rinna.

Ibland låter jag verkligen som en kanadensisk förälder. I alla fall när jag ska entusiasmera mina stundtals skeptiska killar. "Titta vad coolt den/han/hon är!" Om jag säger till Wilde att han är söt eller fin, rättar han mig genast och säger "Nä mamma, ja äj inte schöt, ja äj cool!". 

Partyt gick jättebra och jag var otroligt imponerad av den disciplin läraren lyckades genomföra klassen med. I slutet av klassen fick läraren Thor att säga tack till alla sina vönner som kommit på festen samt tack till både mig och Ritchie för att vi ordnat festen för honom. Wow! Jag kanske skulle få honom att ta fler klasser där?

 

Länk: Sirota's Alchemy