Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Tankeexperiment för utlandssvensken om nästanfamiljen

Foto: Margareth Mead (1901-1978)

"Nobody has ever before asked the nuclear family to live all by itself in a box the way we do. With no relatives, no support, we've put it in an impossible situation. "

Orden är Margareth Meads, en känd amerikansk antropolog som uttryckte begränsingarna med en klassisk kärnfamilj. Jag lever i en som fungerar väl, men där vi inte alltid klarar ut allt själva utan behöver hjälp med både det ena och det andra. Vanligtvis vänder man sig till andra nära släktingar, men vad gör man när man bor långt borta från dem?

När man bor utomlands förändras ens uppfattning om vilka som finns i ens familj. Min egen familj består naturligtvis först och främst av mina barn och min man här i Vancouver, min mamma i Karlstad, min bror och svägerska med tre barn i Karlstad, och min syster med man och två barn i LA. Men vi ses tyvärr inte så ofta p.g.a. avstånden oss emellan. Barnen har inte sett sin mormor och min brors familj sedan förra sommaren. Kusinerna i LA träffar de oftare, men inte heller mer än ett par gånger om året. Ändå känner jag mig aldrig ensam eller som att jag inte har någon som bryr sig om mig, eller som skulle kunna hjälpa mig.

Under de sista 14 åren som utlandssvensk har jag fått ett flertal nära vänner och skapat många nya kontakter. Men det var först när barnen kom och jag ibland vandrade runt som en sömnlös levande död, som jag verkligen började uppskatta det sociala nätverk jag har runt mig. Jag tror inte att jag har tagit vänskap för given; varje gång jag har flyttat till en ny plats så har supersociala jag alltid undrat om jag verkligen skulle kunna hitta några nya vänner? Men så har det gått en tid, och plötsligt fylls tiden av lekträffar, fikor och ätautekvällar med tjejkompisar.

Det väcker frågan, vilka människor finns i ens familj? För utlandssvensken som bor långt borta från dem de älskar och har blodsband till, byggs kanske starkare band till de människor som hen har runt sig?

Gör följande tankeexperiement: fundera på vem du skulle ringa mitt i natten om något hände och du verkligen behövde hjälp. Vem har du runt dig som är den du vet skulle ta på sig kläderna och komma till dig utan att tveka? För några av oss är det någon familjemedlem i vår partners familj och som vi nu också har blivit del av. Men många av oss har inte heller partnerns familj nära. Vem skulle det vara då?

Jag har några få vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag ser dem kanske inte direkt som familjemedlemmar, men de är människor som står mig otroligt nära. Min nästanfamilj.

Vem finns i din?

Har vi accepterat våldtäkt som företeelse?

Vänd totalt på ett perspektiv och få en ny uppfattning. Hittade den här fantastiskt skrivna artikeln om väldtäkter där man använt mannens perspektiv. Titeln är "Så undviker du våldtäkt i sommar" och alltså en rad goda råd och tips till män som våldtar om hur de ska undvika att bli offer för sig själva (eller snarare för frestande kvinnor) i sommar.

Vilken a-ha-upplevelse man får när man läser den! För visst har vi slagit oss till ro med att det är kvinnans ansvar att undvika våldtäkt? På samma sätt som det är kvinnans ansvar att undvika graviditet. Eftersom det är oss det händer måste vi förebygga det.

Den omvända perspektivet i artikeln av författaren Hanna-Karin Grensman som skrev denna artikeln redan förra året, gör att man slås av hur ofattbar vår uppfattning är om att det är tjejernas ansvar. Uppfattningen speglar fortfarande kvinnoförakt på ett mycket subtilt sätt. För visst har många en väl gömd tanke om att tjejer som klär sig utmanande och går ensamma hem på kvällarna utmanar ödet? Den tanken innebär också att det är vårt ansvar att inte fresta männen, och att om vi är så dumma att vi gör det får vi skylla oss själva.

Tack, Hanna-Karin Grensman - vilket briljant sätt att tydliggöra det dolda som finns i oss genom att vända på infallsvinkeln. Jag har fortfarande obehagliga minnen av alla de gånger jag blev förföljd det år jag bodde i Frankrike. Ingenting hände, men känslan av utsatthet och hot finns fortfarande färskt i mitt minne.

Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

World Ocean Day i Boundary Bay

Vad passar bättre på World Ocean Day än att vara vid havet? Ok, så egentligen var det igår. Men i Surrey firar man den idag. I Blackie Spit Park trängs stånden med utställningar om hajar och krabbor. Volontärer förklarar för barnen hur hajarna alltmer försvinner från världshaven.

Jag är förundrad över att Thor inte bryter ihop. Han måste ha varit en haj i ett tidigare liv. När pojkarna bråkar och Wilde ska dra till med det värsta han kan säga, häver han ur sig att han ska bli hajjägare när han blir stor. Det finns ingenting som kan få Thor att bli mer ledsen.

Nu sitter jag på en skön campingstol på stranden och njuter av solen och en skön söndagseftermiddag. En örn cirklar över mitt huvud, spanande efter ett villebråd i havet. Den tidigare hårda vinden har förvandlats till en mjuk eftermiddagsbris. 

Vi ska snart hem och grilla hos en väninna. Men först ska vi leta efter krabbor ett tag till.

Nationaldagsfirande & sillsexa 2013

Igår firade vi nationaldagen hemma hos mig. I Sverige verkar man inte vara helt säker på hur man gör det, men det vet vi i SWEA Vancouver! Varje år har vi sillsexa med ett smörgåsbord som dingnar av läckerheter från havet som vi avnjuter tillsammans under massor av vackert (?) utförda snapssånger - till mina grannars fasa. Här kommer några bilder!



 

Fördrink med blågult tema. Drinkrecept från SWEA ordföranden i Orange County, Karin Strömberg (2 cL färskpressad citron, 2cL blå curacao, 2 cL Malibulikör och 4 cL vodka).

 Sofia & Susanne

 

 Blågult blomstertema

 

 Smörgåsbordet på sillsexan domineras av sill, ägg och kaviar!

 

 Ann i kvällssolens sken.

 

Blommor från Sandras trädgård.

 Guns gravlax med hemmagjord gravlaxsås!

 

Ännu mer blågula blommor som vi senare lottade ut.

 Glad undertecknad.

 

 Lailas goda sillsallad

 

 Inget nationaldagsfirande utan Matje!

 

 Vår duktiga ordförande Alexandra.

 

 Utö, snaps från ön med samma namn i Stockholms skärgård. Otroligt god med

smak av citron och fläder. Direktimporterad från Sverige tack vare Ann.

 

 Middagsbordet inne med skrynklig duk (var manglar man egentligen i Vancouver?).

 

 Ingen SWEA Vancouver-fest utan godisbord.

 

 Ingela sjöng högt och gärna!

 

 Glad Sandra.

 

 Glad Gunilla som kom på besök från vår skärgård här i BC.

 

 Prinsesstårta bakad av Sandra.

 

Sommarhallon.

 

Tack alla ni som kom! Vilken underbar kväll! Och tack vare alla fina donationer till lotteriet (doftljus, serveringsfat, vas, hemmagjord honung från Laila, presentkort för en "blow-dry" på Vancouverkedjan Blo', massage av Ingela, vin etc) så fick vi ihop mer pengar till vårt stipendium. 2014 skickar vi en ny student från UBC till Sverige för att lära sig svenska.