torsdag 27 september 2012

Temat "kroppen" på svenska lekskolan


Sedan ett par veckor vikarierar jag halvtid på lekskolan som hör till Svenska Skolan i Burnaby. Där sysslar vi med musik, rytmik, enklare pyssel och fri lek; allt med målet att få barnen att prata svenska. En utmaning är att många svensk-kanadensiska barn ofta leker på engelska och därför inte associerar svenska med lek.

Förra lördagen var temat "kroppen". Här kommer en lista med aktiviteter som vi testade. Flera av dessa var förslag som kom från Facebookgruppen "Svenska som modersmål utomlands". Tack till alla er underbara människor!

  • Prat om kroppen med hjälp av barnbok med bilder
  • Ta med läkarväska i leksaksform och undersök tillsammans var hjärtat och lungorna sitter
  • Fråga barnen om vad de har för favoritmat, och relatera detta till mage-tarmkanalen och toalettbesök – alltid populärt ämne hos 3-4 åringar
  • Ta fram snöre och visa hur lång hela tarmen är 8-9 meter hos en vuxen. 
  • Visa kort film från UR-serien om doktor Karin via webben.Vi använde avsnittet om lungorna och andning Rolig film om en doktor som förklarar kroppen för ett barn som tar in sin docka som är sjuk.
  • Gör en övning om lungor och andning. Ställ frågan "när andas man långsamt och när andas man snabbt?". Lägg er först ner och kollar hur ni andas. Därefter står ni upp hoppar och springer allt ni kan på stället. Stanna upp och kolla hur ni andas. Man kan även flika in prat om avslappning och andning, hur man andas när man tex. är arg, ledsen eller när man vill sova.
  • Lägg barnet på papper och rita av deras egen kropp. Klistra dit ett hjärta av papper som barnen klippt ut och målat på. Blås upp ballonger och använd som lungor. Efter förslag testade jag även den teoretiska frågan "om du skulle få ett tredje öga, var skulle du sätta det? Detta fungerade inte i min grupp som antingen inte förstod vad jag menade eller bara var för små för abstrakt tänkande.
  • Fika med högläsning av boken ”Roliga rumpor i Ruts värld”, nerladdad från Bokus. Inte min favorit p.g.a. märkliga undertoner i historien, men barnen tyckte den var jättekul pga av den kiss- och bajshumor som är med i rik mängd.
  • Sjung ”Huvud, axlar, knä och tå”, ”Vippa rumpan affär” och Honkey-tonk som avslutning. 
Ett tips för att få barnen lite mer avslappnade är att förbereda dem med hemsända utubeklipp av de sånger som ska sjungas. Vi testar det i år för att se om vi kan förbättra barnens kunskaper av sångtexter.

Kanske du har andra förslag? 

fredag 14 september 2012

Stressad av yoga

Det är något tragikomiskt över det faktum att jag känner mig superstressad just nu. Bara för att jag valt att studera yoga 20 timmar i veckan under tio veckor framöver. I alla fall var jag det innan kvällens hathapass.

Tidigare idag ångrade jag att jag anmält mig. Det var på eftermiddagen efter en lång dag med ett läkarbesök för Thor som behöver nya glasögon, som tog alldeles för många timmar, ett arbetsmöte på kontoret och en visit på banken för att betala skatt. Innan taekwondon, och samtidigt som jag stekte pannkakor, fastän jag egentligen skulle försöka hinna äta middag. Men nu sitter jag lugn som en filbunke i soffan och njuter av tystnaden kl 23 en fredagkväll.

Nyttigare än ett glas vin. Det kanske inte är så dumt att gå en yogakurs ändå?

Tränar du yoga? I så fall, hur har den påverkat ditt liv?

torsdag 13 september 2012

Ett "yoga-licious" liv

Foto: Yogainstruktören Marcio Rosetti trotsar
tyngdlagen. Källa: Wikipedia
Tvåhundra timmar av intensiv träning i yoga och konsten att lära ut den. När ska man anmäla sig till en sådan kurs? Antagligen inte mitt i inskolning av barn i skolan och de första trevande försöken att söka jobb. Men min vana trogen tar jag ett spontant och tvärt beslut när jag ser kursbeskrivningen. Utmaningen får något som slumrat länge i mig att tända till med en het och laddad flamma.

Kursens första pass är två timmar power yoga med en man i 60-års åldern. Han liknar en av mina grannar. Mannen ser helt normal ut tills en timme in i passet då han sitter på huk med särade ben, lutar sig fram och låter insidan av knäna vila på armbågarna samtidigt som han  lyfter fötterna från golvet. Där hänger han obesvärad och avslappnad  - likt en groda som förbereder ett jättesprång- inför en klass på sextio personer som alla stånkar och vinglar under sina försök att göra vad han gör. Inte nog med det. Plötsligt skjuter han ut benen rakt bakåt, parallellt med golvet och landar i samma ställning man har när man försöker göra en armhävning - med fötterna i golvet naturligtvis.

Efter klassen pratar kursledarna om vad yoga är. Tydligen handlar det inte om yogaställningar och djupandning. Istället poängteras det att detta är en inre resa som är individuell och kan leda olika vägar. Min skeptiska attityd slår på och blir kritisk och parerande några få sekunder innan jag påminner mig att det är viktigt att vara öppen för det okända.

Idag lever jag fortfarande. Jag mår till och med bra. Måste ha varit all djupandning jag år jag gjorde. För det kan inte vara det ograciösa sätt min kropp rörde sig på, när den försökte utmana tyngdlagen. Och min inre resa ... jag vet faktiskt inte om den har börjat eller om jag fortfarande står och stampar på perrongen?

Yoga-licious. Jag är inte där än, men har tagit ett första viktigt steg på vägen. Bara 197 timmar kvar tills jag kan kalla mig yogalärare. Undrar om jag då kommer att ha förstått vad yoga egentligen är?

onsdag 12 september 2012

Spökvatten - ordet som barn lär sina föräldrar

Foto: Mitt lilla spöke.
Människor är unika. Speciellt barn som inte har lärt sig samhällets och familjens förväntningar på hur de ska tala och uppföra sig. Men ibland liknar vi varandra mer än vad vi tror.

Sista numret av tidsskriften "Språk" tar upp beteckningen "spökvatten". Det sistnämnda är något som frekvent används av barn på förskolan i Sverige. Jag studsar till när jag läser det eftersom jag trodde uttrycket var något som var unikt för Wilde. Varje gång han häller vatten i glaset som precis rymt mjölk utbrister han "Spökvatten!" Och visst ser vatten som är dimmigt av mjölkrester lite läskigt ut.

I Vancouver har Wilde dock utvecklat begreppet spökvatten lite längre. Han leker med oss vid middagsbordet, tar en klunk spökvatten och ropar "Jag är osynlig! Ni kan inte se mig". Mamma och pappa spelar med och letar efter honom under bordet och bakom hans stol. Storebror som tar allt bokstavligen talat, men som nu vet att det är lek och inte verklighet, sitter tyst på sin stol och försöker lägga band på sig för att inte säga att vi visst ser honom. Vid nästa klunk ropar Wilde lika glatt "Nu är jag tillbaka igen!" och skrattar så att han kiknar.

Femåringar lever i en alternativ värld med mycket fantasi och bus. Deras hjärnor är fortfarande som svampar men lever också sitt eget liv. Hjulspåren för det svenska språket verkar finnas i Wildes hjärna fastän han sitter på andra sidan jordklotet och inte går på dagis i Sverige.

Spökvatten. Inget unikt för Wilde men ett tecken på att hans svenska leder honom framåt till samma språkliga slutsatser som barn i Sverige. På något sätt känns det skönt.




fredag 7 september 2012

Boktips: "Elegant crime", ny bokgenre introducerad av Denise Rudberg


Denise Rudberg är en Stockholmsbaserad författare som debuterade med "Väninnan" år 2000. Under år 2007/2008 var hon programledare för TV-serien Läckberg & Rudberg tillsammans med väninnan och författaren Camilla Läckberg, ett program med författare och litteratur i fokus.

Rudberg har på eget initiativ introducerat genren "Elegant Crime", som enligt bokförlaget Bokus utgörs av " kriminalhistorier i överklassmiljö, och rymmer allt som behövs för att skapa en spännande historia - makt, pengar, flärd och dekadens.

Huvudpersonen i boken "Ett litet snedsprång" är Marianne Jidholm, åklagarsekretaren som försakat sin planerade karriär som åklagare för att stötta makens karriär och uppfostra barnen. I seriens första bok är Marianne nybliven änka efter parets långa och svåra äktenskap, kantat av en lång rad otrohets affärer. Relationen har haft en tungt fördömande prägel, genom den socialdemokratiske makens kluvna inställning till Mariannes förmögna överklass bakgrund.

Efter makens död återgår Marianne till sitt gamla arbete, och får där delta i en ny utredningsgrupp med två poliser, Thorsten Ehn och Augustin Madrid, som åtar sig speciellt känsliga fall där ingen information får läcka ut till media. Intrigen utspelar sig Stockholms eleganta salonger, och baserar sig på en en mordhistoria med oklar utgång.

Rudbergs beskrivningar av mäktiga och rika män med hemmafruar från Täby och Lidingö fascinerar, eftersom miljön mer liknar det man förväntar sig hos välbeställda nordamerikaner, snarare än de förväntat jämlika svenskarna. Som läsare utan djupare kunskap om det samtida svenska samhället, speciellt de förmögna svenskarna, läser jag Rudbergs beskrivningar med ambivalent intresse; ytligheten och kvinnornas underlägsna ställning skär i hjärtat hos denna utlandssvensk som förväntat sig mer av människor som ändå har ett val att förverkliga sig själva utan den stora kostnad som man ofta ser utomlands.

Seriens andra bok, "Två gånger är en vana" har en titel som anspelar på hustrumisshandel som ärvs ner genom generationerna. I denna återknyter och fördjupar Rudberg det återkommande temat av kvinnoförtryck. Det är först i denna bok jag tycker att hon hittar hem i sin stil vars namn "elegant crime" låter lite för konstlat och konstruerat för mig. Här lyckas hon dock skapa en intrig som engagerar och gör att jag sträckläser boken, med miljön som läcker kuliss som inte stör koncentrationen.

Jag rekommenderar dessa böcker för utlandssvenskar; språket är modernt, rappt och befriande fritt från prosa. Texten innehåller också en del nya svenska uttryck som vi som bott utomlands länge inte är helt bekanta med. Det som stör mig är att många av karaktärerna verkar ha en viss nivå av patologiskt beteende i sin attityd till mat och kroppsform. Å andra sidan verkar detta vara ganska vanligt i Sverige, som jag ofta upplever som alltmer bantningsfixerat.

Hur realistiska är beskrivningarna av miljön? Jag kan inte avgöra mer än att säga att den påminner mycket om den man ser på västsidan av Vancouver. Som utlandssvensk förvånas jag över att man kan se världen genom glasögon gjorda av ideal från 50-talet även på vissa platser i Sverige.

Rudbergs stil är mer optimistisk än samtida författare som Liza Marklund och Åsa Larsson, och karaktärerna innehåller mindre av den svärta som man alltid förknippar med svensk litteratur och film. Den finner man istället i handlingen. Hennes hjältinna Marianne är någon man respekterar och vill läsa mer om, något jag ser fram emot att kunna göra i den tredje planerade boken.

torsdag 6 september 2012

Ett konstant tillstånd av blöjhjärna

Foto: Rooibos; mitt livselixir.
Nu ska jag prata sömn igen. Eftersom jag är besatt av den.

Forskning visar att hjärnan fungerar sämre när man inte sover tillräckligt under en eller ett par nätter, men att andra delar av hjärnan kan kompensera för detta. Men vad sker med hjärnan när man som många småbarnsföräldrar inte har sovit ordentligt under flera år?

Jag vet baserat på egen erfarenhet. Man får åkomman kronisk blöjhjärna, efter engelskans "diaper brain". I alla fall lider jag av den. Detta tragiska tillstånd ger delvis eller total avsaknad av tankeförmåga och kreativitet. Dessutom kan man börja leta efter bilnycklarna i kylskåpet eftersom de med all sannolikhet komma att ligga där.

Efter att ha fokuserat privat forskning i hemmet på den egna kroppen så vet jag numera vad som är det bästa sömnpillret för mig i form av mat, dryck och vanor.
  1. Max två koppar kaffe per dag som kan drickas innan lunch.
  2. Inga andra koffeeinhaltiga drycker i tillägg efter lunchtid.
  3. Svart te är OK fram till kl 15
  4. Efter 15.00 bara rooibos.
  5. Ingen TV efter kl 21
  6. Ingen dryck alls efter kl 21
  7. Ingen hård träning efter 18 (haha, precis som om det skulle ske!).
Vissa människor reagerar negativt på stora måltider sent på kvällen. Det verkar jag inte ha problem med. Än. För det sker många märkliga saker med kroppen efter 40. Metabolismen sjunker, matsmältningen blir i vissa fall sämre/mer ineffektiv och många kvinnor får enorma sömnproblem när de kommer in i klimakteriet p.g.a. hormonella förändringar. Förhoppningvis är det några år tills dess, men även här kommer den att knacka på dörren.

Jag sov uselt i över femton år. Som näringsfysiolog borde jag har förstått att eftermiddagskaffet och det svarta teet på kvällen var pigghetsinjektioner som min kropp kunde klara sig utan. Men jag led tydligen av ett förstadie av blöjhjärna i det fallet; det tog mig en graviditet där jag skippade kaffet helt för att förstå hur mycket bättre jag mådde utan det.

Nu ska jag kicka igång min hjärna igen med en chockstart. Med två barn som går i skolan finns friheten att hitta på något som utvecklar ens mentala och fysiska tillstånd. Svaret i mitt fall kanske blir den intensivkurs i yoga och meditation jag anmält mig till? 

Om jag kan lära mig att tänka igen kanske jag kan komma på vad jag vill jobba med?


Hur reagerade din tankeverksamhet på att få barn? Sov du? Sov dina barn? Fungerar du annorlunda mentalt och fysiskt efter att ha fått dina barn?


onsdag 5 september 2012

Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.
Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....





söndag 2 september 2012

Värdet av pengar

När och hur lär man barn värdet av pengar? När och hur ska man lära sina barn att handla?

Första gången jag ställs inför dessa frågor står jag på Arlanda i en lång kö, jätteförsenad till incheckningen. Med oro i maggropen över att vi ska missa flyget vågar jag inte lämna kön. Istället försöker jag skicka iväg Thor till Pressbyrån, som ligger ca sju meter ifrån där vi står. Men Thor vågar inte som den 5-åring han är då, trots att jag ger honom en sedel och försöker förklara hur man gör.

Det andra som händer är att en dag Thor helt seriöst frågar: "Mamma, varför kan inte pappa och du bara köpa de leksaker jag vill ha? Ni har ju pengar."

Öh, vad svarar man på en sådan fråga? Jag var först helt mållös innan jag samlade mig och gav en lång förklaring om att vi inte hade obegränsat med pengar, och att om vi skulle lägga alla pengarna på leksaker så skulle pappa behöva jobba ännu mer. Pojkarna vill att pappa ska vara hemma mer, så argumentet accepterades utan protest.

Både dessa händelser gav mig en liten tankeställare. Det finns så mycket i vardagen som kan gå barn helt spårlöst förbi om man inte låter dem delta.

Mina barn får inte veckopeng än. Vid 4 och 6 års ålder har jag bedömt dem som för små. De kanadensiska författarna Neale S. Godfrey and Carolina Edwards rekommenderar i boken "Money does not grow on trees" att man kan ge barn veckopeng från att de är tre år samt ställa krav på barnen i form av sysslor hemma som de måste göra för att förtjäna pengarna. Summan som rekommenderas är en dollar per år som barnet är gammalt (ca 6.50 SEK). Detta ska dock bedöms mot det förslag som författarna ger om att använda sk SOS-metoden. S som i savings, O som i offerings och sista S som i spending. För mina killar som är 4 och 6 år innebär detta ca 26 och 39 SEK i veckan. Av dessa skulle de alltså bara få spendera ca 9 och 13 SEK om jag följde SOS-metoden.

Jag vill inte göra det för enkelt för mina barn att handla, och vill egentligen koppla pengarna direkt till en syssla. Därför ska jag testa min hårfrisörskas metod som går ut på att få barnen att hjälpa till med sopsorteringen, och sedan låta dem följa med och panta flaskorna. På så sätt tjänar barnen sina egna pengar, och får inga pengar om de inte utför sysslan. Hennes barn som är lika gamla som mina har gjort det i över ett år och det verkar fungera fint. Vi får se hur väl mina killar kommer att klara av det. Jag gillar idén bakom SOS-approachen. Jag ömmar själv mycket för välgörenhet och hoppas på att hitta en organisation som arbetar med djur på något sätt för att fostra mina djurälskande killars attityd till att skänka en slant till ett gott ändamål (mycket nordamerikanskt, jag vet).

Men först måste T & W förstå tjusningen med att handla för sina egna pengar. Idag räknar vi därför ihop vad som finns in pojkarnas spargrisar. Mynten växlar vi till sedlar. Sedan får jag förklara hur en plånbok fungerarar; något som kanske borde vara självklart men inte är det för mina barn. Därefter går vi till Legobutiken på Oakridge och handlar (detta är något som båda barnen längtat efter hela sommaren).

Båda barnen sköter det hyfsat väl, med undantag av ett minutbrott från Wilde när han inte har tillräckligt med pengar till det lego han vill köpa. Men till slut hittar vi något som både han och Thor har råd med, vi betalar, tar emot växeln och lägger ner plånböckerna.

Mamma kan pusta ut. En lektion i verkligt beteende har avlöpt väl. Förhoppninsgvis kan Thor gå iväg och handla vatten själv nästa gång vi står och svettas i en kö på en flygplats.

Hur har du bestämt om veckopeng? Vad är vanligt bland dina barns kompisar där du bor? Donerar barnen sina pengar till något gott ändamål?