Svenska prepositioner

Decemberkvällen i Vancouver är varm, fuktig och mörk. Barnen och jag sorterar sopor. Vi står ute allén bakom vårt hus och stampar på stora mjölkkartonger och sorterar papper. Thor & Wilde frågar hela tiden "Var ska jag lägga den?".

Sopsorteringen här är ganska enkel eftersom man bara separerar papper i två högar, samt glas och plastburkar i en blå plastlåda. Om jag är organiserad sorterar jag ner allt med pant i en extralåda. Den kommer att vara tom i morgon, tömd av en hemlös eller fattig person som vill dryga ut inkomsterna.

Efteråt spelar vi fotboll i mörkret och leker krokodil. Varje kvarbliven lövhög är bo. Där får mammakrokodilen inte ta Thor & Wilde.

"Jag är i tid", vrålar Wilde varje gång jag jagar honom och han slänger sig i en lövhög.

Thor och jag rättar och säger att det heter "Jag är i bo".

Jag nämner något som ligger på badrummet och nu är det Thors tur att korrigera mig och säger att det heter i badrummet. Ja, det har kanske han rätt i, varför säger jag så (även om jag vet att man kan säga på)? Det är det roligaste med Thor, hur tvärsäker han är på vad saker och ting heter på svenska. Hur han rättar mig, även när han har helt fel.

Annars är det just de svenska prepositionerna som blir helt fel. Heter det i, ur, på, vid eller av? Vi blandar huller och buller och jag är inte alltid säker på vad som är rätt. Barnen säger dessutom förglömma istället för glömma. Det låter härligt gammaldags och ibland ler jag snarare än rättar när de säger det. På något sätt passar det i december. Förglömma låter som om det ska vara med i en Luciasång.

Om Kanada och Kyotoavtalet

Igår kom jag hem på kvällen efter en lång dag av småärenden och mitt vanliga runtkörande av barn. Jag möttes av min man i köket som inte ens sade hej, utan bara "Kanada har gått ur Kyotoavtalet."

Nej. Som alltid när jag möts av besked som detta så får jag en klump i magen. Jag oroar mig för mina barn och för deras barns framtid. Vad kommer att ske om vi aldrig börjar arbeta gemensamt för en värld som kommer att överleva?

Beskedet var oväntat men knappast förvånande. Det som kanske ändå fick mig att höja på ögonbrynen var att den kanadensiska regeringen valde att sticka ut huvudet och påkalla sig uppmärksamheten från andra länder genom att rent ut säga att de inte stöttar avtalet. Det bryter mönstret som de följt de sista åren där ledande konservativa politker varit vaga och undanglidande när någon påpekat att det inte finns med några planerade kostnader för Kyoto i Kanadas budget.

Varför gick man ur? Min man upplyste mig genast i går om att man faktiskt inte kunde fortsätta att köra bil om vi skulle följa villkoren för avtalet. Så enkelt är det att få med sig en kanadensare, även om han är välutbildad, påläst och intelligent som min man. Nämn hans bil och tankarna går till cowboyens häst för hundra år sedan. Utan häst, inget liv. Utan bil, inget liv. I alla fall inget man vill leva som nordamerikan.

"Because I am worth it". L'Oreal reklamens slogan som varit så populär i så många år. Den speglar nordamerikanens eviga fokus på sig själv som individ på bekostnad av andra.

Jag vill köra bil, så därför gör jag det oavsett kostnaden. "Beacuse I am worth it." Jag är viktigast.

Synen på miljöpolitiken, fattigdom och jämlikhet debatteras ofta i vårt hem och kan få väggarna att darra. Jag är väl medveten om alla argument som nejsidan till Kyoto använder. Kritikerna till de som misstror växthuseffektens effekt på vår jord får större plats i media än de har på andra platser i världen och citeras ofta.

Kanada har en konservativ regering som vill att det ska gå bra ekonomiskt för Kanada. De har mycket stöd eftersom deras traditionella politik har skyddat vår ekonomi de sista åren när det stormat rejält på andra sidan gränsen hos vår granne USA. De är bra på ekonomi men på bekostnad av solidaritet mot andra länder när det gäller t.ex. miljön. Det är alltid det som är mest pinsamt. Varför ska vi ha rätt att fortsätta köra våra stora, relativt billiga bilar, bygga våra monsterhus och aldrig påverkas av politiska intiativ som påverkar vårt beteende när resten av västvärlden sliter med det? Vi bor ändå på samma planet och andas samma luft.

Det mest effektiva sättet att få folk att påverka sitt beteende i ett samhälle: gör det dyrare. Bensinen här är billig, energikostnaden för hushållet ligger på runt 40 öre per kilowattimme och bilarna är mycket billigare än i Sverige. De flesta vet inte ens hur stort energiförbruk man har eftersom man inte pratar kilowattimmar här. Man måste räkna ut det manuellt eftersom räkningen för hushållsel presenteras i Joule, medan uppvärningskostnaden presenteras som kilowattimmar.

När jag kommer hem på sommaren slås jag av hur man på fester diskuterar hur stort energiförbruk man har och hur man kan minska det. Jag har ALDRIG haft samma diskussion i Kanada. Och då går jag på fest ofta.

Stephen Harper och medarbetare menar att vi måste kunna konkurrera med USA, vilket är Kanadas största handelspartnern. USA är inte heller med i Kyoto vilket gör att det är lättare för dem att hålla priserna nere. För visst kostar miljöpolitik. Men det är en investering i våra barns framtid.

Ibland undrar jag vad våra barn och barnbarn kommer att tycka om våra beslut när de blir stora? Hur länge kan vi behålla skygglapparna på när det gäller Moder Jord, som inte mår bra?

Några intressanta siffror....

• Kanadas CO2 utsläpp 2003 per capita: 17.0 metric ton (ökning med 10% sedan 1990, Källa: IEA)
• Sveriges CO2 utsläpp 2003 per capita: 6.1 metric ton (samma nivå som 1990, Källa: IEA)
• Den kanadensiska produktionen av olja från sandrik jord är ansvarig för den snabbast ökande delen av CO2 utsläpp. Just nu motsvarar den 5% av våra utsläpp men detta beräknas gå upp till 8% redan 2015 pga av ökande produktion. (Källa: Environment Canada) 
• De största utsläppen i Kanada kommer från transport (27%), uppvärmning och el (16%). (Källa: Environment Canada, baserat på 2008 års statistik)

Tankar om Kanada

Nu börjar jag blogga om Kanada och hur detta härliga, motsägelsefulla land skiljer sig från Sverige. Naturligtvis utifrån mitt eget perspektiv som boende i Vancouver, mamma, egenföretagare och aktiv svensk. Vad jag menar med det sista är ett starkt engagemang i Swedish Women's Educational Association, vars lokalavdelning har varit en hjärtefråga för mig de sista tio åren.

Kanada är ett vackert land. Så vackert att det gör ont i ögonen faktiskt. Dessutom man slår sig snabbt för bröstet och säger att det nästan är som Sverige i modellen. Och visst har vi mammaledighet, socialbidrag, ngt som liknar A-kassa, fri sjukvård för den som behöver etc. Värderingarna är dock helt nordamerikanska, vilket ställer till det för de som menar att samhällsklimatet är som det svenska. För inte ömmar man för miljön och jämställdhet på samma sätt som i Sverige.

Innehållet i denna blogg är baserat på personliga åsikter. Jag ska försöka hålla mig till ämnen som ligger mig nära om hjärtat och jag känner till väl; svenskheten, att vara utlandssvensk, flerspråkighet och hur det är att vara en modern svensk kvinna i ett land som ligger ca 40 år efter Sverige i vissa aspekter. Korta, förhoppningvis dagliga bloggar utlovas. Säkert baserat en hel del på mitt privat- och arbetsliv, vilket spenderas som del i min mans företag (en klinik för kirurgi) där jag sköter den ekonomiska biten. Och med många tankar om hur man fostrar två småkillar på ett vettigt sätt i den märkliga verklighet som kallas för Nordamerika.