Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Tigermammans tankar om 420 minuter svenska i veckan

420 minuter svenska i veckan. Så mycket läser barnen svenska i veckan på lågstadiet enligt min bror som är lärare. När jag kikar på målen för Sofia Distans ser jag att de också nämner 420 minuter för åk 2.

På Svenska skolan i Vancouver går barnen 120 minuter i veckan. Detta verkar vara försvinnande lite jämfört med de officiella svenska målen. Jag undrar hur man som förälder till flerspråkiga barn utomlands där svenska är ett språk ska ställa sig till detta? Behöver barnen mer undervisning hemma än den man kan få genom den kompletterande undervisningen?

När jag ser de svenska läroplansmålen för åk 2 tror jag att min 7-åring som går den kanadensiska versionen av åk 2 kanske skulle klara de flesta, med ett undantag av de muntliga beskrivningarna där hans begränsade ordförråd ställer till det. Om vi fortsätter med vårt nuvarande upplägg med Svenska skolan i Vancouver som enda undervisning i svenska verkar det ganska sannolikt att han kommer att få svårare och svårare att klara av de svenska målen i framtiden. Gap blir till svåröverkomna klyftor med mer tid. Men hur mycket kan ett barn som redan går i skolan heltid orka med?

Visst, om man bara vill att barnen ska kunna leka med kusinerna i Sverige och prata med mormor och vänner så spelar målen ingen roll. Men för mig som vill ge mina barn möjligheten att välja ett liv i Sverige i framtiden utan att behöva känna sig underlägsen p.g.a. av språksvårigheter ter sig verkligheten annorlunda.

Jag har också svårt att se varför våra skolor utomlands ska följa läroplanen för svenska som andraspråk. Svenska är mina barns förstaspråk trots att de bor utomlands; jag kan inte helt se parallellen är identisk och tycker inte att samma upplägg är helt riktigt för barn utomlands som försöker lära sig svenska. Våra barns situation skiljer sig markant från barn i Sverige med ett annat modersmål än svenska. Varför? Jo för att våra barn inte är omgivna av svenska i samhället. Därför tycker jag att vi borde ha speciellt utvecklade läroplaner för svenska skolor utomlands och officiella rekommendationer för hur man stöttar sina barn i att lära sig en fungerande muntlig och skriftlig svenska trots att de bor där de bor. Men igen, vad orkar ett barn med när de redan studerar 1-2 ytterligare språk?

Är du pedagog eller förälder med anknytning till en svensk skola utomlands? Vilken målsättning har du för dina elevers eller barns svenska? Hur tycker du att man når dit? Vad tror du att ett litet barn orkar med innan man sliter ut dem med extrastudier?