Gästblogg om svensklektorskonferens i Berlin

Här diskuterar man svenskundervisning i Berlin.

Svenskundervisningen utomlands är i ständig förändring och våra lärare i svenska möts regelbundet för att vidareutbilda sig. Här gästbloggar svensklektorn Monica Bravo Granström om den sista konferensen för svensklektorer i de tysktalande länderna. Tack för ditt inlägg Monica!

Som svensklektor utomlands brukar man få förmånen att bli inbjuden till konferens med kollegorna runt om i landet där man undervisar. I år stod Svenska ambassaden i Tyskland för inbjudan till oss lärare i Tyskland, Österrike och Schweiz. Vi var något fler än 40 lektorer som träffades i Berlin den 2-3 maj 2013.

Intresset för svenska är väldigt stort i Tyskland; undervisning sker på hela 45 universitet/högskolor och otaliga kvällsskolor. Över hela världen undervisas faktiskt svenska på 220 universitet, vilket är bra gjort för ett språk som i Europa annars kan anses som litet. Först fick vi information om ambassadens arbete av kulturrådet Marika Lagercranz. I dagens digitala värld kan man följa ambassaden inte bara på hemsidan utan även på Facebook, Twitter och Flickr. Information gavs även av Svenska Institutet (www.si.se) som arbetar med att öka omvärldens intresse och förtroende för Sverige, däribland intresset för det svenska språket.

Senare på eftermiddagen fick vi höra på ett intressant och diskussionsväckande föredrag av författaren (till t.ex. böckerna ”Lasermannen”, ”De apatiska barnen”) och journalisten Gellert Tamas angående  diskriminering i Sverige. Hur är situationen i Sverige för personer som inte är födda i Sverige? Jonas HassenKhemiris artikel om att byta skinn med justitieminsitern Beatrice Ask har varit en av de mest lästa och vidarerekommenderade artiklarna på senare tid. Här kunde jag som utflyttad svensk känna igen mig i flera saker, även om man som svensk ofta är besparad diskriminering. Inte heller tror jag att Tyskland har kommit lika långt som Sverige i frågor som rör diskriminering av invandrare.

På kvällen var vi inbjudna till ambassadörens eleganta residens på middag. Det bjöds även på cool jazzmusik av Umeå-musikern Simon Reinikainien. Under den andra dagen var det dags för mer praktiskt inriktade workshopar, som t.ex. utbyte av undervisningsmaterial där jag själv var med. Det var mycket lärorikt att höra vilket material kollegorna använder sig av. Själv brukar jag använda mig mycket av för att hitta material och nu fick jag tipset om som är en liknande internationell plattform.

På fredagseftermiddagen var det dags för finissage (sista visningsdagen och avslutning) av utställningen Innovative Sweden som visade upp nya spännande svenska uppfinningar åkte jag till Kreuzberg (färgstark stadsdel i Berlin) och tog en drink på en bar med en kompis.

Överhuvudtaget var konferensen väldigt givande med många nya idéer från de andra kollegorna. Det är alltid lika trevligt att lära känna de nya kollegorna och träffa de kompetenta personerna från SI och ambassaden.

Gästbloggare: Monica Bravo Granström

Tigermammans tankar om 420 minuter svenska i veckan

420 minuter svenska i veckan. Så mycket läser barnen svenska i veckan på lågstadiet enligt min bror som är lärare. När jag kikar på målen för Sofia Distans ser jag att de också nämner 420 minuter för åk 2.

På Svenska skolan i Vancouver går barnen 120 minuter i veckan. Detta verkar vara försvinnande lite jämfört med de officiella svenska målen. Jag undrar hur man som förälder till flerspråkiga barn utomlands där svenska är ett språk ska ställa sig till detta? Behöver barnen mer undervisning hemma än den man kan få genom den kompletterande undervisningen?

När jag ser de svenska läroplansmålen för åk 2 tror jag att min 7-åring som går den kanadensiska versionen av åk 2 kanske skulle klara de flesta, med ett undantag av de muntliga beskrivningarna där hans begränsade ordförråd ställer till det. Om vi fortsätter med vårt nuvarande upplägg med Svenska skolan i Vancouver som enda undervisning i svenska verkar det ganska sannolikt att han kommer att få svårare och svårare att klara av de svenska målen i framtiden. Gap blir till svåröverkomna klyftor med mer tid. Men hur mycket kan ett barn som redan går i skolan heltid orka med?

Visst, om man bara vill att barnen ska kunna leka med kusinerna i Sverige och prata med mormor och vänner så spelar målen ingen roll. Men för mig som vill ge mina barn möjligheten att välja ett liv i Sverige i framtiden utan att behöva känna sig underlägsen p.g.a. av språksvårigheter ter sig verkligheten annorlunda.

Jag har också svårt att se varför våra skolor utomlands ska följa läroplanen för svenska som andraspråk. Svenska är mina barns förstaspråk trots att de bor utomlands; jag kan inte helt se parallellen är identisk och tycker inte att samma upplägg är helt riktigt för barn utomlands som försöker lära sig svenska. Våra barns situation skiljer sig markant från barn i Sverige med ett annat modersmål än svenska. Varför? Jo för att våra barn inte är omgivna av svenska i samhället. Därför tycker jag att vi borde ha speciellt utvecklade läroplaner för svenska skolor utomlands och officiella rekommendationer för hur man stöttar sina barn i att lära sig en fungerande muntlig och skriftlig svenska trots att de bor där de bor. Men igen, vad orkar ett barn med när de redan studerar 1-2 ytterligare språk?

Är du pedagog eller förälder med anknytning till en svensk skola utomlands? Vilken målsättning har du för dina elevers eller barns svenska? Hur tycker du att man når dit? Vad tror du att ett litet barn orkar med innan man sliter ut dem med extrastudier?