Emil i Lönneberga i köns- och genustänkandets tider

Grattis Emil i Lönneberga som idag föddes för exakt 50 år sedan! Idag firas hans officiella födelsedag i Sverige med parader, födelsedagskalas i bokhandeln och på förskolor. Den 25 maj blir det stort kalas på Skansen, och lagom till jul kommer en ny film om allas vår käre Emil i Lönneberga.

Som författare var Astrid Lundgren före sin tid. Hon konstruerade både Pippi och Emil som inte var typiska för sitt kön. När Pippi kom ut 1944 blev flickan med en frånvarande pirat som pappa en symbol för det fria barnet som verkligen satte sig emot de vuxnas krav och förbud. Hon är stark och rolig, medan Emil i Lönneberga är en pojke som visar mycket känslor.

Som svensk förälder som lever utomlands reagerar jag ofta på de stereotypa dolda budskap som levereras genom barnböcker här, utan att helt kunna sätta ord på vad jag stör mig på. Innan jag ger mig in i en diskussion om vad man bör tänka på när man väljer och läser barnböcker för sina barn vill jag berika ordförrådet och associationerna när det gäller könsroller för föräldrar.

Kön är biologiskt (hormoner och könsdelar) och fysiologiskt (fysisk styrka).

Genus är inte biologiskt givna könsskillnader utan det socialt konstruerade könet.

Pojkar och flickor är en kombination av båda, d.v.s. man har ett biologiskt kön men också ett socialt som beror av vad omvärlden förväntar sig (och man själv!). Här kommer barnböcker in, eftersom de redan tidigt speglar barn med olika köns- och genusroller som ibland omedvetet blir till förebilder för våra egna barn.

Enligt Maria Nikolajeva, professor i barnlitteratur, är vissa egenskaper i barnlitteraturen förknippade med pojkar och flickor. Barnlitteratur speglar ofta att pojkar är starka, våldsamma, känslokalla, hårda, aggressiva, tävlande, rovgiriga, skyddande, självständiga, aktiva, analyserande och rationella. Flickor å andra sidan är vackra, aggressionshämmade, emotionella, milda,  lydiga, självuppoffrande, omtänksamma, omsorgsfulla, sårbara, beroende, passiva, syntetiserande och intuitiva. I tillägg verkar förväntas pojkar tänka kvantitativt medan flickor tänker kvalitativt.

Som förälder utomlands lever man ofta i samhällen där genustänkandet är mindre framträdande i barnomsorg och skola. Ibland innebär frånvaron av uppmärksamhet på könsroller snarare till att man förstärker skillnader mellan pojkar och flickor. I Kanada ser man det ofta i alla skikt av samhället och i olika situationer. Ta bara födelsedagskalas. Pojkarna går på akvariet och flickorna har spa-partyn redan när de är 7 år.

När det gäller barnlitteratur tror jag att det är praktiskt svårt att helt undvika att läsa stereotypa böcker för barnen; vi läser till stor del vad som finns tillgängligt på skolbibliotek och kommunala bibliotek. Däremot kan man påpeka vad som visas på bilder och vad som speglas av texten. Försök också balansera de tidiga bokvalen och välj svenska böcker där medvetenheten om att det är OK att vara sig själv även om ens egenskaper inte motsvarar den gängse könsuppfattning som råder i det land man bor. Våra barn kommer  kanske att fortsätta bo de länder där man har en starkt kategorisk uppfattning om hur en pojke och en flicka bör vara. Diskussioner om båda typer av böckerna verkar kunna ge barnen ett förhållningssätt där de aktivt tänker själv på vilka de är egentligen.

Ju mer medveten man blir om hur vi konstruerar genus desto mer kan man bemöta flickor och pojkar på ett mindre traditionellt genusrelaterat sätt. På så sätt kan könsbundna gränser överskridas och förändras. När jag läser Nikolajevas lista ovan slås jag av hur gärna jag vill att mina söner ska få ha vissa traditionella flickegenskaper. Jag vill att de ska tillåtas vara emotionella, omtänksamma och sårbara, både som barn och vuxna. För att inte tala om lydiga. Hjälp, vad skönt det hade varit!

Hur upplever du köns- och genusroller i det land där du bor? Tycker du att det påverkar dina barn positivt eller negativt?


Referenser
Nikolajeva, Maria (1998). Barnbokens byggklossar. Studentlitteratur: Lund

Om vänskap: person eller funktion?

I dina vänskapsrelationer, är du en person eller har du en funktion? Jag brukar ställa den frågan till mig själv ibland. Livserfarenhet har lärt mig att sålla bort de bekanta som får mig att känna att det är mer vad jag kan göra för dem än vem jag är, som gör att de söker sig till mig.

Som tur är händer det inte så ofta. Genom livet är det få personer jag känt som jag har givit upp som vänner. Det har tyvärr hänt ett par gånger. Det är nu i efterhand som jag ser att detta oftast har berott på att jag har haft mer av en funktion för de människorna, än att jag varit en vän eller medmänniska.

Vänskap för mig sker ofta nör jag känner att jag instinktivt förstår vad den andre menar, när vi kan skratta högt tillsammans åt något riktigt fånigt eller när tystnaden mellan oss är vilsam. Det behöver inte betyda att man har många yttre faktorer gemensamt.

En av mina bästa vänner här i Vancouver, låt oss kalla henne Eila, flyttade förra året tillbaka till Indien där hon är född och uppvuxen. Eila är gift med en man som hennes familj har valt ut och där hennes enda önskan var att deras stjärntecken stämde. Hans familj har blivit hennes, och förväntas till och med vara viktigare än hennes. Hon är en underbar, varm och givmild individ, från en kultur som ser kvinnan som mindre viktig än mannen och faktiskt, som förbrukningsvara.

Vad har hon gemensamt med en liberal svenska som mötte sin man på nätet, och som skapat sitt eget liv, snarare än låtit föräldrarna bestämma? Svaret är, inte mycket. Inte mer än att vi alltid verkar förstå exakt vad den andra menar, innan ens meningen är färdig. Eila har alltid mest varit en person för mig, mer än att hon har en funktion. Naturligtvis utesluter inte det enda det andra, utan kan komplementera varandra. Eila och jag brukade luncha och skvallra om allt roligt och bekymmersamt i våra liv. De långa luncherna hade definitivt en funktion i mitt liv och jag saknar dem oerhört nu när hon har flyttat.

Vår vänskap existerade mest genom dessa korta möten. Vi kunde inte umgås med våra familjer p.g.a. för stora skillnader livsstil och värderingar. Vi kunde kanske, men insåg nog båda att det skulle varit svårt. Istället tog vi tillvara på vår vänskap och skrattade oss igenom fyra år som kollegor, och flera år därefter som vänner. Eila var en frisk bris i mitt liv. Hon kände få andra än mig i mitt liv och stod alltid mentalt i min ringhörna. Så som riktiga vänner gör för varandra.




 

Varsågod, här har du mitt mammakort!

Ofta när jag betraktar min kanadensiska omgivning, där föräldradjungeln är tät av djupt engagerade mammor, suckar jag lätt och tänker att så där hyperstressad ska jag aldrig bli. Super moms, helicopter moms och nu det sista, tiger moms; jag har aldrig helt fattat hur någon orkar vara engagerad 24 timmar om dygnet att göra allt optimalt?

Jag älskar mina barn över allt annat, men behöver egen tid, där jag får vara självisk och ha roligt eller tycka att något är intressant utan att barnen är med. Dessutom tycker jag att det är OK att inte vara bäst på allt. Tvärsemot de nordamerikanska idealen, och till min kanadensiska mans fasa, uppmuntrar jag mina barn att vara medelmåttor i olika saker, om de bara tycker att det är kul att göra.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Definitioner av mammatyper 

Super Mom - en exemplarisk mamma; också: en kvinna som sköter barnuppfostran, hushållet och samtidigt har ett heltidsjobb.


Helicopter Mom - kommer av ett citat från en tonåring i boken Between Parent & Teenager som publicerades redan 1969, "Mother hovers over me like a helicopter...". Helikopterföräldrar följer tätt efter sina barn. Precis som helikoptrar svävar de precis ovanför barnet, alltid inom räckhåll, ovasett om barnen behöver dem eller ej.

Tiger Mom - en kontrollerande mamma som pushar sitt barn för att lyckas med skolan eller hobbies (t.ex. den klassiska situationen med barnet som tvingas spela fiol av mamma).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _  

I Nordamerika säger man ibland att helikopterföräldrar är samma sak som curlingföräldrar. Men det håller jag inte med om. Medan det typiska curlingbeteendet verkar näras av ett heltidsarbete, som skapar skuld över att man som förälder inte har tillräckligt med tid för barnet, så verkar helikopterföräldrar ofta vara hemma heltid, med en lyckad f.d. karriär i bakfickan. Plötsligt omvandlas målsättningarna till att rymma en intensiv strävan efter det perfekta föräldraskapet. Jobbet är inte längre karriären; istället har barnet(n) blivit det. När curlingföräldern kompenserar sin frånvaro genom för mycket frihet och lösa ramar, fängslar helikopterföräldern barnet genom att aldrig låta det prova något som det kanske kan misslyckas med.

På skolgårdarna kan man fastna i många långa (och skittråkiga) diskussioner om hur man får barnen att sitta fint vid matbordet, disciplin, var man köpte barnens sista ekologiska bomullströjor, och hur sällan barnen får se på TV. Datorspel, barn som bits, har olika diagnoser, godis och chips diskuterar man mer sällan. En gång blev jag överfallen av en mamma till ett barn på Thors preschool som genast ville veta om mina barn fick se på TV och om de åt någonting annat än ekologiska grönsaker. När jag svarade att de visst fick se på TV och att jag uppmuntrade det för att jag skulle kunna få ta en kaffe i fred, samt att de sällan åt ekologiska grönsaker, såg hon ut som hon ville göra korstecknet framför sig.

Min upplevelse av utanförskap och att jag egentligen kommer från en annan planet (Sverige), är alltid påtaglig under dessa diskussioner, som jag allt som oftast försöker undvika genom att lämna och hämta barnen på ett snabbt och effektivt sätt. Men av och till träffar jag en sådan där superschysst mamma, som jag börjar prata med och som jag vill prata mer med. En mamma som också kollar mejlen medan barnen leker. Hon kanske till och med tycker att lekträffar är till för att föräldrar ska kan få sitta och prata ostörda. Kostcirkeln i hennes hus innehåller MacDonalds mat, godis, chips och, ve och fasa, vanliga besprutade grönsaker.

Problemet är bara att det kan vara svårt att veta hur man på ett smidigt och vältajmat sätt kan föreslå att man ska träffas igen? Nordamerikaner är, som jag redan skrivit några gånger, ett mycket mer socialt släkte än svenskar. Trots detta finns även här vissa regler i relation till hur och när man initierar kontakt. Man pratar först ett par gånger under barnens gymnastik/simning/tae kwondo/hockey/whatever. Sedan brukar den ena mamman föreslå att man byter mobilnummer genom att hon textar den andra.

Nu har nätverkandet mellan mammor förenklats av tryckerier och grafiska designers genom s.k. "mom cards". Igår sällade jag mig till massorna som beställde ett. Detta fenomen är ett visitkort med ens namn, vem man är mamma till (mitt säger alltså "Mom to Thor & Wilde"), mobilnummer och email. Adress lämnar man inte ut. Rent teoreriskt behöver man några gånger till på sig att avgöra om den andra mamman är psykopat och massmördare.

Smart, va? Nästa gång jag sitter och funderar på om jag ska erbjuda mitt mobilnummer kan jag diskret hala fram mitt snygga mammakort. Med det överräckt kan jag snabbt avlägsna mig på sant svenskt asocialt sätt och överlåta beslutet om en eventuell lekträff till henne.

Jag har bra erfarenhet av att hoppa på vilt främmande människor. En av mina bästa vänner, Aimee, mötte jag trots frånvarande mammakort på Gymboree (bebisgymnastik). Fast det hade varit bra mycket coolare om jag hade kunnat rama in våra första haltande kontaktförsök genom överlämnandet av ett mammakort.

Varför finns det inga Dad cards? Ja, det undrar jag också.