Baklänges Coca Cola på Ruby's Diner

I Sverige debatterar man allt som oftast särskrivning. Jag är inte heller någon vän av fenomenet, även om det då och då uppenbarar sig i mina texter. Fast då oftast av misstag. Titeln för dagens blogg är således säkert helt felaktig, men eftersom det är spring break och jag befinner mig i Orange County där jag njuter av sol och värme med mina två superaktiva söner som håller låda från morgon till kväll, så skiter jag faktiskt i huruvida det är korrekt eller ej.

Skit. Får man skriva och säga det? Jag tycker inte om när folk runt mig svär, men av någon anledning har jag svurit mycket de sista dagarna. Kanske för att jag umgås med min syster, och för att våra samtal slår som höga vågor mellan väggarna i hennes nyrenoverade hus. Kärvänliga, trevliga och givande diskussioner om människor och känslor, men med en intensitet som får många att utmattat låta oss prata i fred. Trots våra systerliga debatter i ljusets hastighet hinner en och annan svordom smyga sig in för att förstärka påståenden. Detta trots att jag  inte annars brukar svära.

Mina barn säger asfult, asroligt etc. Jag rättar inte eftersom jag tycker as låter bättre än skit. Dessutom blir jag lite stolt i smyg eftersom de låter som kusinerna från Karlstad. Total dubbelmoral eftersom jag nästan fick en hjärtattack när lilleman sade fuck för första gången (Tack Jacob, Thors klasskompis, för att du var så snäll och lärde honom detta ord! Han har fortsatt öva - ofta).

Thor är min helt egna och personliga svordomsbarometer. Om jag säger att något är skitfult hör jag hans röst från en okänd plats i huset, "Mamma, du sade S-ordet, jag hörde dig FAKTISKT!" Om jag säger hell på engelska hör jag återigen min lilla språkvårdare skrika "Mamma, nu använde du H-ordet - IGEN!

Det är nog dags att snart börja vårda mitt språk. Do as you teach and not as you say, och allt det där.

Innan jag avslutar för idag vill jag bara dela med mig dagens stora tvåspråkiga upplevelse. Barnen och jag var på Ruby's Diner i Tustin för att äta lunch. Miljön är som hämtad ut 50-tals filmen "Gänget och jag" och barnen älskar det, speciellt milkshaken och det elektriska tåget som går på en räls i taket. Som vanligt vimlade det av barnfamiljer med konservativt klädda hemmamammor. Hursomhaver, plötsligt upptäckte barnen en retro-reklam för Coca Cola.

"C-o-c-a-c-o-l-a...." Thor läste långsamt men högt. "Mamma, vad blir det baklänges"

"Det blir a-l-o-c-a-c-o-c", sade jag samtidigt som jag läste baklänges. Till min förskräckelse insåg jag simultant att delar av ordet inte var helt rumsrent. Med min vanliga tur blev Wilde störtförtjust i slutet av namnet och började sjunga:

"A cock, a cock, a cock!!!"

Halva restaurangen vände sig om och blängde på mig och barnen med ogillande blick.

"Öhhh, could I have the check, please?".... sade jag med något pressad och kanske till och med lite pankislagen röst.

Svär dina barn? Svär du? Vad tycker du är OK att säga som förstärkande uttryck? Bomber och granater finns ju helt klart som alternativ.

Karriär, var är du?!

Jag vet. Jag jobbar. Med många saker. Med mina barn, med alla mina volontära uppdrag, med min blogg, med mina skrivkurser (även om min skrivarcoach tråkigt nog verkar ha sparkat mig som elev efter mitt sista försök till gestaltning som kanske blev lite för erotiskt) och med min mans business. Ändå känns det mest som ett hopkok av miljoner saker som aldrig leder till något riktigt.

Vad betyder då begreppet riktigt? Jo, i min värld är det något som kan översättas till en karriär. Det känns som om alla mina yrkeskunskaper bara ligger och skräpar i garderoben. Det är bara av och till, då folk drar igång med en diskussion om vitaminer, mineraler, viktminskning, träning etc, då min hjärna kickar in och börjar fungera i samma hastighet som den en gång brukade leva i. Tyvärr då ofta med råge. Istället för att  snällt svara som den medmänniska jag är får den stackars vitamin/mineral/bantingssugna en föreläsning i kompakt modell med grundläggande fysiologi, forskning med många statistiska samband och tillhörande svaghets/styrkeanalys av den metodik som använts.

Oj då! Ursäkta. det var visst ett samtal. Ingen föreläsning med mig som på podiet som självutnämnd professor.

Förlåt. Jag tycker bara det är så tråkigt ibland att ha övergivit näringsläran. Kanske jag borde hitta på något som gör att jag kan återvända till den. Kanske till och med som en karriär? Jag är lite trött på att skrämma livet ur människor med aggressiva föreläsningar om kost och träning som inte var efterfrågade.

Idag vill jag vara i Paris

Idag vill jag vara i Paris. Sitta på ett kafé och skriva på en bok. Läppja på ett glas rödvin, titta på människor och reflektera över livet, konsten och kärleken. Istället kikar jag på bilder från vår resa i november 2011 och drömmer mig tillbaka.

Flerspråkighetsgurun Madalena inspirerar

Foto: Madalena Cruz-Ferreira. Läs hennes
blogg "Being Multilingual" om du vill
fördjupa dig i flerspråkighetsteori.

Flerspråkighetsgurun Madalena Cruz-Ferreira inspirerar mig igen. Vad fint du skriver, Madalena! Vilken tur att det finns människor som du som förmedlar hur svårt det faktiskt är att lära sig ett språk. Även om man är ett litet barn som förväntas suga åt sig all ny kunskap utan urskiljande.

Hennes senaste blogginlägg "Glitches, false starts, and dead ends" beskriver den stegvisa och komplicerade processen av hur ett barn lär sig ett språk. Vi lär dem inte vår svenska, de lär sig sin egen. Våra barn växer upp i en annan tid än vi, har annan personlighet, får annan stimulans etc. Hur kan de då få vår version av språket? Nej, det är uppenbart att de lär sig sitt eget språk. Det språk som de behöver.

Barn suger inte åt sig språk som svampar. Jag brukar säga att svenskan är den finaste gåvan man kan ge sitt barn, men efter att ha läst Madalenas sista blogg måste jag nog omformulera mig.

En av de finaste gåvorna man kan ge sitt barn är möjligheten att lära sig svenska. Genom att prata svenska med dem, så att de kan lära sig den version de själva behöver.

Om ändå svampar kunde tala.

"Hexactinellae" eller glassvamp 
från Ernst Haeckels
Kunstformen der Natur, 1904.

Pojkarna och jag sitter vid köksbordet och fikar efter en lång dag. Regnet smattrar mot rutorna; det är en typisk vinterdag i Vancouver med ihärdigt ösregn.

"Mamma, var finns det flesta i världen?"

"Var finns det flesta i världen? Menar du var bor det flest människor i världen?".

"Nej, nej, jag menar var bor det flesta i världen?" Thor ser på mig som om jag borde fatta nu. Han har ju höjt rösten.

"Ok. Var bor det flesta i världen? Jag är ledsen, men jag förstår tvyärr inte vad du menar." Jag tänker febrilt men innan jag hinner försöka med en föreslagen formulering igen, förekommer Thor mig.

"Jag menar var är man äldst?"

"Jaha, du menar i vilket land man blir äldst?"

"Nej." Suck. Jag fattar verkligen inte vad han menar. Han vet uppenbarligen vart han vill komma, men jag kan inte sätta ut kursen som den oförstående eftermiddagsmosiga mamma jag är.

Han försöker igen.

"Jag menar, vad är det som blir mest?"

"Mest vadå?" Det känns som om jag befinner mig i en film av David Lynch.

"År såklart!", utbrister Thor triumferande.

"Aha, du menar vad det är för något som blir äldst i världen. Du menar av både människor och djur?". Bäst att förstå helt vad han menar.

Thor nickar, varpå jag svarar: "Jag tror att det är jättesköldpaddorna på Galapagos som kan bli nästan 200 år."

Thor ser impad ut. Plötsligt inser jag att 2013 års Guiness rekordbok ligger på köksbänken bakom Thor. Vi slår upp "longevity" och hittar till vår förvåning att det inte alls är sköldpaddan som blir äldst. Nej, det är en ovanlig typ av svamp, Scolymastra joubini, mer poulärt kallade glassvamp. Desssa cylinderformade svampdjur karakteriseras av ett fast, ofta genomskinligt nätverk av kiselnålar, och hör hemma i haven vid Sydpolen. De kan bli mellan 15 000- 23 000 år gamla. 

Wow, om ändå svampar kunde tala. Tänk vad mycket som har hänt de sista 23 000 åren. Fast det så klart, jag vet inte hur många kul saker man kan se på botten av havet.

Solbrändhet & Egoismus Clanticustotali

Ridge runner på Blackcomb.

Underbar dag i backen. Solen kom fram under eftermiddagen och mycket riktigt, nu är jag röd som en  i ansiktet!

Tyvärr lider många kanadensare av en seriös åkomma med namnet Egoismus Clanticustotali. Detta virus drabbar mest yngre skid- och brädåkare. Ett viktigt kliniskt tecken är tunnelseende. Speciellt hårt drabbar det dem då de närmar sig en sjuåring, som håller på att lära sig åka skidor. När barnet tar ut sina stora vida svängar och inte helt har uppsikt uppåt i backen, kan tunnelseendet få de drabbade att med hög hastighet braka rakt in i barnet som då vurpar och skadar sig.

Stackars människor. Konsekvenstänkandet verkar också bli hårt attackerat av detta elaka virus. Månde det går att behandla? Kanske med en eventuell amputering av det själviska egot?

Om inte, föreslår jag att man sparar ihop till heli-skiing.  Då kan man definitivt trots naturbarriärerna, tycka man är super cool och uppleva livet utan att få någon större effekt av synbegränsningarna.

Dessutom skyddar det våra barn som går i skidskolan i Whistler.

Deadline för FORUM

Läs mer om att lära ditt barn svenska i FORUM,
SWEA Int.'s medlemstidning.

Det är snart deadline för SWEA Internationals tidning FORUM. Jag sitter och pillar på några artiklar. Det finns ingenting som motiverar en så mycket som tidsbrist. Vilken tur att jag tycker det jag skriver om är intressant, eftersom det hjälper ytterligare. Det blir tre artiklar med anknytning till SWEAs språkprojekt. Egentligen har det fått ett nytt namn, men av olika anledningar är jag inte redo att meddela vad det är. Vi debatterar fortfarande förkortningen.

FORUM trycks upp och skickas till alla som är Sweor. Men den finns också att ladda ner från nätet. Du kan ladda ner en artikel som jag skrev om att ha au pair och hur detta hjälper med svenskan här (sidan 19-20).

Skrivkramp & drömmar om Kalifornien

Foto: Wilde i Costa Mesa 2010

En hel månad utan ett blogginlägg. Jag vet inte helt varför. Har kanske haft lite skrivkramp? Nu när jag sitter här märker jag att jag snabbt hittar tillbaka till mina vänner orden. Problemet är kanske mer att jag har tagit på mig för många saker att göra parallellt.

Jag är äntligen färdig som yogalärare och har även hunnit med att ta en kurs i yin yoga. Har skapat en hemsida för yogan (yogalenany.com) och en facebookgrupp för mina klienter (www.facebook.com/yogalenany).

Klienterna börjar trilla in i kapp med att ordet sprider sig. The power of marketing. Är förvånad över hur snabbt allt sker. Hade tänkt skynda långsamt med att bygga upp min undervisning, och så märker jag att det finns ett jätteintresse för yoga. Jag klagar absolut inte. Samtidigt känner jag mig nog lite överrumplad.

Foto: Thor & jag njuter av solen.

Jag älskar miljön inom yoga. Folk behandlar varandra med värme och omtanke. Kanske för att så mycket fokus ligger på att släppa egots inflytande över oss. Jag sliter kanske fortfarande lite med att mitt ego har lite för hög röst inom mig. Men rösten blir allt tystare med mer yoga och meditation. Speciellt yin yoga, vilket är en intensiv upplevelse av mindfulness. Känslan av varje pose utforskas under längre tid, 3-10 minuter. Allt sker sittande eller liggande och med musklerna avslappnade och kalla. Man kan inte springa från sig själv när man vilar i sfinx omringad av andra yogis.

Nu är det nedräkning till spring break och den årliga vistelsen hos min syster i Kalifornien. Jag och barnen räknar dagarna. Vi längtar efter min syster och hennes barn.

Syskon och kusiner. Vilken fantastisk tillgång familj kan vara.