fredag 27 januari 2012

Den elektroniska föräldern

I sin artikel "Familjeliv i skärmens sken" skriver Thomas Lerner i DN den 25 januari om hur dagens elektronik kan avskärma oss från våra barn och göra oss mindre närvarande i deras liv. Diskussionen ställs delvis mot det typiska livet för en barnfamilj i Sverige, där arbetsdagen varit lång och tiden mindre än den som man ofta har i Kanada där det är vanligare att en förälder (läs mamman) är hemma eller arbetar deltid.
Foto: Thor med årets julklapp, The Millenium
Falcon som har 1254 bitar. Det tog honom
fyra dagar att bygga. 

Hmrpf..... facebook och mejl påverkar tydligen kvalitén på samtalen med barnen? Oj, vad jag känner igen mig.

"Mamma, kan du hjälpa mig med den här legobiten. Jag får inte fast den."

"Hmmmm...."

"Mamma, kan du hjälpa mig med den här legobiten. Jag får inte fast den."

"Hmmmm...."

"MAMMA!!! KAN DU HJÄLPA MIG!!!!

"Ja hjälp, men varför skriker du, Thor? Det är klart att jag hjälper dig".


Debatten här i Kanada går oftast ut på att det är kvantitet av tid och inte kvalité som är viktigast. Jag har inte helt förstått var debatten om tid och barn i Sverige har hamnat eftersom de flesta föräldrar inte verkar ha valet eller kanske till och med förväntningen på sig att ha mycket tid med sina barn. Också Kanada har ett ökande antal barnfamiljer med två föräldrar som arbetar heltid. Speciellt i Vancouver, eftersom det är en av världens dyrast städer att äga sitt boende i.

När svenska föräldrar flyttar till Vancouver slås många av hur aktiva de kanadensiska föräldrarna är och förväntas vara med sina barn. Kineserna är värst med totalt fokus på akademiska kunskaper redan från 3-års åldern. Man ska vara engagerad i skolan, läsa extra med barnen efter skolan och skjutsa till allsköns kurser och träningar efter skolan. Kanske inte helt olikt det liv man lever i Sverige, men mängden av tid man lägger på barnens aktiviteter här skiljer sig markant från Sverige.

När Thor gick i Kindergarten förra året (Kanadas version av förskolan som de börjar vid 5 år) var det alltid minst en volontär som hjälpte till under dagen i klassrummet. På onsdagar var vi tre föräldrar som hjälpte till i biblioteket när det arbetade på datorerna. Man har inga resurser i Kindergarten i Thors skola. De extralärare man har sparar man tills barnen är äldre och mer mottagliga för undervisning. En lärare förväntas sköta 22 femåringar och samtidigt lära dem räkna och läsa. Det säger sig självt att det inte går, vilket de flesta föräldrar inser och därför ställer upp med sin egen tid.

Av 22 barn i Thors klass tippar jag att hälften av mammorna inte jobbar. De som arbetar känner man inte och ser aldrig. Deras barn går på fritids som finns på skolan. Detta drivs av YMCA och verkar vara helt OK, till och med pedagogiskt. Skolan har en mycket aktiv föräldraförening som drivs av en styrelse där de yrkesarbetande verkar vara överrepresenterade. Hinner man inte hjälpa till under dagen, så gör man det på kvällen.

När barnet är litet går mamma gärna 1-2 meter efter det i lekparken med armarna utbredda för att förhindra varenda potentiella snubblande eller fall. Min väninna Sofia som kom hit direkt från Sverige, satte sig på en bänk med en kopp kaffe och läste en bok medans hennes 3- och 4-åring lekte själva. De kanadensiska mammorna häpnade. Hon bröt också den kanadensiska regeln med att man aldrig tilltalar någon annans barn direkt. Om James, tre år, slår ditt barn kan du alltså inte säga till James direkt utan måste be hans mamma säga till honom. Oftast finns hon inom en 1-meters radie av James så det är inte svårt att hitta henne. Sofia visste inte detta utan sade till en liten kille som pucklade på ett annat barn (inte hennes), varpå mamman till det barnet som slog, dök upp som anden i glaset och sade "Is there a problem?" med barsk röst och bister uppsyn. Tilltala därför aldrig kanadensiska barn direkt på lekplatser. Du kan hamna i slagsmål med mamman.

Jag vill påstå två saker efter att ha sett hur svenska och kanadensare uppfostrar sina barn. Barnen älskar oftast att föräldrarna kommer till skolan och hjälper till, i alla fall de första åren. De mår bra av mycket tid med föräldrarna. Tyvärr resulterar det kanadensiska skolsystemet ofta i helt ojämlika relationer och en karriär som slumrar in för kvinnan under de åren barnen är små. Kanske till och med för alltid, eftersom man aldrig kommer i kapp eller tillbaks in i yrkeslivet igen. Men speciellt självständiga blir de kanadensiska barnen inte. Jag älskar hur autonoma svenska barn blir av att gå på dagis. Mina barn ligger ljusår efter i att kunna klä på sig själv, servera sig själv mat och vara ensamma utan mig. Jag märker det varje år när jag kommer hem. Eftersom Thor & Wilde bara är 4 och 6 år bekymrar det mig inte än, men jag häpnar alltid när jag ser 4-5 åringar som brer sina mackor själva. Det händer inte hemma hos mig.

För att återgå till den elektroniska tekniken så förhindrar denna en del direkt assistans av mina barn och jag har bestämt mig för att jag nog tycker det är bra. Jag vägrar leka med mina barn eftersom jag tycker att det är tråkigt. Just nu skriver jag den här bloggen på min laptop. Thor är sjuk och tittar på Batman på min iPad i sin säng. Wilde är också sjuk och äter sina obligatoriska äppleskivor framför TVn som visar programmet "My Little Pony". Jag ska snart stänga av eftersom de blir på ett märkligt humör när de ser för mycket på TV. Ibland kommer de ut i köket och vill sitta i mitt knä.

Thors tilltagande fascination av lego ledde till att hans pappa gick ut och köpte "The Millenium Falcon" i julas. Det rekommenderades från 9 år och uppåt. Jag var helt emot det eftersom jag trodde att det skulle bli vi som fick lägga halva jullovet på att bygga ihop de 1254 bitar som detta Star Wars-rymdskepp består av. Eftersom jag alltid vägrar hjälpa till med diverse lekande och småprojekt har min lättja indirekt lett till att Thor blivit jätteduktig på att bygga själv. Om jag skulle vara den där ständigt mentalt närvarande föräldern som jag har teoretisk möjlighet till att vara som hemmavarande, så skulle han aldrig ha upptäckt den talangen själv.

Jag tänker därför fortsätta vara en elektronisk förälder, genom att fortsätta blogga och mejla med gott samvete. Så länge jag lagar killarnas mat, kör dem till alla aktiviteter, stänger av TVn efter ett tag så att de kan leka, inte svarar i telefonen under den stora familjemiddag vi äter varje kväll och småpratar med dem vid läggdags efter att ha läst en eller ett par böcker så tycker jag att de räcker. Jag är ofta närvarande, både fysiskt och mentalt. Inte alltid, varje förmiddag lämnar jag huset och gör mina egna grejer medan min au pair passar Wilde och Thor är i skolan. Men jag har mycket tid med barnen. Det fullständiga fokus på dem som oftast förväntas här i Kanada blir inte bara enormt slitsamt för föräldern som aldrig kan få något gjort, utan leder också indirekt till att barnen inte hinner lära sig något själva.

Hur är det hemma hos dig? Hur mycket tycker du man ska fokusera på sitt barn? Om du bor utomlands, arbetar du eller är du hemma? Vad är för- och nackdelarna med din situation jämfört med den svenska normen?

onsdag 25 januari 2012

Nu har jag gjort slut med IKEA

So long, IKEA!

Jag har gjort slut med IKEA. I alla fall känns det så. Efter att ha varit företagets trogna, kärleksfulla partner genom alla år som utlandssvensk, har IKEA nu svikit mig genom sitt själviska beslut att sluta föra erkända svenska kvalitetsmärken av livsmedel. Jag gör härmed slut och slutar försörja honom företaget. I alla fall tar vi en paus från varandra. Som sann optimist hoppas jag dock på att IKEA tar sitt förnuft tillfånga och inser vilken trofast flickvän jag är... förlåt, kund menar jag.

Under de sista tio åren har IKEA varit min destination minst en gång i månaden. Detta gyllene exempel på svensk uppfinningsrikedom och organisationsförmåga har inte bara servat mig och min familj med snygga, innovativa möbler och förvaringslösningar, utan även - och kanske speciellt - med svenska livsmedel. När mina förråd av Kalles Kaviar, Ahlgrens bilar och Leksands knäckebröd har börjat sina har frustrationen växt och jag har vetat att stunden är kommen för ännu ett kärleksmöte.... eller nej, vad skriver jag? Shoppingrunda menar jag naturligtvis.

Längst in i hjärtat vet jag att det inte är mitt fel. Jag har verkligen gjort ALLT för att vår relation skulle fungera. Under varje matexpedition har jag spenderat hundratals dollar på andra produkter inne på varuhuset.  Som hängiven Sverige-ambassadör av amatörslaget har jag spridit kunskap om svenska produkter i Kanada. Detta genom att ge bort otaliga IKEA-inhandlade Dajmpåsar och Annas Pepparkakor på middagar och kalas, med hopp om att mina kanadensiska vänner ska vallfärda till närmaste IKEAdome. På barnens pannkakor har jag smetat decilitervis med blåbärssylt istället för den rekommenderade matskeden. Som SWEA-ordförande har jag hjälpt till att arrangera folkdräktsklädda volontärer som delar ut smakbitar på IKEA i Richmond och Coquitlam. Ett år stekte jag hundratals av IKEAs donerade köttbullar på den årliga festivalen Eurofest för att sprida svensk matglädje. Många gånger när hemlängtan till Sverige har blivit för stark har jag tagit bilen ut till Richmond för att avnjuta köttbullstallriken på IKEA-restaurangen med mina barn.

Om IKEA inte fattar vilket kap jag är som passionerad partner och volontär marknadsförare, så är det deras förlust.

Som vid alla uppbrott undrar jag vad som kommer ske med barnen? Vem ska ta hand om dem nu, när jag inte längre kommer att åka till IKEA för att släppa dem i lekrummets bollhav eller bland diverse PS-designade möbler på barnavdelningen, där hälften verkar ha hittat hem till oss till slut på något mystiskt sätt. Jag vet inte hur jag ska berätta för dem att det nu är slut med båda. Kommer de att bli traumatiserade av sin mammas uppbrott? Kommer deras små ansikten lysa av förtvivlan när jag avslöjar att det nu är Pottery Barn Kids som gäller?

Och nu det absolut största orosmomentet. Hur kommer detta att påverka min svenska midsommar och jul som alltid firas utomlands? Inga produkter från ABBA kommer att pryda mitt bord eller smaksätta mitt smörgåsbord. Jag måste nog åka hem till Sverige tidigare i sommar så att jag kan gå på ICA. Vad trodde han egentligen, Kamprad? Att jag skulle ersätta mitt svenska kulturarv med lågkostnadsalternativ i fula färger? No way, José! Som matälskare av den mest passionerade sorten vill jag veta vad det smakar innan jag köper något.

Nu måste jag definitivt börja dejta andra. Som t.ex. Butik Hemlängtan, en nätbutik som fortfarande inser det känslomässiga behovet hos oss utlandssvenskar av kända varumärken som vi associerar med vårt tidigare liv i Sverige. Fast kanske IKEA saknar mig när jag är borta? Jag är inte långsint. Jag har ett stort förlåtande hjärta för den man jag älskar..... Nu slant fingertopparna på tangenterna igen. Det företag jag håller av, menar jag.

Ha det bra IKEA, men min kärlek får Du inte längre. Inte mina pengar heller. Trots att du nu säger att du ska ta in vissa svenska varumärken tillfälligt tills du helt kan ersätta dem med bleka kopior. Jag vill att du återinför och behåller gamla älskade matprodukter med magiska namn som Delicato, Felix, Kavli, Önos och Mmmmarabou som alla förgyllde min uppväxt. Och därmed basta! ....... Fast nu sväljer jag stoltheten och viskar att jag kommer att sakna dig....

Håller du med om att IKEAs beslut att sluta med svenska varumärken är ett stort misstag? Om du inte orkar svara med en hel kommentar, använd rutorna nedan och kryssa i för att delge din åsikt.

tisdag 24 januari 2012

Jag skriver, därför finns jag

Det historiska värdet av en dagböcker går inte att debattera. Världens mest kända dagbok, Anne Franks, får oss att minnas andra världskriget inklusive de förskräckliga brott som begicks i 30- och 40-talets Tyskland. Andra mindre kända dagböcker, som den av Samuel Pepys, har inneburit viktig information för engelska historiker om 1660-talets London. Personliga beskrivningar av pesten som härjade 1665, den stora eldsvådan som ödelade stora delar av London, blandat med andra mindre dramatiska händelser, skapar ett tydligt intryck av den tidens London.

Idag bloggar vi. Mest unga kvinnor, som beskriver sina personliga liv, med olika grad av känslomässiga reflektioner. I 15-års åldern är dubbelt så många flickor deprimerade jämfört med pojkar. En ny studie från Israel av 161 gymnasieelever visar att tio veckors bloggande, öppet för samtliga på internet, får ungdomar att må bättre mentalt.

Cancerbloggar är ett annat fenomen. Plötsligt en dag får man cancer och ställs inför möjligheten att ens liv kommer att bli mycket kortare än vad man förväntat. Bloggar om sjukdomen, med rädsla och oro och vad sjukdomen kommer att innebära för ens familj, är inte bara ett sätt hantera sin egen ångest på. Det är också ett sätt att hitta andra i samma situation, att bli del av ett abstrakt men meningsfullt samhälle på internet. Genom att dela erfarenheter utbildar man sig i sin egen sjukdom, med större möjligheter att påverka hur man mår, både psykiskt och fysiskt.

Min blogg är ingen dagbok. Jag har testat det tidigare, men formatet passar mig inte helt. Speciellt då jag bloggade för P4s räkning under OS. Jag hade svårt att hålla mig till ämnet, eftersom min lust att skriva om saker som låg nära mitt hjärta kom före min lust att skriva om mitt vardagsliv.

Därför denna blogg. Den handlar om de saker som rör upp tankar och funderingar i mig som jag annars saknar öron för. En salig blandning av inlägg om språkvård, språkutveckling samt kanadensiska fenomen som jag inte förstår som utlandssvensk. Den är ett sätt att bearbeta mina egna åsikter och organisera mina tankar i olika ämnen. Speciellt i det komplexa ämnet flerspråkighet.

Jag har precis börjat men har redan insett vidden av allt som går att beskriva. På sikt hoppas jag bygga upp vad nordamerikanerna kallar en "community" för svenskar utomlands med barn. En grupp likasinnade som kämpar med att lära sin barn svenska i en utländsk miljö där resurserna är begränsade när det gäller att stötta barnen i inlärningen av sitt svenska modersmål.

Jag skriver, därför finns jag. Min strävan att lära mina barn svenska är verklig och viktig. För mig. Och kanske för dig eftersom du hyser samma ambition som jag?

måndag 23 januari 2012

Sverige: Det nya skurklandet

DN intervjuar Michael Nyqvist som spelar skurken Kurt Hendricks i nya filmen "Misson Impossible - Ghost Protocol". DN skriver:
Tack vare Michael Nyqvist har nu filmhistorien begåvats med en spritt språngande galen svensk filmskurk, Kurt Hendricks.
Haha. Eller?

Synen på Sverige förändrades redan radikalt med Milleniumtriologin. Den som läst Eva Gabrielsson biografi "Millenium, Stieg & Jag" inser att ett av Stieg Larsson syften med triologin var att påvisa orättvisor och extremhögerns aktiviteter i Sverige. Den som pågår rakt under våra näsor men få fokuserar på. Istället lyckades han få alla nordamerikaner att tro att Sverige också har problem med psykopater och seriemördare.

Nu fortsätter trenden med fokus på Sverige som inkuberingsvagga för nya storskurkar med Michael Nyqvist i täten. Tidigare var det de ondskefulla tyskarna, för det vet ju alla sedan andra världskriget hur skurkaktiga de är. Eller araberna som alla är terrorister. Nu är det alltså svenskarna som tydligen fått nog av sitt trygga lilla land och slår bakut genom att bli kriminella på stor fot.

Inget land är perfekt. Inte Sverige heller. Men jämfört med många andra länder är det otroligt bra, speciellt i frågor som rör jämlikhet och miljötänk. Nu är frågan om någon i utlandet kommer att komma ihåg det, efter att Hollywood skapar nya kategoriska intryck genom filmen "Mission Impossible - Ghost Protocol" och sin version av Milleniumtriologin.

Nya intrycket är att svenska modellen inte går att lita på eftersom det skapar massmördare och pyskiskt sjuka kriminella. I Nordamerika, speciellt USA, är detta lätt. Man behöver bara tala ett ytterligare ett språk än engelska för att bli misstrodd. Se på de republikanska kandidaterna där media vänt deras kunskaper i franska och mandarin mot dem i syfte att ifrågasätta deras nationalistiska lojalitet.

Media, speciellt film, har en enorm genomslagskraft när det gäller intryck av olika länder och etniska grupper. Frågan är om Milleniumtriologin och den nya Mission Impossible filmen innebär något positivt eller negativt för Sveriges anseende? Jag vet vad jag tror.

torsdag 19 januari 2012

Språkbadsprogram kan skydda svenskan hos utlandssvenska barn

Sedan 1969, har Kanada två officiella språk: engelska och franska. Trots detta pratar färre än 20 % av alla kanadensare båda språken. I BC är det bara 7 %. Historiskt sett är det Quebecs existerande som har drivit inkorporeringen av franska som officiellt språk parallellt med engelskan.

Om man kan båda språken har man större chanser att få statliga jobb. Annars är det få krav i Kanada på att kunna båda språken. I BC märks franskan knappast alls. Enligt 2001 års folkundersökning var engelska, kantonesiska, mandarin, Punjabi, tyska, franska, Tagalog, spanska, italienska, koreanska och holländska de tio dominerande språken.

Trots avsaknaden av kraven på franska i kanadensiskt samhälle har min man och jag valt att sätta våra barn i fransk skola. Våra skäl baseras på en stark kärlek till Frankrike och fransk kultur (speciellt den delen som avnjuts av smaklökarna). S.k. French Immersion är en populär kanandensisk modell som stöds av statliga och regionala medel. Språkbadsprogram kallar svenska Skolverket denna modell. I Sverige finns skolor med språkbadsprogram baserat på finska.

I vår skola används huvudsakligen franska från förskolan (här kallat Kindergarten) upp till och med årskurs 3. Därefter minskar användandet gradvis upp till sista årskuren på gymnasiet, då ca 20% av undervisningen sker på franska. Förutom franska spåkbadsprogram startas nu också vissa skolor med mandarin som språk.

I Thors första klass pratar bara ett fåtal barn franska nu, men de flesta kommer att vara flytande innan årskurs 3. En fördel som jag märkt är också att det skyddar svenskan. Direkt barnet börjar en skola där engelska pratas tenderar detta språk att ta över och börja dominera. Användandet av franskan balanserar modersmålet; i mina killars fall svenskan. Svenskan drunknar inte. Inte än.

Studier visar att de flesta elever är i kapp med engelsk läsning och stavning i åk 6 om de gått i en fransk språkbadsskola. Våra barn som också pratar svenska kommer ta ännu mer tid på sig. Att lära sig mer än ett språk tar tid. Mycket tid. Den uppfattning om att barn lär sig snabbt och mycket är en illussion.

fredag 13 januari 2012

Rättstavning med Wordfeud

Som någon föreslog igår laddade jag ner appen "Wordfeud". Wordfeud är en elektronisk version av Alfapet. Spelet har laddats ner av 700 000 användare i Sverige. Det har vissa kritiker som menar att ordlistan som används i spelet är för liberal. Enligt Computer Sweden säger spelets utvecklare Håkon Bertheussen att orden som godkänns elektroniskt efter att man lagt dem baseras på Den stora svenska ordlistan. Man kan spela med liberal eller strikt ordlista. Jag spelar strikt och med SAOB på nätet som enda hjälpmedel.

Thor satt tätt brevid mig vid frukostbordet i morse (jo, det är svårt att lägga från sig), balanserande på sin kökstol för att flytta brickorna med sitt lilla pekfinger på min iPhone. Jag har letat efter något som jag kan få honom att börja stava svenska ord med. Wordfeud verkar vara något som kan användas av barn också. När jag sade att han kanske kunde spela med sin kusin Hugo i Sverige så lyste han upp.

Jag är för alla elektroniska leksaker. Växte upp i ett hem med två lärarföräldrar som hade en positiv inställning till ny teknik och detta överför jag nu på mina egna barn. T & W får till och med spela "Angry Birds". Men vi särskiljer på pedagogiska spel och "dumspel" som jag kallar dem och har tidsrestriktioner för samtliga. Barnen har redan insett att vissa spel och appar lär man sig av, andra stör ens hjärna. Som "Angry Birds" som ger dem en slags märklig, nervös energi med märkligt beteende efteråt. Därför får de bara spela det i mycket små portitioner.

Wordfeud blir man inte nervös av. Däremot fixerad kan jag känna. Bra eller dåligt? Jag tror att vuxna behöver leka också.

torsdag 12 januari 2012

Flipperförälder & andra roliga nya svenska ord

Svenska språkrådet har publicerat sin nyordslista för 2011. Vad är nya ord? Jo, ord som dyker upp och börjar användas i svenskan. Personliga favoriter är attitydinkontinens (engelskans unfiltered, oförmåga att hålla inne med vad man tycker), trollfilter (ett filter som tar bort de elaka människor som inte kan låta bli att komma med onödiga eller elaka kommentarer i diskussioner på nätet och som man inte kan bli av med) och vobba (only in Sweden, här i Kanada finns inte fenomenet att vabba och vobba på samma sätt, men alltså att vara hemma med sjukt barn och samtidigt arbeta).

Flipperförälder är ett annat intressant ord. Är du en curlingförälder eller flipperförälder? Begränsningarna med den överbeskyddande curlingtekniken tjatades sönder förra årtiondet. Ny på scenen är alltså flipperföräldern som vågar släppa i väg barnen och låta dem klara sig på egen hand. En personlig observation är att flipperföräldern inte alls finns i Nordamerika.  Här kan man ju till och med bli rapporterad till Child Services om man lämnar barnen i bilen på gatan för att springa in i en affär och hämta något. Personligen är jag nog en curlingförälder som försöker bli tuff nog att våga vara flipperinriktad. För det var ju så jag själv växte upp. Jag kan tycka oändligen synd om barn i Nordamerika som är påpassade hela tiden och blir körda överallt.

Prenumera på tidningen Språk
Språkrådets Birgitta Lindgrens summering i tidningen Språks blogg förklarar hur och varför vissa ord väljs ut. Anders Svenssons blogg på Språktidningen resonerar runt orden tjejsamla och tjejlyssna, med fokus på att det inte ligger en värdering av de ord som presenteras i nyordslistan. Istället för att vara en lista av ord som bör finnas i språket är det en lista av de nya ord som faktiskt dyper upp och som används i svenskan.

För mig som utlandssvensk är listan ett informativt och roligt sätt att få ta del av hur svensk kultur och samhälle utvecklas. Samtidigt gör den mig vemodig över att jag inte får ta del av förändringen mer än på avstånd. Min hemlängtan gör sig påmind. Jag vill också jobba, vobba, vabba, ha barnen på dagis, arbeta på kontor där man har post-it-krig och stöna över Juholtare. Fast appande kan man ju syssla med i Kanada också.

onsdag 11 januari 2012

Humor underlättar allt, även språkinlärning

Ibland tjatar jag. Nu ser jag alla mina vänner och familjemedlemmar framför mig med hakan i knävecken och ett stort frågande uttryck i ansiktet. Säkert med tanken "men inte du, Lena, du tjatar väl aldrig?"

Yeah, right.

Oavsett, jag tjatar. Speciellt på mina killar Thor & Wilde. Har du hängt upp jackan/satt in skorna i skohyllan/tagit bort tallriken från bordet/borstat tänderna/lagt tillbaka leksaken där du tagit den, vad säger man nu? (jo, tack), varför ligger den här, kan du låta bli den, kan du vara snäll att låta bli att slå din bror och var har du lagt den? Favoritfrågor som dagligen och ibland timmesvis ställs till mina barn.

En enda positiv sak med mitt envisa tjat är att det också kan användas när jag lär dem svenska.

Dialog vid frukostbordet i morse.

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "Ja Wilde, du glömde den."

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "Ja Wilde, du glömde den."

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "NEJ Wilde, du glömde den!"

Wilde: "Mamma, jag glömde den."

Yay!!!!! Så många omgångar av tjat tar det ibland innan det blir rätt. Stackars Thor & Wilde, de kommer säkert att bli traumatiserade av en mamma som aldrig lyssnar på vad de säger, utan bara på hur de uttrycker sig.

Ibland behöver man inte tjata eller repetera. Luciavisor och andra svenska sånger får vi traggla när vi lär ut dem. Men om något är kul, då går det hips, vips, supersnabbt. Som en ny (för oss i alla fall) version av "Bä bä vita lamm".



Den här sången hörde Thor & Wilde tre gånger innan de kunde den perfekt! Och med tanke på att de är 4 och 6 år och är jätteroade av allt som har med toalettbesök att göra så kan man förstå varför.

Fast jag måste erkänna. Jag fnissade också när jag hörde den här versionen.

tisdag 10 januari 2012

Prata BARA svenska med ditt utlandssvenska barn

Att vara konsekvent är enormt svårt. Jag vet. Mina sömnlösa år har ibland gjort mig otroligt förvirrad och inkonsekvent. Men här kommer några råd från en trött mamma till andra svenska föräldrar som vill att era barn ska prata och inte bara förstå svenska.

Rutiner. Alla vet hur bra barn mår bra av rutiner. Tyvärr är jag en superspontan människa som blir uttråkad av rutiner. Med bara ett barn som var hemma hela tiden var det OK att leva från dag till dag med frekventa resor där många innebar tidsskillnad och jetlag. Med två barn som går i skola och som gör diverse fritidsaktiviteter så skapar rutinerna sig själv. Till min fasa, men också överlevnad måste jag erkänna. Men vissa rutiner måste du skapa själv och vara disciplinerad nog att följa.

VIKTIGA RUTINEN 1: Prata bara svenska med ditt barn
Prata bara svenska med barnet. Inför din partner, dina svärföräldrar, dina vänner. Alla, även om de inte förstår svenska. Blanda aldrig. Jag vet att vissa tycker att detta är oartigt, men förklara vänligt men bestämt att det är viktigt för dig att ditt barn ska lära sig svenska och att det bara kommer att göra detta om det bara hör svenska från dig (även som bebis, svenskrutinen bör börja dag 1 i ett barns liv). Om din partner känner sig utanför, var tuff och skicka dem information om var han eller hon kan ta en svenskkurs. Din partners osäkerhet är inte ditt ansvar i det här fallet.

Svenskan grundläggs direkt när barnet är nyfött. I de fall som den svenska föräldern är hemma under föräldraledigheten är det relativt enkelt. Som föräldraledig och ensam förälder hemma kan man ge svenskan ett rejält försprång genom att hela tiden prata svenska med sin nyfödda och komplett oförstående bebis. Jag vet, man känner sig fånig ibland, men det är viktigt att man ofta pratar med barnet trots att det är pyttelitet och inte förstår.

En pilotstudie av Janet Oh (J of Child Language, 2010) undersökte färdigheterna i koreanska efter en kurs hos vuxna som adopterats från Korea av icke-koreanska föräldrar innan de fyllde ett år (genomsnittlig ålder var vid 5 månader). Resultaten visade att de som vuxna helt utan kunskaper i koreanska hade lättare att identifiera vissa koreanska språkljud än de kursdeltagare som inte hade någon koreansk anknytning. Det börjar alltså direkt. Tänk inte att bebisar inte lär sig. Deras hjärnor är som oprogrammerade små svampar som suger till sig kunskap.

Den silvriga barnkammarboken.

Blanda eget småprat med rim, ramsor och sånger på svenska. Du kan kika på websidan Sagokistan eller köpa böcker som de ur Barnkammarboksserien. Den silvriga Barnkammarboken med tillhörande CD är en favorit för många, inklusive min familj. Själv har jag köpt väskor fulla med svenska barnböcker på mina hemresor. I början behöver du inte ens många eftersom små barn tycker om att höra samma historier flera gånger. Fall inte för frestelsen att läsa böcker som ni fått på engelska. Jag översätter alla böcker på engelska till svenska när jag läser dem.

Om du arbetar och din partner är hemma och mest pratar engelska eller annat språk får du hitta andra strategier. Svenska skolan och svensk au pair kan vara kompletterande ting. Men svenskan lär de sig hemma av dig. Igen, var konsekvent och prata bara svenska från dag 1. Barn lär sig de språk som de behöver. Som arbetande förälder har du deras odelade uppmärksamhet och kärlek när du väl kommer hem, vilket du kan utnyttja till din fördel. Om du kommer hem och pratar engelska eller annat språk med barnet så lär det sig inte svenska. Du kan INTE blanda. Detta är ännu viktigare för dig. Det finns många exempel på att barnet kan lära sig både prata och förstå svenska även om det inte hör det hela tiden. Avsätt gärna egen tid med barnet på kvällar och helger med rutiner där du tar hand om barnet själv. Kvällsbadet och läggdags kan vara ditt och barnets/barnens stund som sker helt på svenska. Men igen, vänta inte med detta tills barnet är 1-2 år. Börja med din nyfödda bebis.

Om du kommit in i en vana av att blanda språk, gör helt omstart. Du kommer att ha en period där det är tufft för både dig och barnet. Men det är aldrig för sent. Jag vet svenskar här i Vancouver som adopterat äldre barn och som bara pratat svenska från dag ett med det adopterade barnet och där det inte varit något problem att lära dem ett nytt språk. Om de kan lära sig svenska, så kan ditt äldre barn även om du blandat dina språk ett tag. Det är inte enkelt eftersom de nu associerar engelskan med dig, men det går. Men du måste städa upp bland de faktorer som påverkar din egen disciplin och motivation.

Vad motiverar dig? Visualisera ditt vuxna barn framför dig och föreställ dig vad det är att du vill att det ska göra. Prata med dig på svenska? Prata med mormor? Läsa på svenskt universitet? Det finns studier som visar att det är större sannolikhet för utlandssvenska barn som pratar svenska att studera i Sverige. Helt logiskt, men deras kunskap börjar med din egen attityd.

Du kan däremot inte tvinga barnet att prata svenska. Du måste hitta vad det är som motiverar dem. Kanske är det en påminnelse om att ditt barn bara kan prata med sina kusiner om det pratar svenska? Kanske du kan hitta ett nyinflyttat svenskt barn som behöver lära sig engelska och som ditt barn kan leka med? Bygg på det som får dem att känna sig stora och duktiga. Skapa en svensk miljö runt dem men var varse att den är baserad på barn som faktiskt pratar svenska (annars kommer de bara att prata engelska). Jag vet föräldrar som gjort omstart med att bara låta barnen titta på svensk TV eller åkt hem till Sverige under en längre period på sommaren för att komma igång. Men igen, börja hela processen med att vara konsekvent med ditt eget språk. Det är svårt, jag vet, men det är bara du som utlandssvensk förälder som kan lära ditt barn svenska.

måndag 9 januari 2012

Modersmålsundervisning stöttas i Sverige men inte i British Columbia

Hemspråk eller modersmål, vilken term är bäst? Svenska skolverket bestämde sig 1996 för att byta från termen "hemspråk" till "modersmål". Skälet var att det förstnämnda speglade ett mer informellt användande. Genom att använda "modersmål" hoppades man stötta den betydelse man tycker att föräldrarnas språk har och bör ha i en individs liv.

Det största modersmålet förutom svenska med berättigad undervisning i den svenska skolan är finska. På andra plats kommer arabiskan. Andra vanliga språk är spanska, persiska samt de språk som talas i f.d. Jugoslavien (källa: DNR 95, 398 från Skolverket).

Här i British Columbia tycker man också att kunskaper i modersmålet påverkar hur väl barnet gör ifrån sig i skolan, men man väljer att attackera problemet med "English as a Second Language" (ESL) på ett komplett motsatt sätt. Istället för att skapa resurser för studier av modersmålet som i Sverige väljer man att stärka engelskan. "The Ministry of Education" i BC ger fem års medel till varje ESL-elev som bedöms behöva extra undervisning i engelska.  Ibland behövs bara 1-2 år innan barnet bedöms vara ikapp med engelskan, dvs har resultat på diagnostiska tester som faller inom normalområdet. Ansvaret för kunskaper i modersmålet faller däremot på föräldrarna eftersom det av kandensiskt kulturella skäl bedöms tillhöra den privata sfären. (Källa: ESL Policy and Guidelines, 2009). Detta trots att forskningen är entydig och visar att modersmålsundervisning också har betydelse för det övriga kunskapsinhämtandet i skolan.

Det enda sättet att tillåta våra barn studera svenska inom ramen för den vanliga skolan i BC är de s.k. "Board Authority Approved Courses". Deras innehåll kan skapas av friskolor men måste följa vissa riktlinjer och ha ett innehåll som godkänns av "The Ministry of Education". Förutom fördjupningskurser är kurser i teckenspråk, franska, japanska, koreanska, mandarin, punjabi och spanska godkända. Inte svenska. Det finns en ansökningsprocess som finns att följa. Kanske något för oss som har barn som ska lära sig svenska som barn här i Vancouver att planera in för framtiden?

Finns modersmålsundervisning i ditt land? Finns modersmålsundervisning i den skola ditt barn går? Finns svenska skolan? Hur upplever du dessa?

tisdag 3 januari 2012

Gott Nytt Språkår!

Nu tillbaka efter två härliga veckor i Whistler med mycket samvaro med barnen. Jag tog lite julledigt från både blogg och SWEA-arbete. Skidåkning och pulkaåkning avlöstes av en del iPad och Leapad.... jag erkänner.

Pulkaåkning i Whistler Olympic Park.

Jag inleder alla år med nyårslöften. Tycker att det är bra att en gång om året fundera vad man har gjort sedan sista nyåret, och vad man ska göra under det kommande. Att stanna upp i vardagen och tänka lite. Livet går så fort, speciellt när man har små barn som växer så det knakar och suger åt sig ny kunskap som svampar.

Det var länge sedan mina löften handlade om vikt och utseende. När man är medelålders som jag måste man ta hand om sig själv genom hela året, inte bara i januari. Årets löften handlade mer om typ av träning och det projekt som jag vill driva inom SWEA för att ta reda på om våra barn verkligen pratar svenska.

Din kropp är ditt tempel. Men hur tar du hand om ditt tempel? Jag sköter mitt hyfsat väl med regelbunden träning och varierad och relativt nyttig mat. Jag unnar mig allt men i lagom mängder. Visst låter det präktigt? Det har dock tagit mig år, en PhD i näringslära och en del arbete med ätstörningar att komma hit. Något som jag märker redan nu vid 42 är hur min kropp ändras och reagerar annorlunda på brist av träning (som nu under jullovet då jag inte helt hann med), kaffe och alkohol. Ibland skulle jag vilja skriva en bok om hur man ska anpassa sin mat- och träningsvanor efter var i livet man befinner sig. Ett kul projekt som inte ryms innanför tidsramen i år.

Istället är mitt första löfte att börja träna Hatha yoga. Tio minuter på yogamattan varje morgon innan barnen vaknar. För att få fokus och sträcka ut de leder som jag märker blir allt stelare. Mind and body. Mindfulness. Populära ting i vår tid men med mening pga av all den logistik och tidsbrist som de flesta av oss småbarnsföräldrar upplever.  Kanske du vill hänga på? Jag tog en kurs förra året men lyckades aldrig komma iväg till klasser. Ett dagligt program hemma passar bättre. Video över en tiominuters variant finns på utube.


Mitt andra löfte är att komma igång med det projekt som vi planerar inom ramen för SWEA, där vi vill kartlägga våra 7 200 Sweors barns svenskkunskaper och de behov som småbarnsmammorna har i relation till att lära sina barn svenska. Jag sticker ut huvudet nu, men jag gissar att en majoritet av svenskars barn som spenderar hela sin barndom utomlands inte kan svenska som vuxna. Fast jag har inga bevis och kan ha fel. Jag vet bara att det är vanligt att säga att visst pratar mitt barn svenska. Efter några minuter märker man att barnet kanske förstår en del, men att hon/han egentligen inte kan svara på svenska.

Vad lägger vi i begreppet prata svenska när man är utlandssvensk? För mig är det ett otvunget sätt att använda språket. Kanske med mycket grammatiska fel och med en viss brytning. Det är viktigt att vara realistiskt när man har ett barn som inte växer upp i Sverige. Men vad är realistiskt? Det vill jag lära mig i år.

Gott Nytt År på er.