Stjärngosse eller trollkarl?

Foto: Scen ur Harry Potter eller
minne från svenskt Luciatåg?

Häromdagen frågade jag folk på Facebook hur man gjorde en stjärngossehatt inför vårt Luciafirande på Svenska Skolan i Vancouver. Detta efter att Thor & Wilde bestämt hade meddelat att deras pepparkaksgubbedagar var över. Här i Kanada kan vi inte direkt gå till ICA och köpa färdiggjorda hattar och mina egna kunskaper när det gäller luciamunderingar är tråkigt nog mycket begränsade.

Mina vänner meddelade att färdiggjorda hattar i Sverige är 39 cm höga. I Facebookgruppen "Svenska som modersmål utomlands" delade man med sig länken från websidan pyssel.info, som innehöll exakta instruktioner för utförandet.

Jag skulle nog ha läst alla instruktioner och tips innan jag gjorde min version av stjärngossehattar till killarna. Mitt stressade tillstånd samma morgon som luciatåget fick mig istället att strunta i all tillgänglig information. På fotot intill ser ni resultatet. Hattarna blev ca 70 cm höga och pojkarna liknar mer trollkarlar än stjärngossar. Ett av problemen med hattarnas höjd var att hattspetsen höll på att peta ut ögonen på flera av mammorna som var där.

Mammahjärtat klappade stolt över sina fina killar ändå. Speciellt över Thor som gick med i Luciatåget och hade lärt sig Staffanvisan. Wilde däremot fick ett stegvis sammanbrott innan de skulle gå in. Jag såg att ögonbrynen drogs ihop medan de väntade på börja sjunga Natten går tunga fjät. Hatten åkte av först. Sedan gav han mig stjärnan. Därefter var det bara mammas famn som gällde; han ville INTE gå in. Vis av erfarenheten tog jag med honom in för att titta och sjunga med tillsammans med publiken istället. Tvång funkar aldrig i de lägena. I alla fall inte med Wilde.

Barnen var duktiga på att sjunga. Kanske lite duktigare än förr om åren? Vi hade cirkulerat sångerna innan med uppmaningar om att träna innan och jag tror faktiskt att föräldrarna hade sjungit mer med barnen hemma - i skolan hinner man inte lära sig allt.

Imorgon sker det riktiga luciafirandet. De yngre barnen deltar med körsjungande innan de äldre barnen och tonåringarna utför ett mer formellt luciatåg. Ni vet, det med en Lucia istället för  tjugo. Fast jag gillar båda versionerna.

Tid & tacksamhet hör ihop för utlandssvensken

Foto: Vancouvers Lucia med följe 2011.

Det är redan den 6:e december. Jag vet att tid är relativ men kan ändå inte låta bli att förundras över att den går snabbare för varje år. När jag var liten verkade tiden vara oändlig. Nu dränks den av allt spring och körande mellan aktiviteter, stress, samt alla arbetsuppgifter inom volontära organisationer och på vår klinik.

November och december är trots mörker och kyla produktiva månader för mig. Jag trivs när jag får sitta inne, värmd inom- och utombords av mina stearinljus och min brasa, vilket får mycket att bli gjort. Detta även om brasan är gasdriven och styrs av en knapp på väggen. Gasbrasor - när jag kom hit förstod jag inte helt vitsen med dem. Nu njuter jag alltsomoftast av vår i köket, men saknar naturligtvis sprakandet av ved som brinner.

Under tiden runt jul ser jag tydligast hur hårt många utlandssvenskar arbetar för att bevara sin och sina barns kulturella identitet. I Vancouver anordnas julpyssel, julfester, julavslutning, julmarknad och Lucia. Inte i samma ordning som i Sverige. Nej, här får vi anpassa oss efter alla andra aktiviteter i kanadensisk regi. Därför har vi julmarknad i mitten av november och firar Lucia 1-2 veckor tidigare än i Sverige. Men, who care's? Inte jag i alla fall. För att vi alla ska kunna delta och njuta av det som vi känner igen, får vi ibland ta till pragmatik.

När jag ser utlandssvenskar här i Vancouver som arbetar hårt med alla svenska evenemang, slås jag som alltid av hur mycket tid ett fåtal eldsjälar lägger ner. Alla kan inte hjälpa till lika mycket p.g.a. av begränsningar i tid och rum. Men faktiskt också i motivation. Istället för att fokusera på dem som lätt slinker undan varje år vill jag här uttrycka ett tack till alla er som byggt upp och fortsätter driva våra svenska föreningar i Vancouver. Svenska Kulturföreningen, Svenska Skolan & SWEA - det finns många som är verksamma i alla tre.

Tack alla ni volontära förmågor som fortsätter förgylla min familjs svenska tillvaro här i Vancouver! Jag är så otroligt tacksam för ert engagemang och all den tid  ni lägger på att få främlingar och vänner att trivas här på andra sidan jordklotet. Jag tar er inte för givna och ni har alla en speciell plats i mitt hjärta.