Min son, en kostymnisse?

En man i kostym. En snygg kostym ger en snygg man.
Fast för vissa är detta enklare än för andra.

I går eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. På vägen hem drog Thor igång med en lång utläggning om varför det var så fel att han hade så många böcker i sin bokhylla när han skulle kunna ha lego där. Han ville sälja dem, men påpekade att det var hans böcker och att han borde få inkomsten från försäljningen. Allt med röst som nog bäst kan beskrivas som synnerligen indignerad.

"Nähä", sade jag , "det är mina böcker, de bara vilar där. Du får inte sälja dem. Wilde måste hinna läsa dem först."

Thor insåg snabbt att jag hade stålskärpa i rösten och att detta inte var ett förhandlingsbart ämne. Istället gick han över till att klaga på nästa grej i sitt tydligen svåruthärdliga rum. I hans rum har jag nämligen hängt mina finklänningar i den existerande garderoben.

"Varför det, mamma? Det är mitt rum, mamma, det borde vara min garderob! Jag vill hänga mina kostymer där!"

"Förlåt, sade du kostymer?" Med sin lillgamla och igår mässande röst, såg jag snabbt framför mig en Thor som dök upp vid frukostbordet i slips och kostym. I tanken snärtade han ut en egen  medhavd linneservett i knät för att inte spilla på sina kristrecksrandiga ben. "Menar du verkligen kostymer?" Häpnaden fick mig att tänka på ordet flabbergasted.

"Ja, kostymer, mamma." Han suckade djupt över att jag inte fattade. I mitt jetlaggade tillstånd lekte min fantasi vidare och jag såg Thor framför mig som dök upp i kostym i skolan, kallade till möten med sina lärare och berättade vad de också borde göra med sina liv. Eller ja, kanske bara med inredningen i klassrummet. En son med dokumentportfölj och blanka skor som lekte med barn i shorts och gympaskor.

Mina inre syner fick mig att explodera av skratt. Tårarna trillade nerför mina kinder, medan jag försökte hålla oss kvar på vägen mitt i värsta rusningstrafiken på väg hem. Jag slängde en blick över axeln för att kika på Thor, som log undrande mot mig och skrattade med, fast osäker på vad det var som var så kul. När jag förklarade himlade han med ögonen fast fortsatte att skratta.

"Men mamma, det var ju inte sådana kostymer jag menade. Det var Halloweenkostymer!"

Aha! Ja, just det. Bredvid mina finklänningar hänger några av mina Halloweenkostymer. Det var därför Thor hade börjat prata om kostymer.

Jag undrade plötsligt om Thor kommer att bli en kostymnisse i framtiden? På på något sätt är detta oerhört lätt att föreställa sig. Jag var tvungen att googla det för att se hur det stavas och hittade då följande definition av ordet som sådant:

Kostymnisse betyder i stort sett samma sak som byråkrat. Synonymer är tjänsteman, pärmbärare, pappersvändare, formalist, pedant, paragrafryttare, principryttare, överhetsperson, byråkrat, och ämbetsman.

Min son, en byråkrat? Med alla sin språk hade jag hoppats på diplomat, men byråkrat är kanske ett annat yrke där man behöver språk? Kanske inte för att lyssna på någon, men absolut för att berätta för folk vad de ska göra. Och det gör min lille professor uppenbarligen redan nu vid 8-års ålder. Jag undrar just hur han kommer att vara som 15? Eller som 35? Tanken svindlar.