Kanadakorrespondenten har flyttat

Efter några år här blev jag grymt trött på det trötta förhållningssättet hos de på bloggtjänsten när det gäller widgets och format. Så detta blir min sista blogg här. Jag bloggar vidare på några andra ställen:

Kanadakorrespondenten.com -där fortsätter jag med navelskåderi och betraktelse av omvärlden i relation till språk, skrivande, den eviga Värmlandslängtan som jag lider av, samt en rad andra ämnen som får min utländska värld att snurra.

Svenskautomlands.org - bloggen för utlandssvenskan som strävar med att få barnen att kommunicera på svenska oavsett om detta sker i samtal, på nätet, i gammaldags brev eller genom att läsa (om läsning är en typ av passiv kommunikation?). Denna blogg rymmer nu många fler röster än mig egen, och kan för sådana som fortfarande förtjusas av berättelser, ses som en samling av livsöden och tolkningar av situationer utomlands där föräldrar försöker få barnen att använda och utveckla sin svenska (med olika resultat). Inspiration och information om flerspråkighet utlovas.

Vi hörs där istället!

Giftet arrogans dödar entusiasm i vissa Facebookgrupper

Diskutera, men med små bokstäver.

Facebook är ett fantastiskt forum när det används på rätt sätt. Men det kräver administratörer som modererar diskussioner så att folk trivs i de forum som skapas för olika ämnen. Nedan sammanfattar jag några begrepp och personliga reflektioner om varför man måste använda sina verktyg som administratör på Facebook och andra sociala medier.

Ödmjukhet. En underbar egenskap som öppnar upp för kommunikation och förståelse. Där ödmjukhet härskar föds tolerans och öppen dialog. Fundamental byggpelare för entusiasm.

Arrogans. Motsats till ödmjukhet. Där arroganta inslag driver en debatt blir folk förbannade och läget polariserat mellan de som håller med och är emot. Entusiasmen dör när man inte har en känsla av att man tillhör en grupp med ett gemensamt syfte, även om tillvägagångssätten skiljer sig åt.

Dessa principer gäller i alla sociala medier. Därför är det oerhört viktigt för administratörer av diskussioner att styra upp debatter när tonen spårar ur. Det kan ta lång tid att bygga upp en respektfull och konstruktiv anda, samtidigt som det bara kan ta några timmar att rasera den.

Rekommendationer för den som vill ha en öppen dialog och bra debatt där för- och motargument diskuteras:

1. Skapa en tydlig ram för diskussionerna. Vad handlar din Facebookgrupp om? Vilka ämne vill du ska diskuteras? Ge en allmän beskrivning av vad du tycker borde beröras. Förbehåll dig rätten att ta bort inslag som inte passar in i din grupp, baserat på det ämne som du har definierat.
2. Skapa regler för diskussioner. Tillåt inte kränkande inslag och uppmana till en respektfull ton. Debatter spårar lätt ur när deltagare börjar tilltala motargumenterande genom använda den funktion som gör att namnet länkas till personens FB-sida. Det kan bli en onödigt aggressiv ton i debatter där namnlänkning sker, när detta används för att påpeka hur fel personen i fråga har. 
3. Coacha deltagare som känner att de ALLTID måste ha sista ordet. Den här typen av debattör kan verkligen ta kål på stämningen i vissa forum. Oavsett vilket argument som används i diskussionen kontrar de med en halv uppsats full av argument varför allt de skriver är rätt. Speciellt illa om personen i fråga är humorbefriad och inte lägger in något alls som speglar att de är öppna för den motargumenterades åsikt.

Well, vad kan jag säga mer än att det har varit mycket tjafs på nätet denna vecka i grupper som jag är med i. Faktum kvarstår. Entusiasm och arrogans kan inte samexistera i diskussioner. Om du är administratör - styr upp diskussioner, annars blir du av med medlemmar, och kanske inte de medlemmar du vill bli av med. 

Min son, en kostymnisse?

En man i kostym. En snygg kostym ger en snygg man.
Fast för vissa är detta enklare än för andra.

I går eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. På vägen hem drog Thor igång med en lång utläggning om varför det var så fel att han hade så många böcker i sin bokhylla när han skulle kunna ha lego där. Han ville sälja dem, men påpekade att det var hans böcker och att han borde få inkomsten från försäljningen. Allt med röst som nog bäst kan beskrivas som synnerligen indignerad.

"Nähä", sade jag , "det är mina böcker, de bara vilar där. Du får inte sälja dem. Wilde måste hinna läsa dem först."

Thor insåg snabbt att jag hade stålskärpa i rösten och att detta inte var ett förhandlingsbart ämne. Istället gick han över till att klaga på nästa grej i sitt tydligen svåruthärdliga rum. I hans rum har jag nämligen hängt mina finklänningar i den existerande garderoben.

"Varför det, mamma? Det är mitt rum, mamma, det borde vara min garderob! Jag vill hänga mina kostymer där!"

"Förlåt, sade du kostymer?" Med sin lillgamla och igår mässande röst, såg jag snabbt framför mig en Thor som dök upp vid frukostbordet i slips och kostym. I tanken snärtade han ut en egen  medhavd linneservett i knät för att inte spilla på sina kristrecksrandiga ben. "Menar du verkligen kostymer?" Häpnaden fick mig att tänka på ordet flabbergasted.

"Ja, kostymer, mamma." Han suckade djupt över att jag inte fattade. I mitt jetlaggade tillstånd lekte min fantasi vidare och jag såg Thor framför mig som dök upp i kostym i skolan, kallade till möten med sina lärare och berättade vad de också borde göra med sina liv. Eller ja, kanske bara med inredningen i klassrummet. En son med dokumentportfölj och blanka skor som lekte med barn i shorts och gympaskor.

Mina inre syner fick mig att explodera av skratt. Tårarna trillade nerför mina kinder, medan jag försökte hålla oss kvar på vägen mitt i värsta rusningstrafiken på väg hem. Jag slängde en blick över axeln för att kika på Thor, som log undrande mot mig och skrattade med, fast osäker på vad det var som var så kul. När jag förklarade himlade han med ögonen fast fortsatte att skratta.

"Men mamma, det var ju inte sådana kostymer jag menade. Det var Halloweenkostymer!"

Aha! Ja, just det. Bredvid mina finklänningar hänger några av mina Halloweenkostymer. Det var därför Thor hade börjat prata om kostymer.

Jag undrade plötsligt om Thor kommer att bli en kostymnisse i framtiden? På på något sätt är detta oerhört lätt att föreställa sig. Jag var tvungen att googla det för att se hur det stavas och hittade då följande definition av ordet som sådant:

Kostymnisse betyder i stort sett samma sak som byråkrat. Synonymer är tjänsteman, pärmbärare, pappersvändare, formalist, pedant, paragrafryttare, principryttare, överhetsperson, byråkrat, och ämbetsman.

Min son, en byråkrat? Med alla sin språk hade jag hoppats på diplomat, men byråkrat är kanske ett annat yrke där man behöver språk? Kanske inte för att lyssna på någon, men absolut för att berätta för folk vad de ska göra. Och det gör min lille professor uppenbarligen redan nu vid 8-års ålder. Jag undrar just hur han kommer att vara som 15? Eller som 35? Tanken svindlar.

Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Tankeexperiment för utlandssvensken om nästanfamiljen

Foto: Margareth Mead (1901-1978)

"Nobody has ever before asked the nuclear family to live all by itself in a box the way we do. With no relatives, no support, we've put it in an impossible situation. "

Orden är Margareth Meads, en känd amerikansk antropolog som uttryckte begränsingarna med en klassisk kärnfamilj. Jag lever i en som fungerar väl, men där vi inte alltid klarar ut allt själva utan behöver hjälp med både det ena och det andra. Vanligtvis vänder man sig till andra nära släktingar, men vad gör man när man bor långt borta från dem?

När man bor utomlands förändras ens uppfattning om vilka som finns i ens familj. Min egen familj består naturligtvis först och främst av mina barn och min man här i Vancouver, min mamma i Karlstad, min bror och svägerska med tre barn i Karlstad, och min syster med man och två barn i LA. Men vi ses tyvärr inte så ofta p.g.a. avstånden oss emellan. Barnen har inte sett sin mormor och min brors familj sedan förra sommaren. Kusinerna i LA träffar de oftare, men inte heller mer än ett par gånger om året. Ändå känner jag mig aldrig ensam eller som att jag inte har någon som bryr sig om mig, eller som skulle kunna hjälpa mig.

Under de sista 14 åren som utlandssvensk har jag fått ett flertal nära vänner och skapat många nya kontakter. Men det var först när barnen kom och jag ibland vandrade runt som en sömnlös levande död, som jag verkligen började uppskatta det sociala nätverk jag har runt mig. Jag tror inte att jag har tagit vänskap för given; varje gång jag har flyttat till en ny plats så har supersociala jag alltid undrat om jag verkligen skulle kunna hitta några nya vänner? Men så har det gått en tid, och plötsligt fylls tiden av lekträffar, fikor och ätautekvällar med tjejkompisar.

Det väcker frågan, vilka människor finns i ens familj? För utlandssvensken som bor långt borta från dem de älskar och har blodsband till, byggs kanske starkare band till de människor som hen har runt sig?

Gör följande tankeexperiement: fundera på vem du skulle ringa mitt i natten om något hände och du verkligen behövde hjälp. Vem har du runt dig som är den du vet skulle ta på sig kläderna och komma till dig utan att tveka? För några av oss är det någon familjemedlem i vår partners familj och som vi nu också har blivit del av. Men många av oss har inte heller partnerns familj nära. Vem skulle det vara då?

Jag har några få vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag ser dem kanske inte direkt som familjemedlemmar, men de är människor som står mig otroligt nära. Min nästanfamilj.

Vem finns i din?

Har vi accepterat våldtäkt som företeelse?

Vänd totalt på ett perspektiv och få en ny uppfattning. Hittade den här fantastiskt skrivna artikeln om väldtäkter där man använt mannens perspektiv. Titeln är "Så undviker du våldtäkt i sommar" och alltså en rad goda råd och tips till män som våldtar om hur de ska undvika att bli offer för sig själva (eller snarare för frestande kvinnor) i sommar.

Vilken a-ha-upplevelse man får när man läser den! För visst har vi slagit oss till ro med att det är kvinnans ansvar att undvika våldtäkt? På samma sätt som det är kvinnans ansvar att undvika graviditet. Eftersom det är oss det händer måste vi förebygga det.

Den omvända perspektivet i artikeln av författaren Hanna-Karin Grensman som skrev denna artikeln redan förra året, gör att man slås av hur ofattbar vår uppfattning är om att det är tjejernas ansvar. Uppfattningen speglar fortfarande kvinnoförakt på ett mycket subtilt sätt. För visst har många en väl gömd tanke om att tjejer som klär sig utmanande och går ensamma hem på kvällarna utmanar ödet? Den tanken innebär också att det är vårt ansvar att inte fresta männen, och att om vi är så dumma att vi gör det får vi skylla oss själva.

Tack, Hanna-Karin Grensman - vilket briljant sätt att tydliggöra det dolda som finns i oss genom att vända på infallsvinkeln. Jag har fortfarande obehagliga minnen av alla de gånger jag blev förföljd det år jag bodde i Frankrike. Ingenting hände, men känslan av utsatthet och hot finns fortfarande färskt i mitt minne.