Nu du Astrid Lindgren!

Figur: Bröderna Lejonhjärta kan köpas på
www.bokus.com. 

Nu du Astrid Lindgren! Nu ska vi börja läsa dina böcker på allvar. I flera år har jag väntat och väntat på att Thor ska bli stor nog att kunna lyssna på dina finurliga och underhållande böcker. Efter ett spännande besök på Junibacken i Stockholm blev barnen plötsligt intresserade av dina figurer som de bekantat sig med på Sagotåget. Emil och Pippi känner de redan till, men nu vet de också att det finns fler historier som mamma så gärna vill läsa för dem.

På väg till Kanada fraktas nu en hel rad av dina skatter: Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Madicken och Ronja Rövardotter. Vi kommer nog läsa Ronja först. Bara för att en av Thors vänner här heter Ronja och är döpt efter hjältinnan i ditt påhittade äventyr.

Jag beställde inbundna böcker, med hopp om att de ska bli tummade och slitna och någon gång läsas för mina barns barn. För det tror jag om dig, Astrid, att mina eventuella barnbarn också kommer att skratta och gråta med Emil, Madicken, Pippi, Skorpan och Mio. Eftersom dina böcker berättar historier med komponenter av glädje och sorg som spänner över generationer och gränser.

Fast jag kan inte låta bli att undra om mina barnbarn kommer att förstå svenska?

Kindergarten i BC

Om mindre än två veckor börjar Wilde kindergarten, den kanadensiska versionen av förskolan. Inte ens fem år fyllda, precis som storebror Thor var när han började skolan. Båda är höstbarn med allt vad det innebär av att vara nästan yngst i klassen.

Under 2010 skedde övergången från kindergarten under halva dagen till hela dagen i Vancouvers skoldistrikt. De ekonomiska  resurserna tröt och bara ca hälften av skolorna fick därför heldagsprogram det första året.  Thor gick halvdag eftersom skolan ligger på västsidan där det finns relativt färre barn med ESL (English as a Second language). Istället prioriterades östra Vancouver där många barn har ett annat språk och ofta heller inte gått i s.k. preschool (privat förberedande verksamhet för förskolan för tre- och fyraåringar). Numera går alla elever i kindergarten mellan nio på morgonen till tre på eftermiddagen.

För de barn som bara har andra språk än engelska hemma kan skolstarten bli tuff. Utökandet från halvdags- till heldagskindergarten skedde för att stötta dessa barn med skolstarten i åk 1. Kraven på barn som börjar kindergarten är ofta att de ska kunna alfabetet och alla siffrorna innan de börjar.

Maxantalet är 24 elever per klass med en lärare som sköter all undervisning. Inga extralärare finns; de få resurser man har sätter man in i första klass eller senare. Under Thors år i kindergarten var jag volontär en dag i veckan. Det var ofta att barnen rullade runt på golvet istället för att sitta i sina bänkar; uppmärksamhet och kraven på att sitta still kan vara svåra för en 4-5 åring.

"Wilde, du förstår att du måste gå in själv och stanna i klassrummet när du börjar skolan, utan mamma?".

Wilde ser rädd ut och jag inser att jag kunde ha sagt det på ett mer motiverande sätt.

Mammas lilla räka. Om han bara kunde ha fått leka ett år till.

Hur ser förskolan ut där du bor? När börjar man? Hur många elever är det per klass?

Asså typ mindfulness

Foto: Vissa moln fötjänar att fotas.

Jag är tillbaka i Vancouver efter en kall och regnig men ändå underbar sommar. Härligheten bestod i att vara hemma vid Rådasjön, se barnen springa benen av sig med kusinerna och många långa inspirerande samtal med mina vänner och familj.

Nu är jag tillbaka i den kanadensiska vardagen och försöker sätta kurs inför hösten. Jag märker att min hjärna inte helt har kickat in än. Jetlaggen försämrar fortfarande min mentala kapacitet och sommarens inaktivitet har till och med gjort att jag glömt hur man skriver @ på mitt kanadensiska tangentbord. På något sätt tycker jag att det är skönt.

Mindfulness. En stor trend i Sverige med både kurser och litteratur som ska stödja detta fenomen för att man ska må bättre mentalt. Själv har jag fått intensiv träning genom att vistas i tystnaden och stillheten i Värmland. Hemma studerar jag molnen automatiskt, jag behöver inte träna eller påminna mig. Även här hemma på andra sidan jordklotet ekar det uppbyggda resurskapitalet av lugn, och jag tycker än en gång synd om de nordamerikaner som inte har vett eller möjlighet att ta semester.

Barnens svenska låter som tidigare, men nu med tillägg av en massa nya uttryck och rim som de svenska kusinerna lärt dem. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att mitt barn skulle säga "asså typ, mamma", men när Thor använder uttrycket kan jag inte låta bli att skratta.

Hösten närmar sig. Om två veckor börjar skolan. Tills dess ska jag kika lite mer på molnen, även om de är färre här än de var i Sverige.

Språksvårigheter i Hagfors

Vi är i Hagfors för att handla på ICA. Min bror träffar en kompis som han stannar för att prata med ett slag. Viggo, min 8-årige brorson från Karlstad, står brevid och lyssnar intresserat.

När vi går vidare frågar Viggo; "Pappa, vad pratade han för språk?"

Vi skrattar båda och berättar att det var Hagforsdialekt. Viggo blir så impad att han senare, efter ett par timmar med en Hagforskompis, börjar säga "Jag vet int'." med klassiskt Hagforsuttal.

Hagforsdialekten är störtskön men  kan vara svårbegriplig för folk som kommer utifrån. Det har alltid varit min sorg att det knappt finns spår av den i mitt uttal. Jag präglades för tidigt av mina föräldrar som kommer från södra Sverige och började inte dagis förrän jag var 5-6 år.  Då var mitt eget uttal etablerat; en annorlunda rikssvenska med värmländsk krydda och skorrande r. Folk frågar ofta var jag egentligen kommer från.

När jag gick på gymnasiet och kom in i någons hem med min väninna som pratade stark Hagfôrsing, blev det ofta förvånade miner när jag öppnade mun. Vända till min kompis brukade de säga "Har du e fintaling mârrâj?

Vi "fintalingôr" som egentligen var födda och växte upp i Hagfors var ett sällsynt släkte. Gemensamt var att våra föräldrar ofta var födda någon annanstans. Vi betraktades med misstänksamhet, och jag fick ibland kommentaren att jag inte var någon riktig Hagfôrsing. Jag är osäker på var gränsen går, men jag misstänker att man måste ha bott i trakten minst två generationer för att bli accepterad som verklig inföding. Om man inte heter Buzz Aldrin förstås. Han betraktas nog delvis som Hagforsing, trots att det är hans farfar som kommer från Norra Råda.

Efter 24 år borta från bygden varav hälften utomlands, känner jag trots min skeptiska omgivning, att jag fortfarande är en riktig Hagfôrsing. Jag står ofta och ser ut över nejden och känner att det är här mitt hjärta mest bor. Den stora härliga Rådasjön ligger nedanför, mjuk som sammet med sin spegelblanka yta. Stillheten är beroendeframkallande, och längtan efter att åka tillbaka till metropolen Vancouver har inte alls infunnit sig. Den som ändå kunde bo här jämt...

Fyra veckor av min sex veckor långa Sverigeinjektion är över. Jag ska njuta av varenda ögonblick som är kvar.       

Annorlunda sätt att leka i Sverige?

Jag är hemma. Hemma bland blånande berg och spegelblanka sjöar. Med min ständiga längtan efter Värmland tillfälligt tystnad. Trots decimetervis med regn har hela familjen haft lika mysigt som vi alltid har när vi kommer hit. Kanske för att det inte finns någon stress och få förväntningar? Tystnaden sluter sig runt oss när vi sitter på verandan och stirrar ut över sjön på kvällarna.

Till mitt lantställe kommer ofta min bror och svägerska med barnens tre kusiner. Barnen springer mellan husen och leker från tidigt till sent. Ibland alldeles för sent. Thor beter sig nästan exalterat ena minuten. Andra minuten gråter han hysteriskt för att han inte får som han vill.

I min familj finns många pedagoger. Min bror är lärare 1-7 och är den alltid jag frågar om råd om barnuppfostran när det är något jag är osäker på. Något han påpekat i sommar är hur olika mina barn och hans leker när det gäller turordning. Hans barn som alla gått på dagis är hårt tränade i konsten att turas om och att stå på kö. Mina barn skriker "Pax för att vara först!" och ignorerar minikön som väntar på sin tur att slänga sig i den uppblåsta poolen.

Jag brukar inte lägga mig i barnens lek när vi har lekträffar hemma, och Pers ord om mina barn gör mig förvånad. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att de inte kan vänta på sin tur. Men de brukar inte ha konflikter om det i Kanada. Tror jag?

Rättviseprincipen drillas in i svenska barn redan under dagis. Kanadensiska barn tar istället för sig av det de vill ha. Eller är det jag som bara har helt missat att lära dem att vänta på sin tur genom att sällan lägga mig i hur de leker (om de inte håller på att slå ihjäl varandra förstås)?

Både Kanada och USA har mycket mer fokus på individen i sina respektive kulturer än vad Sverige har. Påverkar detta även hur barn fördelar resurser och turordning under lek?

Vad tror du?

SWEAs internationella styrelse har tillsatt en arbetsgrupp för projektet "Svenska som modersmål utomlands"

Nu har jag äntligen glädjen att presentera den nya arbetsgruppen för SWEAs projekt "Svenska som modersmål utomlands". Vi är sex stycken svenska kvinnor, varav fyra är lärare (!), som ska föra arbetet framåt för att få fler utlandssvenska barn att förstå, prata, sjunga och skämta på svenska. I gruppen mycket specialkunskap genom att vi har en docent i flerspråkighet och en doktorand i svenska som andraspråk som deltar.

Anna Bartler är 36 år och kommer ursprungligen från Uddevalla. Anna och hennes familj bor i Tokyo sedan november 2011 och är ganska nya som utlandssvenskar. Hennes två döttrar, Ebba och Agnes är 3 och 5 år. Anna är grundskollärare i ma/no 1-7 och har jobbat som klasslärare sedan 2000 på Tjörn och i Göteborg.

Carla Jonsson är urspungligen gymnasielärare i spanska och engelska men numera docent i flerspråkighet på Centrum för flerspråkighet vid Stockholms Universitet. Carla har varit SWEA-stipendiat och fick Agneta och Gunnar Nilssons stipendium för studier av interkulturella relationer, 2008, vilket hon använde för ett forskningsutbyte med University of California i Berkeley i USA.

Johanna Sundblad är 40 år och kommer ursprungligen från en gård utanför Väderstad i Östergötland. Hon har bott i USA i nio år, sedan Göteborg och Marstrand, och nu senast i Stockholm i åtta år. Mars 2011 flyttade Johanna och familj till Founex, utanför Genève i Schweiz. Johanna har barnen Greta, 4 år och Axel, snart 2 år. Johanna läser just nu till inredningsarkitekt. I Stockholm ägde hon en inredningsbutik men har även varit butikschef på Tibrokök, och inredare på Poggenpohl och Siematic. I USA var hon delägare i ett webdesignföretag. Inan dess arbetade hon som kock på privata yachter i Karibbien i  fem år.

Lotta Olvegård är 55 år och kommer ursprungligen från Skara i Västergötland. Hon har barnen Alice, 19 år, Olof, 16 år och Britta, 13 år. Lotta är ämneslärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Sedan 2006 är hon doktorand på institutionen för svenska språket på Göteborgs universitet.  Lotta bor i Ann Arbor i Michigan, USA, dit hon flyttade för första gången 1991 för att arbeta som svensk lektor på University of Michigan. Lotta bodde i Michigan till 1998 då hon och hennes familj flyttade till Trollhättan i Västergötland. Där undervisade Lotta i svenska som andraspråk och i svenska för invandrare på Komvux. 2008 flyttade familjen tillbaka till Ann Arbor och har bott där sedan dess.

Pernilla Stridh, 41 år, kommer ursprungligen från Stockholm och bor i Tokyo sedan ett år tillbaka. Innan dess bodde hon med sin familj i New Delhi i tre år. Hon har två söner, Gustav, 9 år, och Oskar, 7 år. Pernilla är dataingenjör som arbetade som projektledare på Rikspolisstyrelsens IT-utvecklingsavdelning innan familjen flyttade till Indien 2008. Under utlandsåren har Pernilla arbetat som lärare i svenska, med kompletterande svenska och Sofia distansundervisning, eftersom hon har har ett förflutet som lärare i svenska och historia.

Arbetsgruppen har redan haft ett första möte och återkommer med en uppdatering i september när vi har sammanträtt igen. Projektet kommer att behöva byta namn för att bättre spegla att svenskan utomlands är del av flerspråkighet. Kanske du har ett förslag på vad vi skulle kunna kalla det?

Varg- eller älgjakt? Får man ställa den frågan?

Foto: Gråvargen (Canis Lupus).
Källa: Wikipedia

OK, nu sticker jag ut hakan med ett inlägg om något som jag egentligen inte kan mycket om.

Jag gissar nu. Jag är en svensk som bara råkar bo i Kanada. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den svenska vargdebatt som pågått under de sista veckorna  p.g.a. den djurskötare som blev dödad av en varg på Kolmården, och undra vad de flesta kanadensare skulle ha sagt?

Kanada har trots sina enorma skogar också ett vargbestånd som har varit utrotningshotat. På 40-talet var gråvargen nästan borta i Nordamerika. Nu finns den igen och även här debatterar djurvännerna och jägarna till viss del. Det som komplicerar debatten är att det finns fler utrotningshotade djur t.ex. woodland caribous som vargen jagar och därigenom minskar antalet av ytterligare. Som vanligt är gas- och oljeindustrin den största störande faktorn, men eftersom vi har den regering som vi har, har man valt att fokusera på vargen som problem istället och föreslår därför vargjakt. Man måste ju visa att man gör något.

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte emot jakt överhuvudtaget om den förs av ansvarsfulla människor som älskar skog och mark, och inte drivs av hat mot djur. Människan kan vara del av det ekologiska systemet också. Men jag tycker det är helt otroligt när man tycker att man har rätt att traska omkring i en skog utan att behöva vara rädd för djur.

I Kanada dör folk varje år av vilda djur. Mest är det björnar som bokstavligen talat slår klorna i folk, men häromåret dog också en ung tjej efter att ha blivit attackerad av prärievargar. Men jag har aldrig märkt att detta skapat en  nationell debatt i media där stödet ökar för att skjuta rovdjur. Snarare pratar gärna kanadensare om de gånger de har mött på rovdjur, mest björnar, i skogen. Man anpassar också sitt beteende. T.ex. springer vissa med bjällror när de är ute i skogen för att varna speciellt björnar, och man ger sig inte gärna ut ensam.

I Sverige verkar motståndare till vargjakt stödja sig på påståenden om att vargen inte är farlig. Helt vad man stödjer sig på är jag inte helt klar över. Det verkar ganska uppenbart att vargen som ett av våra största rovdjur kan vara farlig och döda folk även om det sker sällan. Det fascinerar mig hur polariserad debatten alltid blir i Sverige mellan djurälskare och varghatare.

Just nu finns ca 200 vargar i Sverige. Varje varg dödar 50-70 älgar per år, vilket motsvarar 10 000-14 000 älgar per år. Detta ska jämföras med de 80 000 som landets ca 300 000 jägare skjuter per år. Det jägarna har problem med är att vargen dödar de yngsta djuren och på så sätt begränsar tillväxten med 60-80%. Men de siffrorna är baserade på beräkningar inom en viss areal. Om det blir för många vargar svälter de eller vandrar iväg till nya territorium.

Jag älskar älgkött. Men jag vill också ha en skog i Sverige där rovdjur får vara del av kretsloppet. Jag efterlyser en mittemellan debatt som handlar om vad för typ av natur vi vill ha i Sverige. En som helt styrs av människan eller en som sköter sig helt själv? Som den mittemellan människa jag är ser jag gärna att det fortsätter hamna någonstans mittemellan. Även om ett mer vargtätt Sverige skulle innebära att jag inte vågade släppa ut barnen själv på strövtåg i skogen med risk för att springa på en varg eller björn. Precis så som de flesta gör i Kanada.

Frågan för mig blir istället vilket ungefärligt antal vargar som vi kan leva med om vi vill fortsätta ha älgjakt?