Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.

Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....

Värdet av pengar

När och hur lär man barn värdet av pengar? När och hur ska man lära sina barn att handla?

Första gången jag ställs inför dessa frågor står jag på Arlanda i en lång kö, jätteförsenad till incheckningen. Med oro i maggropen över att vi ska missa flyget vågar jag inte lämna kön. Istället försöker jag skicka iväg Thor till Pressbyrån, som ligger ca sju meter ifrån där vi står. Men Thor vågar inte som den 5-åring han är då, trots att jag ger honom en sedel och försöker förklara hur man gör.

Det andra som händer är att en dag Thor helt seriöst frågar: "Mamma, varför kan inte pappa och du bara köpa de leksaker jag vill ha? Ni har ju pengar."

Öh, vad svarar man på en sådan fråga? Jag var först helt mållös innan jag samlade mig och gav en lång förklaring om att vi inte hade obegränsat med pengar, och att om vi skulle lägga alla pengarna på leksaker så skulle pappa behöva jobba ännu mer. Pojkarna vill att pappa ska vara hemma mer, så argumentet accepterades utan protest.

Både dessa händelser gav mig en liten tankeställare. Det finns så mycket i vardagen som kan gå barn helt spårlöst förbi om man inte låter dem delta.

Mina barn får inte veckopeng än. Vid 4 och 6 års ålder har jag bedömt dem som för små. De kanadensiska författarna Neale S. Godfrey and Carolina Edwards rekommenderar i boken "Money does not grow on trees" att man kan ge barn veckopeng från att de är tre år samt ställa krav på barnen i form av sysslor hemma som de måste göra för att förtjäna pengarna. Summan som rekommenderas är en dollar per år som barnet är gammalt (ca 6.50 SEK). Detta ska dock bedöms mot det förslag som författarna ger om att använda sk SOS-metoden. S som i savings, O som i offerings och sista S som i spending. För mina killar som är 4 och 6 år innebär detta ca 26 och 39 SEK i veckan. Av dessa skulle de alltså bara få spendera ca 9 och 13 SEK om jag följde SOS-metoden.

Jag vill inte göra det för enkelt för mina barn att handla, och vill egentligen koppla pengarna direkt till en syssla. Därför ska jag testa min hårfrisörskas metod som går ut på att få barnen att hjälpa till med sopsorteringen, och sedan låta dem följa med och panta flaskorna. På så sätt tjänar barnen sina egna pengar, och får inga pengar om de inte utför sysslan. Hennes barn som är lika gamla som mina har gjort det i över ett år och det verkar fungera fint. Vi får se hur väl mina killar kommer att klara av det. Jag gillar idén bakom SOS-approachen. Jag ömmar själv mycket för välgörenhet och hoppas på att hitta en organisation som arbetar med djur på något sätt för att fostra mina djurälskande killars attityd till att skänka en slant till ett gott ändamål (mycket nordamerikanskt, jag vet).

Men först måste T & W förstå tjusningen med att handla för sina egna pengar. Idag räknar vi därför ihop vad som finns in pojkarnas spargrisar. Mynten växlar vi till sedlar. Sedan får jag förklara hur en plånbok fungerarar; något som kanske borde vara självklart men inte är det för mina barn. Därefter går vi till Legobutiken på Oakridge och handlar (detta är något som båda barnen längtat efter hela sommaren).

Båda barnen sköter det hyfsat väl, med undantag av ett minutbrott från Wilde när han inte har tillräckligt med pengar till det lego han vill köpa. Men till slut hittar vi något som både han och Thor har råd med, vi betalar, tar emot växeln och lägger ner plånböckerna.

Mamma kan pusta ut. En lektion i verkligt beteende har avlöpt väl. Förhoppninsgvis kan Thor gå iväg och handla vatten själv nästa gång vi står och svettas i en kö på en flygplats.

Hur har du bestämt om veckopeng? Vad är vanligt bland dina barns kompisar där du bor? Donerar barnen sina pengar till något gott ändamål?

Nu du Astrid Lindgren!

Figur: Bröderna Lejonhjärta kan köpas på
www.bokus.com. 

Nu du Astrid Lindgren! Nu ska vi börja läsa dina böcker på allvar. I flera år har jag väntat och väntat på att Thor ska bli stor nog att kunna lyssna på dina finurliga och underhållande böcker. Efter ett spännande besök på Junibacken i Stockholm blev barnen plötsligt intresserade av dina figurer som de bekantat sig med på Sagotåget. Emil och Pippi känner de redan till, men nu vet de också att det finns fler historier som mamma så gärna vill läsa för dem.

På väg till Kanada fraktas nu en hel rad av dina skatter: Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Madicken och Ronja Rövardotter. Vi kommer nog läsa Ronja först. Bara för att en av Thors vänner här heter Ronja och är döpt efter hjältinnan i ditt påhittade äventyr.

Jag beställde inbundna böcker, med hopp om att de ska bli tummade och slitna och någon gång läsas för mina barns barn. För det tror jag om dig, Astrid, att mina eventuella barnbarn också kommer att skratta och gråta med Emil, Madicken, Pippi, Skorpan och Mio. Eftersom dina böcker berättar historier med komponenter av glädje och sorg som spänner över generationer och gränser.

Fast jag kan inte låta bli att undra om mina barnbarn kommer att förstå svenska?

Kindergarten i BC

Om mindre än två veckor börjar Wilde kindergarten, den kanadensiska versionen av förskolan. Inte ens fem år fyllda, precis som storebror Thor var när han började skolan. Båda är höstbarn med allt vad det innebär av att vara nästan yngst i klassen.

Under 2010 skedde övergången från kindergarten under halva dagen till hela dagen i Vancouvers skoldistrikt. De ekonomiska  resurserna tröt och bara ca hälften av skolorna fick därför heldagsprogram det första året.  Thor gick halvdag eftersom skolan ligger på västsidan där det finns relativt färre barn med ESL (English as a Second language). Istället prioriterades östra Vancouver där många barn har ett annat språk och ofta heller inte gått i s.k. preschool (privat förberedande verksamhet för förskolan för tre- och fyraåringar). Numera går alla elever i kindergarten mellan nio på morgonen till tre på eftermiddagen.

För de barn som bara har andra språk än engelska hemma kan skolstarten bli tuff. Utökandet från halvdags- till heldagskindergarten skedde för att stötta dessa barn med skolstarten i åk 1. Kraven på barn som börjar kindergarten är ofta att de ska kunna alfabetet och alla siffrorna innan de börjar.

Maxantalet är 24 elever per klass med en lärare som sköter all undervisning. Inga extralärare finns; de få resurser man har sätter man in i första klass eller senare. Under Thors år i kindergarten var jag volontär en dag i veckan. Det var ofta att barnen rullade runt på golvet istället för att sitta i sina bänkar; uppmärksamhet och kraven på att sitta still kan vara svåra för en 4-5 åring.

"Wilde, du förstår att du måste gå in själv och stanna i klassrummet när du börjar skolan, utan mamma?".

Wilde ser rädd ut och jag inser att jag kunde ha sagt det på ett mer motiverande sätt.

Mammas lilla räka. Om han bara kunde ha fått leka ett år till.

Hur ser förskolan ut där du bor? När börjar man? Hur många elever är det per klass?

Asså typ mindfulness

Foto: Vissa moln fötjänar att fotas.

Jag är tillbaka i Vancouver efter en kall och regnig men ändå underbar sommar. Härligheten bestod i att vara hemma vid Rådasjön, se barnen springa benen av sig med kusinerna och många långa inspirerande samtal med mina vänner och familj.

Nu är jag tillbaka i den kanadensiska vardagen och försöker sätta kurs inför hösten. Jag märker att min hjärna inte helt har kickat in än. Jetlaggen försämrar fortfarande min mentala kapacitet och sommarens inaktivitet har till och med gjort att jag glömt hur man skriver @ på mitt kanadensiska tangentbord. På något sätt tycker jag att det är skönt.

Mindfulness. En stor trend i Sverige med både kurser och litteratur som ska stödja detta fenomen för att man ska må bättre mentalt. Själv har jag fått intensiv träning genom att vistas i tystnaden och stillheten i Värmland. Hemma studerar jag molnen automatiskt, jag behöver inte träna eller påminna mig. Även här hemma på andra sidan jordklotet ekar det uppbyggda resurskapitalet av lugn, och jag tycker än en gång synd om de nordamerikaner som inte har vett eller möjlighet att ta semester.

Barnens svenska låter som tidigare, men nu med tillägg av en massa nya uttryck och rim som de svenska kusinerna lärt dem. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att mitt barn skulle säga "asså typ, mamma", men när Thor använder uttrycket kan jag inte låta bli att skratta.

Hösten närmar sig. Om två veckor börjar skolan. Tills dess ska jag kika lite mer på molnen, även om de är färre här än de var i Sverige.

Språksvårigheter i Hagfors

Vi är i Hagfors för att handla på ICA. Min bror träffar en kompis som han stannar för att prata med ett slag. Viggo, min 8-årige brorson från Karlstad, står brevid och lyssnar intresserat.

När vi går vidare frågar Viggo; "Pappa, vad pratade han för språk?"

Vi skrattar båda och berättar att det var Hagforsdialekt. Viggo blir så impad att han senare, efter ett par timmar med en Hagforskompis, börjar säga "Jag vet int'." med klassiskt Hagforsuttal.

Hagforsdialekten är störtskön men  kan vara svårbegriplig för folk som kommer utifrån. Det har alltid varit min sorg att det knappt finns spår av den i mitt uttal. Jag präglades för tidigt av mina föräldrar som kommer från södra Sverige och började inte dagis förrän jag var 5-6 år.  Då var mitt eget uttal etablerat; en annorlunda rikssvenska med värmländsk krydda och skorrande r. Folk frågar ofta var jag egentligen kommer från.

När jag gick på gymnasiet och kom in i någons hem med min väninna som pratade stark Hagfôrsing, blev det ofta förvånade miner när jag öppnade mun. Vända till min kompis brukade de säga "Har du e fintaling mârrâj?

Vi "fintalingôr" som egentligen var födda och växte upp i Hagfors var ett sällsynt släkte. Gemensamt var att våra föräldrar ofta var födda någon annanstans. Vi betraktades med misstänksamhet, och jag fick ibland kommentaren att jag inte var någon riktig Hagfôrsing. Jag är osäker på var gränsen går, men jag misstänker att man måste ha bott i trakten minst två generationer för att bli accepterad som verklig inföding. Om man inte heter Buzz Aldrin förstås. Han betraktas nog delvis som Hagforsing, trots att det är hans farfar som kommer från Norra Råda.

Efter 24 år borta från bygden varav hälften utomlands, känner jag trots min skeptiska omgivning, att jag fortfarande är en riktig Hagfôrsing. Jag står ofta och ser ut över nejden och känner att det är här mitt hjärta mest bor. Den stora härliga Rådasjön ligger nedanför, mjuk som sammet med sin spegelblanka yta. Stillheten är beroendeframkallande, och längtan efter att åka tillbaka till metropolen Vancouver har inte alls infunnit sig. Den som ändå kunde bo här jämt...

Fyra veckor av min sex veckor långa Sverigeinjektion är över. Jag ska njuta av varenda ögonblick som är kvar.       

Annorlunda sätt att leka i Sverige?

Jag är hemma. Hemma bland blånande berg och spegelblanka sjöar. Med min ständiga längtan efter Värmland tillfälligt tystnad. Trots decimetervis med regn har hela familjen haft lika mysigt som vi alltid har när vi kommer hit. Kanske för att det inte finns någon stress och få förväntningar? Tystnaden sluter sig runt oss när vi sitter på verandan och stirrar ut över sjön på kvällarna.

Till mitt lantställe kommer ofta min bror och svägerska med barnens tre kusiner. Barnen springer mellan husen och leker från tidigt till sent. Ibland alldeles för sent. Thor beter sig nästan exalterat ena minuten. Andra minuten gråter han hysteriskt för att han inte får som han vill.

I min familj finns många pedagoger. Min bror är lärare 1-7 och är den alltid jag frågar om råd om barnuppfostran när det är något jag är osäker på. Något han påpekat i sommar är hur olika mina barn och hans leker när det gäller turordning. Hans barn som alla gått på dagis är hårt tränade i konsten att turas om och att stå på kö. Mina barn skriker "Pax för att vara först!" och ignorerar minikön som väntar på sin tur att slänga sig i den uppblåsta poolen.

Jag brukar inte lägga mig i barnens lek när vi har lekträffar hemma, och Pers ord om mina barn gör mig förvånad. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att de inte kan vänta på sin tur. Men de brukar inte ha konflikter om det i Kanada. Tror jag?

Rättviseprincipen drillas in i svenska barn redan under dagis. Kanadensiska barn tar istället för sig av det de vill ha. Eller är det jag som bara har helt missat att lära dem att vänta på sin tur genom att sällan lägga mig i hur de leker (om de inte håller på att slå ihjäl varandra förstås)?

Både Kanada och USA har mycket mer fokus på individen i sina respektive kulturer än vad Sverige har. Påverkar detta även hur barn fördelar resurser och turordning under lek?

Vad tror du?