Till min matvägrare: "Ska du inte smaka?"

Jag har två söner som är misstänksamt kräsna. De vet inte vet hur många maträtter smakar eftersom de vägrar prova dem. Thor till den grad att jag vid 2-års ålder nästan blev rädd att han höll på att få ätstörning. Han levde på en ensidig kost av helkornsbröd, smörgåsmargarin, söt yogurt, havregrynsgröt, alla sorts frukt- och bärpuréer, melon, mjölk, välling, filadelfiaost med rökt lax, kaviar, sylt, chicken nuggets och ibland fiskpinnar.

Thor med en grillad kalvkotlett och färsk
papperdelli. Grönsaker = ketchup! 

Thor hade en omogen sväljreflex som gjorde att han lätt och ofta kräktes av ny mat. Han blev rädd för mat, ville inte ta i den, och definitivt inte smaka på den. Han vägrade äta själv och ville bli matad. Han stoppade heller aldrig leksaker i munnen för att undersöka dem. Då tyckte jag att det var skönt. Även om jag är utbildad näringsfysiolog insåg jag inte att det är en naturlig del av det lilla barnets utveckling mot att äta fast mat.

När barn är 2-3 år lider de av neofobi, dvs rädsla för ny mat. Rent biologiskt kan man tänka sig att detta uppstått under miljoner år genom människans utveckling och liv som samlare och jägare. Sannolikheten för att små barn ska överleva har varit större om de varit misstänksamma mot ny föda, och en förälder valt. Men det finns olika magnitud av detta beteende. Vissa barn är extremt misstänksamma, och förvandlas till regelrätta matvägrare.

Det som jag tvingats inse är att man som förälder kan ha en positiv roll, men också en fruktansvärt negativ inverkan under den process som leder fram till att barnet börjar välja och äta sin egen mat. Själv gjorde jag många mistag som jag önskar att jag undvikit. När Thor var två och ett halvt år började jag läsa böcker om barn som är matvägrare och hur man som förälder bör förhålla sig till dem. Jag fick ändra många saker i mitt eget förhållningssätt och i våra vanor.

Det mesta negativa för ett barn är att bli tvingad eller pressad att äta saker som de själva inte gillar. För föräldrar är det en mentalt krävande process när man måste ta ett stort steg tillbaka och ge barnet mer frihet att välja själv. "Men då kommer han inte att äta något", tänkte jag först. Nu i efterhand kan jag se att mina farhågor inte var sanna, men då var detta en stor verklig rädsla hos mig. Jag blev enormt stressad av alla välmenande goda råd från föräldrar som hade barn som åt, och minns den stress jag kände så fort jag satte mig vid matbordet.

En bok som jag läste som hjälpte mig enormt var "Just take a bite" av Lori Ernsperger och Tania Stegen-Hanson. Många av de expertböcker som finns skrivna i ämnet fokuserar på handikappade barn som oftare är vad författarna kallar "resistant eaters" och lever på 3-20 olika livsmedel. Det finns många positiva råd i dessa som också kan hjälpa ett icke-handikappat barn som är överdrivet misstänksamt mot ny mat. Det bästa rådet jag tog till mig och som har blivit mitt mantra är följande citat:

"Ditt ansvar är vad som serveras, barnets ansvar är att äta."

Experterna i de böcker jag läste menade att man bara skulle strunta i barnet medan de åt. Detta kan vara enormt svårt att göra och ta många år att öva upp. Jag försökte med detta under sex månader utan att Thors livsmedelsval utökades speciellt mycket. Sedan kom vändpunkten. Vi var på semester i Frankrike med tre andra familjer. Thor satt mellan mig och Ritchie och sträckte sig plöstligt efter en hamburgare. Fastän vi hade lust att hurra och fira så tog vi båda ett djupt andetag och sade inget.  All uppmärksamhet runt barnets ätande kan bli negativ och få barnet att uppleva press. Tjat om att smaka, hur duktig man är som har smakat eller hur hopplös man är som inte smakat tillhör samma kategori av kommentarer, och kan stjälpa snarare än hjälpa. Detta har i alla fall varit min erfarenhet med mina barn. I de fall de har smakat något och sedan upptäckt att det är gott och fortsatt äta det så har de alltid smakat utan tjat från min sida.

Idag är reportoaren betydligt utvidgad även om det är en lång väg kvar till att våga prova det mesta. Mina bästa tips är att ta det stegvis och utgå från den mat barnet gillar och successivt förändra den. Således har vi gått från färdiga fiskpinnar till panerad lax, från pasta till spagetti carbonara, etc. Men det har tagit år att förändra. Thor är fortfarande överdrivet misstänksam, men han har nu börjat njuta av mat på ett sätt som han aldrig tidigare gjort.

Ett lästips är en artikel från NY Times som summerar den forskning som finns i ämnet idag på ett lättbegripligt sätt.

Bokrecension av Martin Widmarks "Simborgarmysteriet"

"Simborgarmysteriet" av Martin Widmark är den 22:a i serien om Lasse Majas detektivbyrå. Boken är skriven för barn som är 6-9 år gamla. Författaren använder enkel svenska som är lätt för utlandssvenska barn att förstå. Boken får tre solar av tre möjliga.

Historien utspelar sig på badhuset i Valleby, dagen efter julafton. Det är dags för det årliga stora julsimmet som många av stadens invånare deltar i. Den berömda simhopparen Racke Bolinder är hedersgäst och förgyller tillställningen till deltagarnas förtjusning och irritation. När dörrarna är låsta töms de låsta skåpen på värdesaker, vilket blir ett spännande mysterium för Lasse Majas detektivbyrå att lösa.

Boken är illustrerad av Helena Willis och har bilder på varje uppslag. Detta gör det lättare att läsa för barn som är 6 år och som inte har vant sig vid kapitelböcker än. Illustrationerna är färgglada och detaljrika, i en unik och mindre gullig stil än den jag är van vid från Nordamerika.

Historien är finurlig och lätt för min sexåring att förstå. Ett roligt inslag är att en av huvudpersonerna är lesbisk och är kär i en av sina kvinnliga medarbetare. Inte så vanligt perspektiv för en barnbok i Nordamerika, men bra utgångspunkt för en diskussion om vad det betyder att vara homosexuell.

"Simborgarmysteriet" tog oss tre kvällar att läsa. Varje kväll var det lätt att få Thor att hoppa i säng, vilket alltid är det bästa betyget på om boken är intressant eller ej. Boken kan köpas på Adlibris.

Ladda ner appen för Lasse Majas Detektivbyrå. Appen är ett roligt men lite svårt spel, där du får ledtrådar av Lasse och Maja och kan hjälpa till att gripa tjuven. Det bästa är att känna till karaktärerna i Valleby, men man kan också använda logik när man spelar. Det är bra att sitta brevid barnet första gången man spelar, eftersom instruktionerna ibland bygger på negativa påståenden, t.ex. "tjuven jobbar inte på skolan". Instruktionerna är på svenska och till skillnad från många andra appar så tränar denna faktiskt språket.

Ny sida på bloggen: Råd & Tips

Nu kommer en ny sida på bloggen. Sidan Råd & Tips som du finner i menyn ovanför bloggen samlar några goda råd och tips för dig som bor utomlands och som lär dina barn svenska.

Sidan Råd & Tips är baserad på min personliga filosofi och är utökad med kunniga och kreativa förslag från alla de fantastiska människor som jag kommit i kontakt med på Facebook via gruppen "Svenska som Modersmål utomlands".

Vår grupp har idag 274 medlemmar. Facebookmedlemmar kan lägga till sina vänner eller så kan du be om inträde så lägger jag till dig.

Undertecknad på SWEAs världsmöte i Kuala Lumpur,
mars 2011. Ett forum med viss debatt.

Jag kan redan säga att min egen uppfattning har vidgats och nyanserats åtskilligt på under de 26 dagar som gruppen funnits. Det finns så mycket roligt man kan göra för att inspirera sina barn att prata samma språk. Det explosionsartade intresse som funnits för gruppen påvisar behovet av att sprida kunskap och inspiration, något som jag nu vill fortsätta arbeta på inom ramen för SWEA. Hur vi ska gå vidare är nu en fråga för debatt inom vår organisation, även om jag inte sticker under stol med att jag vill att SWEA ska sköta ledarskapet i ett projekt där vi leder vägen på ett inkluderande sätt.

Tack alla ni som deltar och sprider svensk språkglädje över hela världen. Ni är era egna barns hjältar som ger dem chansen att lära känna en viktig del av sig själva.

Men du, du SKA väl börja jobba någon gång?

Jag jobbar inte. Eller ja, mina svenska vänner tycker inte det. Min nordamerikanska omgivning klappar mig på axeln och säger förstående, ”There is no harder or more important job than being a mom.” Som alltid i Nordamerika är genusindelningen strikt indelad. Jag tror knappast de få hemmapappor som finns här får höra samma sak om hur viktig pappan är.

Mina filurer.

Själv upplever jag att jag har ett krävande schema och arbetar relativt hårt. Inte lika hårt som när jag var i karriären, det erkänner jag, men jag är frekvent stressad och oftast helt slut när jag går och lägger mig.  Eftersom det inte finns så många heltidsdagis med utbildade pedagoger, allergianpassade lokaler med serverade måltider som planerats av kostekonomer för att motsvara de nordiska näringsrekommendationerna hamnar många aspekter av barnens utveckling inom mitt ansvarsområde som förälder. Jag inbillar mig att jag spenderar mer tid att oroa mig för om barnen får i sig alla näringsämnen och utvecklas socialt, än om jag hade bott i Sverige. Detta med tanke på hur lite tid barnen går i den förberedande förskolan (eg. två och halv timme om dagen för 3-5 åringar i sk pre-school), och hur lite tid de har att leka i grundskolan med det akademiska fokus som råder med relativt lång schemalagd tid. Om jag hade haft tillgång till den enormt ansvarstagande välutvecklade apparat som den svenska förskolan och grundskolan innebär, hade jag antagligen oroat mig mindre eller för andra saker.

Efter denna lite försvarande inledning till min livsstil som hemmavarande förälder (som inte direkt var planerad, mest en slump) vill jag beskriva hur min livsstil provocerar min svenska omgivning när jag är hemma.

En sommar satt jag på en fest i Sverige med ett gäng människor som var vänner till en vän. Jag introducerades på ett vänligt och skämtsamt sätt som lyxhustrun från Kanada. Jag log och höll med, eftersom det är lyxigt att ha föremånen att få mycket tid tillsammans med sina barn. Men efter att skämten och gliringarna dött ner började en av männen förhöra sig om vad jag egentligen gjorde på dagarna? Jag försökte förklara hur mycket tid som krävs av en hemmavarande förälder i Nordamerika de första fem åren av barnens liv när aktiviteter sällan upptar mer än 1-2 timmar åt gången. Däremellan blir det körning mellan aktiviteter och träffar uppblandat med matlagning. Dessutom blir det en helt annan typ av städning med ett eller ett par barn hemma som leker vilt hela dagen eller som målar, ritar och klistrar. Beroende på hur jämställd man klarar av att vara i en relation där mannen är den som tjänar pengar och kvinnan har ansvaret för barnen kan man få ledigt en del av kvällen, men detta är ingen garanti. Ingenting av det man måste göra som hemmamamma är speciellt svårt, men det är tidskrävande.

Mannen såg frågande ut, som han antingen ifrågasatte hur mycket tid jag egentligen lade på något av det jag beskrev, eller om jag ljög och oftast låg hemma och åt chokladpraliner medan jag tittade på Ellen. Han verkade till slut bestämma sig för det sistnämnda. I slutet av middagen, efter en lång paus i vår konversation böjde han sig fram och frågade bekymrat helt apropå:

”Men du, du ska väl börja jobba någon gång?”

Hemlängtan till sommaren

Vattenmelon vid en värmländsk sjö.

Igår kväll satt jag och letade efter ett sommarfoto på mig och barnen tillsammans. Jag behöver ett för FORUM, SWEA Int.'s tidning. Jag håller på med en artikel om flerspråkighet och det projekt jag driver för SWEA, och redaktören vill ha ett foto på med mig och mina älsklingar. Nästa nummer är planerat för juni, så kort från årets julgransplundring hemma hos oss fungerar ej.

En timme senare inser jag hur få kort jag har på mig och barnen tillsammans. Det är jag som är familjens fotograf. Det enda kortet jag hittar av mig och barnen är taget i en värmländsk bäck där barnen brottas och jag sitter i en alldeles för liten bikini, vinterblek och helt osminkad. Ingenting slår verklighet, men man är inte alltid sitt mest representativa själv de stunder man komplett existerar i ögonblicket.

Någonstans bland alla bilder av glassätande i Sörby, bäckbadande i Brattfalla och  BBQande på sommarhusets veranda slår min hemlängtan till. Det är alltid där jag helst vill vara; i sommarhuset i Värmland. Min mest älskade plats på jorden. Idag, en kall och blötsnöig dag i Vancouver, dröjer sig känslan av fjolårets sommar kvar efter gårdagens fotosession. Den får mig att längta efter nästa.

Thor njuter av Brattfalla

"När ska vi åka till Sverige", börjar pojkarna fråga i januari. Nedräkningen till alldeles för många kanelbullar från vedugnsbageriet i Höje, bad i Rådasjön och lek med Alvin, Elmer och Gustav börjar alltid med det nya året. När jag säger att vi måste vänta till sommaren eftersom det är kallt i Sverige tittar de skeptiskt på mig. Det tar en nytagen bild av sommarhuset vilandes i snön och kylan för att övertyga dem om att vintern också kommer till Sverige. 

116 dagar. Så lång tid är det tills jag får sticka nyckeln i låset, ställa upp dörren på vid gavel för att släppa ut lukten av instängdhet, snabbt passera köket och lillkammaren och ta steget ut på verandan för att vila ögonen på majestätiska Rådasjön som breder ut sig nedanför huset. Sedan börjar sommaren. Bästa tiden på året. 

I Kanada måste föräldrarna läsa läxan också

Thor har börjat läsa. Efter ett jobbigt år i Kindergarten, samt ett mer meningsfullt halvår i årskurs 1 läser han. Inte fort. Långsamt och stakande, men definitivt något som kan kallas läsning. Han har fått mig att inse att ett barn som knäcker läskoden snabbt kan läsa på fler språk än det man lärt sig läsa på. I alla fall om man pratar mer än ett språk. Ändå är det med blandade känslor jag betraktar hans framgångar.

Vid terminsstarten av åk 1 är Thor bara 5 år och 9 månader. Ev av hans lärare ringer upp mig och berättar att han är rejält efter i läsning pga av det odiagnosticerade synfel som vi slarviga föräldrar missat. Han har grav stigmatism och är översynt vilket vi bara lyckats inse i slutet av Kindergarten. En kombination som får honom att se dåligt på både långt och nära håll. Han har med andra ord varit halvblind.

Typisk diskussion mellan osmarta mamman och försummade Thor innan glasögonen landade på hans näsa:

"Thor, titta där. Där är skylten till Whitespot." *

*Whitespot är favvisrestaurangen i Vancouver för barn pga av sin "Pirate pack" med chicken nuggets och pommes frittes lastade i ett stort pappersskepp, med chokladguldpeng och glass som avslutning.

Thor tittar sig förvirrat runt fastän vi bara är 20 m från skylten men ser den inte. Mamma pekar igen med något högre röst och tydliga armrörelser i riktning mot skylten. Thor ser fortfarande inte och mamma suckar uppgivet över hur okoncentrerad sonen är. Precis under skylten sträcker plötsligt Thor på sig, pekar upp mot skylten och utbrister förvånat:

Så här tittade killarna på TV innan Thor fick glasögon.
Dock inte alltid med mössor.

" Mamma, där är skylten!"

I efterhand kryper jag skamset ihop när jag ser hur många ledtrådar som fanns till att han såg dåligt. Min tredje au pair Christine frågade försynt direkt hon började jobba för oss, om jag inte trodde att Thor såg dåligt när hon såg honom sitta limmad vid TVn. Bokstavligen, 30 cm från skärmen. "Nej, nej", sade osmarta mamman, "Vet du inte att ALLA barn gillar att sitta nära TVn?"

Thors lärare ringer alltså i september och frågar då också om vi är intresserade av extraundervisning av Thor 30 minuter om dagen i läsning på engelska. Javisst, svarar jag förvånat. Självklart, om han får gratis privatundervisning. No brainer, liksom.

Läraren, Madame N, utelämnar dock att nämna att med extraundervisningen följer en hemläxa som ska läsas dagligen. Dessutom missar jag att andra läxor skickas hem med Thor. Det är först i november som Madame N tar mig till sidan, men inom fullt hörbart avstånd från tio andra mammor, och drar sitt förmaningstal om att varför läser jag inte läxan med Thor, och vill jag inte att han ska lära sig läsa ordentlig? Hon tror egentligen att han kan komma ikapp snart så att hon kan använda hans läsplats i gruppen till någon som verkligen behöver hjälp om jag BARA LÄSER LÄXAN MED HONOM!

Madame N är irriterad på mig, och jag känner mig förödmjukad över att ha blivit uppläxad inför skaran med föräldrar. Jag sväljer och räknar till tio för att inte svara med ett arrogant "Men ska barnen inte lära sig dessa saker I skolan?". Till slut får jag ur mig ett halvkvävt "Jag hör vad du säger, jag ska försöka bli bättre på att hjälpa honom". Oförberedd som jag är på samtalet nämner jag inte att jag faktiskt inte ens fattat att han har haft läxa. Själv hade jag inte läxor förrän mellanstadiet så jag är helt oförberedd på att jag förväntas göra det.

Madame N trycker till mig med en avslutande replik om att hon minsann vet hur krävande det är med hemläxor, hon har minsann två söner själv OCH hon är minsann till och med singelmamma. Om hon kan göra det så kan jag. You can do it, med andra ord, trots att jag är en välbeställd och lat hemmamamma som bara prioriterar sig själv istället för att lägga tid på mina barn. (OK, min tolkning, hon sade inte detta, men andemeningen var ganska klar.)

Jag går därifrån med öron som ryker av ilska. Men jag måste erkänna att hennes förmaningstal har haft effekt. Nu läser jag Madame Ns läxa som tar 30 minuter varje kväll. Efter att Thor har gått i skolan 9-15 varje dag blir denna stund, plus de 30 minuter det tar att läsa den franska boken och öva fransk rättstavning, ett ork både för mig och Thor. Jag försöker ha positiv attityd inför Thor, men märker av hans frekventa stön att min inställning är på glid. Fast jag är mer rädd för en ny utskällning av Madame N än att min son ska tycka att jag är trist.

Seriöst. När får barnen leka i det här landet? Jag fattar inte lämpligheten i att ge läxor som barn inte klarar av själva utan mamma och pappa måste sitta brevid och göra.

Just nu upplever jag att jag håller på att misslyckas med åk 1. Fastän det är andra gången jag går den.

Kodväxling. Qu'est-ce que c'est?

Inom lingvistiken pratar man ibland om kodväxling vilket innebär att man växlar mellan språk under samtal. Detta sker oftast bland de som har goda kunskaper i två eller flera språk.

Gustav III, en känd svensk kodväxlare
som införde många franska låneord
i svenskan under sin tid som kung.
(Bildkälla: Wikipedia)

Eftersom min syster bor i Kalifornien växlar vi ofta mellan svenska och engelska. De exempel jag presenterar här skulle kunna finnas i ett av våra många samtal. Dessa skerofast i hög hastighet med så många liknelser och temabyten att folk har svårt att hänga med.

Eva (om en mindre produktiv medarbetar): "Hon är så himla knäpp alltså. Totalt crazy!

Jag: "Vem pratar du om? Menar du Maria, hon som är Vice President för PR ?" (helt seriöst uttalat som Pi Ar)

Eva: "Ja, hon som ansvarar för the whole PR Department".

Jag: "Vad gör hon som är så crazy då?"

Eva: " Sist hon var på mässa ville hon bara festa med modellerna istället för att jobba. Efter sista mötet sade hon, "Can you believe it, they actually thought I was a model?".

Jag " Vad sade du då då?"

Eva: "No, I can't! Hahahaha..... Nej, det sade jag så klart inte. Jag sade bara "Really?"

Det helt påhittade samtalet ovan (Eva skulle naturligtvis aldrig prata på det sättet; hon säger alltid bara snälla saker om människor i sin omgivning) innehåller olika typer av kodväxling. Språken kan växla mellan meningar och inom meningar. De kan även växla inom ord (min trötta hjärna kan inte komma på ett meningsfullt exempel just nu när jag skriver det här, jag ber att få återkomma). Mitt exempel är baserat på ett samtal där vissa repliker har upplevts på engelska. Andra fall av kodväxling sker genom att helt enkelt växla språk utan att man upplevt det på sitt andra språk.

I Sverige verkar kodväxling mellan engelska och svenska vara helt accepterat. I alla fall om man títtar på TV och svenska programledare som inte bara slänger in engelska ord, utan till och med kan byta och helt övergå till engelska ibland. Många av oss som bor i Nordamerika minns fortfarande både Dolph Lundgren och Anita Ekberg som hade stora svårigheter att prata svenska vid hembesök och de negativa reaktioner detta skapade i Sverige. Färgade av detta anstränger vi oss hårt för att undvika användandet av engelska ord och uttryck när vi kommer hem.

Nutidens frekventa kodväxling som sker i svensk media får mig att undra varför jag bemödar mig att hålla mig till svenska när ingen annan verkar göra det? Mot den beskrivna situationen i Sverige finner jag det också fascinerade att våra utlandssvenska barn som växlar mellan språken dock blir betraktade med skepsis. Många talar om växling mellan språk som ett problem som visar att barnen inte kan endera av språken ordentligt när det i själva verket är tvärsom.

"Mamma, har du sett vicken BIG lollipop!"

Det är sant är att barn först blandar sina språk  eftersom de inte helt har lärt sig att skilja på dem. Enligt boken "Life with two languages. An introduction to bilingualism" (Grosjean 1982, Harvard University Press) finns det olika faser i språkinlärningen för ett två- eller flerspråkigt barn. Successivt delar barnet upp språket i vokabulär och uttal.

Det lilla barnet verkar inte syssla med speciellt mycket medveten kodväxling. Men äldre barn och ungdomar verkar använda det på ett mer medvetet sätt. Undersökningar av olika etniska grupper utomlands kan också visa att ungdomar växlar tillbaka till modersmålet när de vill poängtera något känslomässigt. Modersmålet ligger som alltid närmst hjärtat, och kodväxling kan här bli ett effektivt sätt att visa att man verkligen menar något, vilken etnisk grupp man tillhör eller helt enkelt innebära ett uttryck som inte finns på det andra språket. Jag har själv svårt att komma på en översättning av ordet lagom och slänger ofta in det med en påföljande förklaring, om det inte är någon som vet att jag envisas med att även använda det på engelska.

Som vuxna måste vi arbeta med våra egna attityder till att blanda språk. Om vi själva tycker att blandning av språk är ett problem kommer våra barn att uppfatta det och försöka undvika det. Snarare är kodväxling ett tecken på styrka, att man kan två språk väl och att man bara väljer det ord eller uttryck som passar bäst. Om vi accepterar detta innebär det kanske en fördel för våra barns språkutveckling, och att man blir mindre hämmad i sina försök att tala svenska? Vad tror du?