Svenska som modersmål utomlands: Ny Facebookgrupp

Jag har startat en ny grupp på Facebook som heter "Svenska som modersmål utomlands". Den är öppen för alla intresserade, och har under sitt första dygn redan fått ca 70 medlemmar.

Manipulerat foto av Thor som visar honom som
40-åring. Gjort på Science World i Vancouver.

Idén är att öppna upp för debatt och diskussion om svårigheterna att lära sina barn svenska när man bor utomlands. Genom att dela med sig av sina egna erfarenheter och problem kan man sprida kunskap och kanske få feedback på det som inte fungerar.

Vi har redan haft en matnyttig debatt. Det som är speciellt kul är att föräldrar med äldre barn eller unga vuxna säger sitt. Deras historier med facit i hand får mig att undra hur framtiden kommer att påverka mina barns språk?

Jag undrar vad jag kommer att säga i framtiden om Thor och Wilde?

Alla Hjärtans Dag

Glad Alla Hjärtans Dag!

Thors Valentinekort till mormor

Idag tänker jag på alla som jag älskar. Jag är lyckligt lottad. Det finns många underbara människor som betyder mycket för mig och som gör mig lycklig, både när och fjärran. Även om dagen säkert är alldeles för kommersialiserad här i Nordamerika är det en fin idé att fira kärlek med uppskattning mot de som står en nära.

 
Wildes skola har alltid Alla Hjärtans Dag-fika med en speciell gäst. Vanligtvis en mor- eller farförälder, vilket inte fungerar för oss eftersom Ritchies pappa bor i Alberta och min mamma bor i Karlstad. Istället bjöd Wilde in Thor; brorsan och bästa kompisen.
Thor har gått på samma förskola, en fransk-engelsk förskola som man går på två och en halv timme om dagen vid tre och fyra års ålder. Pedagogiken är lekbaserad och baserar sig på både franska och engelska om språk. Sånger är mest på franska, medan böcker verkar vara på engelska. Efter två års skolgång kan barnen inte prata franska, men förstår och kan uttala många ord på franska. Wilde verkar dessutom föredra att räkna på franska.

Vikta hjärtan för alla Valentinekort
på Wildes skola.

Dagens fest avslutades som den alltid gör, med boken "Love you forever" av amerikanske Robert Munsch som nu verkar i Kanada. Sheila McGraw har illustrerat boken. Denna bok, publicerad 1986, är en vacker berättelse om den ovillkorliga kärlek en mamma känner för sin son genom hela livet. Varje sida i boken avslutas med att hon smyger in i sonens sovrum, omfamnar honom och vaggar honom till en sömns med sången "I'll love you forever, I'll like you for always, as long as I'm living my baby you'll be". I slutet av boken orkar hon inte längre. Iställer vaggar sonen den gamla mamman och sjunger för henne.

Rosor från maken.

Varje år gråter jag när Madame Isabelle läser den här berättelsen. Sedan vänder jag mig om i rummet för att se på alla andra vuxna. Det finns alltid ett flertal vuxna som sitter med helt rödgråtna ögon och försöker se oberörda ut, med en näsduk som de smyger ner i fickan.
Totalt har ca 8 miljoner av boken sålts. Jag kan varmt rekommendera den. Den finns att köpa på Amazon, där det finns över trehundra recensioner av boken. Den har och fortsätter beröra många. 

Jag älskar mina prinsar. Och påminner dem flera gånger varje dag. I love you. Jag älskar dig. Orden är mer laddade på svenska och används mer sällan. Här i Kanada använder man sig av orden mycket mer lättvändigt. Kanske för att svenskar på något sätt anser att kärlek finns mer i handling än i ord?

Ä dä bokar mamma?

Jag är på väg till Kanada, hemåt efter en vecka i Sverige. Mörka dagar i kallaste vintern, fyllda av sommarhusrenoveringar, svenskprojekt och mysiga möten med vänner och familj.

Familjeschemat var helt organiserat med alla parter informerade om vem som skulle göra vad under veckan jag var borta. Lämna barn, hämta barn, veckohandla mat, fritidsaktiviteter, etc. Det har gått jättebra enligt både make och barn; man är sällan så behövd som man inbillar sig att man är. Och jag har fått sova. Gudomlig välbehövd sömn, med kreativa effekter som fortfarande finns inom mig. Ändå har jag dåligt samvete över att jag varit borta så länge från barnen. 

Foto: Hybodus (Källa: Wikipedia)

Känslan av skuld har opedagogiskt nog fått mig att lova dem varsin present från Sverige. Present betyder leksak i mina barn värld. Wilde har till och med specificerat att han vill ha en hybodus, dvs en förhistorisk haj. ”Hmmmm”, svarade jag vid beställningen, ”Vi får se vad mamma kan hitta”. Nu inser jag att jag inte har med mig några leksaker hem. Väl bekant med effekterna av besvikelse och med en självisk önskan om att komma hem till glada barn, ringer jag hem från Ottawa och förvarnar barnen.

Jag pratar först med Thor. Som vanligt klingar hans stämma kristallklar med helt svenskt uttal. Med dialekt åt Stockholmshållet, en kvarleva av Emma, vår första au pair som kommer från Ekerö.

”Thor, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma. Är det böcker?”. Böcker har stort värde i vårt hus, speciellt svenska.

”Du får se, Thor. Vi ses snart på flygplatsen. Det ska bli jättemysigt, jag har saknat er massor!”

Strax pratar jag med Wilde. Barnens röster är förvillande lika, och när Wilde börjar prata tror jag ett par sekunder att det fortfarande är Thor. Papegojan mamma tar nästa förmaningstal.

”Wilde, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma, ä dä bokar?”

”Du får se, Wilde. Vi ses snart på flygplatsen. Puss & kram!.

Som vanligt säger Wilde ingenting när han säger hejdå, men jag hör hur han pussar och kramar luren. Besvikelsedramat över uteblivna specialexemplar av dinosaurier och svårkonstruerat lego är förebyggt för denna gång.

Vid hemkomsten väntar två små famnar som kramar mig länge. Presentdiskussionerna lyser med sin frånvaro i ivern över att visa mig teckningar som producerats medan jag varit borta. Min väska är försenad någonstans på ett plan mellan Frankfurt och Toronto och jag tänker att mina överraskningar får vänta till morgondagen.

Nio dagar borta från barnen. Det är det längsta jag någonsin varit borta från dem. Det var skönt att få åka hem till Sverige själv, men ändå bättre att komma hem till mina prinsar. Mina korta resor som jag företar själv då och då tjänar som batteriladdare till att vara mamma och partner. Inte alla förunnat men en lyx i mitt liv.

Vad gör Du när någon skrattar åt dina barns svenska? Magdalena Ribbing svarar vad man bör göra

Ibland skrattar folk i Sverige åt mina barns svenska. Det kan även hända att jag gör det. Det låter roligt när de pratar, men tyvärr riskerar man att genera sina barn så mycket att de inte vill fortsätta försöka prata svenska.

När jag gör fel mot mina barn märker jag det snabbt och ber om ursäkt. När någon annan gör fel mot mina barn förvandlas jag till en rytande lejoninna som snabbt biter av huvudet på den stackars människan som vågat kritisera dem.

Men vad bör man egentligen säga i ett sådant läge? Jag visste inte och frågade därför allas vår vett-och-etikett-guru, Magdalena Ribbing, i etikettbloggen på DN. Som den generösa människa Magdalena är, gav hon mig tillåtelse att publicera hennes svar här i min blogg Kanadakorrespondenten.


Min fråga lät så här....

Hej Magdalena!

Tack för en fin och underbar spalt, som alltid inspirerar mig att vilja bli både snällare och artigare som människa.

Jag vill fråga om lämpligt svar i följande situation. Jag är utlandssvensk sedan många år med två små söner som pratar svenska och engelska. Även om deras svenska är utmärkt låter den ofta lite rolig. Eftersom de huvudsakligen lär sig svenska av sin mamma som inte bott i Sverige sedan 1998, låter deras språk ibland lite formellt och uppstyltat. Min 6-årige Thor kan till exempel säga "Tack, snälla lilla söta mamma!" Han låter lite som man gjorde i filmer på 40-talet. Under våra Sverigebesök, blir detta förståeligt nog komiskt för omvärlden.

Det är svårt att inspirera sina barn att vilja fortsätta prata svenska när man bor utomlands. Vi bor i Kanada där det finns en stor svensk miljö där barnen kan lära sig när de är små. När barnen blir äldre däremot drunknar svenskan i all engelska och försvinner till och med helt för många. Med de skratt som ibland följer mina söners tal och uttal är jag rädd att de en dag kommer att hämmas att prata svenska i Sverige. Jag känner till vuxna barn till utlandssvenskar som aldrig vågat försöka prata svenska i Sverige, pga av rädsla för att göra bort sig.

Min fråga är därför, hur motar jag Olle i grind? Hur kan jag på ett artigt sätt påpeka det olämpliga i att skratta åt mina barn när de försöker sitt bästa för att kommunicera med min familj och mina vänner när jag är hemma? Det är otroligt viktigt för mig att mina barn kan svenska, såväl nu som i framtiden. Eftersom ämnet är laddat för mig personligen blir jag ofta arg och svarar på ett snäsigt sätt. Jag behöver några väl inrepeterade, belevade rader som jag genast kan dra fram ur fickan så fort detta sker. Detta för att skydda mina söners rätt att lära sig sitt modersmål.

Varma hälsningar,

Lena Normén-Younger

Magdalena svarade då.....

Så roligt med dina vänliga ord om spalten!

Din fråga: många människor är ofta men oavsiktligt taktlösa och det är omöjligt att hindra. De tycker att det är charmerande och förtjusande med barn, eller vuxna, som talar svenska på ett annat (och förmodligen bättre) sätt än de taktlösa vanligen hör. Det går inte att i situationen säga något skarpt till de skrattande åhörarna, vad du än säger skulle det noteras av dina barn och besvära dem. Så enklast är att säga till i förväg, tror jag, innan samtalet börjar och helst när barnen inte hör ungefär "jag kämpar för att mina barn ska prata svenska och är tacksam om alla låter dem göra det utan att kommentera hur de uttrycker sig".

Går inte detta kan du under pågående samtal med de taktlösa och faktiskt ganska dumma skrattarna säga "barnen talar den svenska jag har lärt dem, och den ansågs på min tid både korrekt och god". Det är inte ovänligt men kan verka hejdande och bör inte besvära barnen. Det gäller ju att få skrattarna att inse att dina barn anstränger sig att prata rätt, och att det är du som kämpar med detta.

Du skulle också kunna använda ett exempel som den danska drottningen Margrethe som avledare. Då kan du när skrattarna börjar sin hämmande verksamhet snabbt säga "har du hört drottning Margrethe tala svenska som i början av 1900-talet? hennes mor lärde henne att prata flytande svenska på sitt sätt, och den goda kunskapen har hon kvar, det är beundransvärt". Det gör antagligen att skrattarna tystnar om de har något vett alls, och det kan man ju bara hoppas på.

Vänliga hälsningar

Magdalena Ribbing
dn.se/etikett

Var är hemma för en utlandssvensk?

Var är hemma för dig? Är det där du bor nu? Eller längtar du till en annan plats?

Jag brukar säga att hemma är där hjärtat är. Som utlandssvensk sedan tolv år, och med en del vistelser i utlandet innan det, har jag flyttat mer än jag vill minnas. Under de sista tjugotre åren har jag bytt adress tjugo gånger. Under alla mina förflyttningar mellan gator, städer och länder insåg jag till sist att man inte hittar hem till en plats. Man finner sitt hem med andra människor.

Förra året sålde min mamma det lilla radhus jag växte upp i. Hon började om sitt liv efter fyra decennier som lärare i Hagfors. Med pick och pack flyttade hon till Karlstad, närmare min bror och de tre värmländska barnbarnen. Innan hon lämnade sina 100 kvadratmeter, stöpt i den obligatoriska femkantsform som många radhus hade på 60-talet, tog jag farväl av det lilla hus som inramat min barndom. Huset var tomt och dammigt, med undantag av alla mammas tavlor, som stod lutade mot de tapetklädda väggarna.

Isprinsessorna Lena & Eva, mellan radhusen på
Skålviksvägen i Hagfors, 1976

En varm julidag gick jag genom rummen som var för små för att skapa ekon, lättad över att vara där ensam och med viss fasa för att det skulle bli svårt att säga hejdå. Istället kände jag lättnad, blandad med oändlig tacksamhet. Lättnad över att mamma skulle slippa ta hand om huset mer, och få flytta in i ett lättskött, fräscht boende, närmare sitt enda barn som varit snällt nog att stanna i Sverige. Tacksamhet för de nitton år jag levt där tillsammans med mamma, pappa och mina två syskon. Där, på Skålviksvägen 10 B i Hagfors, under en mycket lycklig och trygg barndom.

Jag stod i badrummet på övervåningen och betraktade mitt 42-åriga ansikte i det starka ljuset från takfönstret. Ljuset sköljde obarmhärtigt över huden och avslöjade varenda rynka som sorg och skratt ritat runt mina ögon och min mun. Jag mindes andra gånger jag speglat mig i samma spegel. De första gångerna på pall eftersom jag inte räckte upp. Andra gånger med min syster eller en kompis brevid mig, påkladdandes alldeles för mycket smink i sann 80-tals anda. Många minnen från vårt hus vilar inom mig, både roliga och sorgliga. Det sorgligaste från den dag min pappa dog av en hjärtattack i ett av sovrummen på övervåningen.

Borta bra, men hemma bäst. Hemma är där man är lyckligast. Hemma i Vancouver. Hemma i sommarhuset i Hagfors. Hemma i mig själv. Det finns många platser man kan vila på. Men mest hemma är alltid med den man älskar.

Jag sover bäst med mamma

Hur sover dina barn? Frågan börjar redan när barnet är nyfött. Sover han? Hur ofta vaknar hon? Sedan följer ofta historier om hur bra den andras barn sover. 

Mina barn vet inte hur man sover. Och det är mitt fel. Kanske. Jag nattammade och samsov nämligen från dag ett med båda. Jag klarade inte av att begränsa mig själv mot en nyfödd bebis som gnydde eller gnällde varje gång jag lade ner den i egen säng. Istället bröt jag alla nordamerikanska rekommendationer och sov med barnen. Jag som alltid sagt att jag ALDRIG skulle samsova. Thor på en halvmeters avstånd med mitt bröst mot honom fritt. Under natten lyckades han alltid, trots att han bara var pytteliten, åla sig fram och amma. Ibland vaknade jag. Ibland inte.

Wilde vägrade sova om han inte fick ligga i min armhåla. Om han inte fick vila med huvudet instoppat där vrålade och sprattlade hans lilla kropp tills jag lade honom på sidan. Med bröstet i munnen och fasthållna lemmar under min ena hand och mitt ben brukade han till slut lugna ner sig. Jag sov alltid i en konstig vinkel som inte brukade räta ut sig när jag vaknade. I ett års tid gick jag böjd på ett märkligt sätt, även dagtid.

Nu börjar jag natten i egen säng. På något mystiskt sätt har jag alltid en eller två småkillar inkilade vid sidan av mig när jag vaknar. Sömnkvalitén är väl sådär. Men jag tycker fortfarande att det är mysigt att sova med dem. Det kanske kommer att kännas lite annorlunda när de är 13 och 15 och inte får plats i min säng längre?

Inatt sov jag med min mamma. Jag är på besök i Karlstad och delade hennes dubbelsäng. Och sov åtta timmar! Även jag sover tydligen bäst med mamma. Det verkar inte spela någon roll om man är fyra eller fyrtiotvå.
    

Nytt projekt inom SWEA för er mammor utomlands som vill lära era barn svenska

Puh! Idag är presentationen av nya SWEA-Mammaprojektet uppe. Nu vill jag etablera en styrgrupp som kan hjälpa mig ro detta spännande och viktiga projekt iland!

Var är ni Sweor med små barn eller barnbarn som kämpar med att få dem att både förstå och tala svenska? Jag behöver er hjälp! Speciellt om ni är bra på eller intresserade av svenska som modersmål, flerspråkighet, forskningsmetodik, statistik, PR, psykologi eller skrivande. Hör av till mig! Kontaktinformation finns på SWEAs websida.

När jag gick med i SWEA för tio år sedan så brukade jag småskratta lite åt SWEAs delsyfte att främja svenska språket. Jag tyckte det lät så gammaldags formulerat. Som något som var skrivet på 40-talet. Idag har jag barn som pratar som man gjorde på 40-talet, blandar själv svenska och engelska om vart annat och kan nästan börja gråta när jag träffar en universitetsstudent som lärt sig svenska av UBC-lektorn Lena Karlström, utan att ha någon anknytning till Sverige.

Nationalism kan vara ett komplett gift, vilket världshistorien har många exempel på. Det kan också vara ren kärlek till ett land som givit en mycket. Jag är inte stolt över att vara svenska, bara så otroligt tacksam över att jag fått ynnesten att växa upp i ett land som har en social modell som tar hand om alla och som är världsledande i jämlikhet. För tio år sedan och nyanländ från Sverige tog jag fortfarande allt detta för givet. Inklusive mitt språk. Nu arbetar jag strategiskt och organiserat för att behålla mitt eget språk och lära min barn det.

Vem hade trott det 18 augusti 2001 när jag landade i Vancouver för att stanna? Inte jag.