tisdag 28 februari 2012

Men du, du SKA väl börja jobba någon gång?


Jag jobbar inte. Eller ja, mina svenska vänner tycker inte det. Min nordamerikanska omgivning klappar mig på axeln och säger förstående, ”There is no harder or more important job than being a mom.” Som alltid i Nordamerika är genusindelningen strikt indelad. Jag tror knappast de få hemmapappor som finns här får höra samma sak om hur viktig pappan är.

Mina filurer.
Själv upplever jag att jag har ett krävande schema och arbetar relativt hårt. Inte lika hårt som när jag var i karriären, det erkänner jag, men jag är frekvent stressad och oftast helt slut när jag går och lägger mig.  Eftersom det inte finns så många heltidsdagis med utbildade pedagoger, allergianpassade lokaler med serverade måltider som planerats av kostekonomer för att motsvara de nordiska näringsrekommendationerna hamnar många aspekter av barnens utveckling inom mitt ansvarsområde som förälder. Jag inbillar mig att jag spenderar mer tid att oroa mig för om barnen får i sig alla näringsämnen och utvecklas socialt, än om jag hade bott i Sverige. Detta med tanke på hur lite tid barnen går i den förberedande förskolan (eg. två och halv timme om dagen för 3-5 åringar i sk pre-school), och hur lite tid de har att leka i grundskolan med det akademiska fokus som råder med relativt lång schemalagd tid. Om jag hade haft tillgång till den enormt ansvarstagande välutvecklade apparat som den svenska förskolan och grundskolan innebär, hade jag antagligen oroat mig mindre eller för andra saker.

Efter denna lite försvarande inledning till min livsstil som hemmavarande förälder (som inte direkt var planerad, mest en slump) vill jag beskriva hur min livsstil provocerar min svenska omgivning när jag är hemma.

En sommar satt jag på en fest i Sverige med ett gäng människor som var vänner till en vän. Jag introducerades på ett vänligt och skämtsamt sätt som lyxhustrun från Kanada. Jag log och höll med, eftersom det är lyxigt att ha föremånen att få mycket tid tillsammans med sina barn. Men efter att skämten och gliringarna dött ner började en av männen förhöra sig om vad jag egentligen gjorde på dagarna? Jag försökte förklara hur mycket tid som krävs av en hemmavarande förälder i Nordamerika de första fem åren av barnens liv när aktiviteter sällan upptar mer än 1-2 timmar åt gången. Däremellan blir det körning mellan aktiviteter och träffar uppblandat med matlagning. Dessutom blir det en helt annan typ av städning med ett eller ett par barn hemma som leker vilt hela dagen eller som målar, ritar och klistrar. Beroende på hur jämställd man klarar av att vara i en relation där mannen är den som tjänar pengar och kvinnan har ansvaret för barnen kan man få ledigt en del av kvällen, men detta är ingen garanti. Ingenting av det man måste göra som hemmamamma är speciellt svårt, men det är tidskrävande.

Mannen såg frågande ut, som han antingen ifrågasatte hur mycket tid jag egentligen lade på något av det jag beskrev, eller om jag ljög och oftast låg hemma och åt chokladpraliner medan jag tittade på Ellen. Han verkade till slut bestämma sig för det sistnämnda. I slutet av middagen, efter en lång paus i vår konversation böjde han sig fram och frågade bekymrat helt apropå:

”Men du, du ska väl börja jobba någon gång?”