torsdag 28 juni 2012

SWEAs internationella styrelse har tillsatt en arbetsgrupp för projektet "Svenska som modersmål utomlands"

Nu har jag äntligen glädjen att presentera den nya arbetsgruppen för SWEAs projekt "Svenska som modersmål utomlands". Vi är sex stycken svenska kvinnor, varav fyra är lärare (!), som ska föra arbetet framåt för att få fler utlandssvenska barn att förstå, prata, sjunga och skämta på svenska. I gruppen mycket specialkunskap genom att vi har en docent i flerspråkighet och en doktorand i svenska som andraspråk som deltar.

Anna Bartler är 36 år och kommer ursprungligen från Uddevalla. Anna och hennes familj bor i Tokyo sedan november 2011 och är ganska nya som utlandssvenskar. Hennes två döttrar, Ebba och Agnes är 3 och 5 år. Anna är grundskollärare i ma/no 1-7 och har jobbat som klasslärare sedan 2000 på Tjörn och i Göteborg.

Carla Jonsson är urspungligen gymnasielärare i spanska och engelska men numera docent i flerspråkighet på Centrum för flerspråkighet vid Stockholms Universitet. Carla har varit SWEA-stipendiat och fick Agneta och Gunnar Nilssons stipendium för studier av interkulturella relationer, 2008, vilket hon använde för ett forskningsutbyte med University of California i Berkeley i USA.

Johanna Sundblad är 40 år och kommer ursprungligen från en gård utanför Väderstad i Östergötland. Hon har bott i USA i nio år, sedan Göteborg och Marstrand, och nu senast i Stockholm i åtta år. Mars 2011 flyttade Johanna och familj till Founex, utanför Genève i Schweiz. Johanna har barnen Greta, 4 år och Axel, snart 2 år. Johanna läser just nu till inredningsarkitekt. I Stockholm ägde hon en inredningsbutik men har även varit butikschef på Tibrokök, och inredare på Poggenpohl och Siematic. I USA var hon delägare i ett webdesignföretag. Inan dess arbetade hon som kock på privata yachter i Karibbien i  fem år.

Lotta Olvegård är 55 år och kommer ursprungligen från Skara i Västergötland. Hon har barnen Alice, 19 år, Olof, 16 år och Britta, 13 år. Lotta är ämneslärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Sedan 2006 är hon doktorand på institutionen för svenska språket på Göteborgs universitet.  Lotta bor i Ann Arbor i Michigan, USA, dit hon flyttade för första gången 1991 för att arbeta som svensk lektor på University of Michigan. Lotta bodde i Michigan till 1998 då hon och hennes familj flyttade till Trollhättan i Västergötland. Där undervisade Lotta i svenska som andraspråk och i svenska för invandrare på Komvux. 2008 flyttade familjen tillbaka till Ann Arbor och har bott där sedan dess.

Pernilla Stridh, 41 år, kommer ursprungligen från Stockholm och bor i Tokyo sedan ett år tillbaka. Innan dess bodde hon med sin familj i New Delhi i tre år. Hon har två söner, Gustav, 9 år, och Oskar, 7 år. Pernilla är dataingenjör som arbetade som projektledare på Rikspolisstyrelsens IT-utvecklingsavdelning innan familjen flyttade till Indien 2008. Under utlandsåren har Pernilla arbetat som lärare i svenska, med kompletterande svenska och Sofia distansundervisning, eftersom hon har har ett förflutet som lärare i svenska och historia.

Arbetsgruppen har redan haft ett första möte och återkommer med en uppdatering i september när vi har sammanträtt igen. Projektet kommer att behöva byta namn för att bättre spegla att svenskan utomlands är del av flerspråkighet. Kanske du har ett förslag på vad vi skulle kunna kalla det?

Varg- eller älgjakt? Får man ställa den frågan?

Foto: Gråvargen (Canis Lupus).
Källa: Wikipedia
OK, nu sticker jag ut hakan med ett inlägg om något som jag egentligen inte kan mycket om.

Jag gissar nu. Jag är en svensk som bara råkar bo i Kanada. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den svenska vargdebatt som pågått under de sista veckorna  p.g.a. den djurskötare som blev dödad av en varg på Kolmården, och undra vad de flesta kanadensare skulle ha sagt?

Kanada har trots sina enorma skogar också ett vargbestånd som har varit utrotningshotat. På 40-talet var gråvargen nästan borta i Nordamerika. Nu finns den igen och även här debatterar djurvännerna och jägarna till viss del. Det som komplicerar debatten är att det finns fler utrotningshotade djur t.ex. woodland caribous som vargen jagar och därigenom minskar antalet av ytterligare. Som vanligt är gas- och oljeindustrin den största störande faktorn, men eftersom vi har den regering som vi har, har man valt att fokusera på vargen som problem istället och föreslår därför vargjakt. Man måste ju visa att man gör något.

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte emot jakt överhuvudtaget om den förs av ansvarsfulla människor som älskar skog och mark, och inte drivs av hat mot djur. Människan kan vara del av det ekologiska systemet också. Men jag tycker det är helt otroligt när man tycker att man har rätt att traska omkring i en skog utan att behöva vara rädd för djur.

I Kanada dör folk varje år av vilda djur. Mest är det björnar som bokstavligen talat slår klorna i folk, men häromåret dog också en ung tjej efter att ha blivit attackerad av prärievargar. Men jag har aldrig märkt att detta skapat en  nationell debatt i media där stödet ökar för att skjuta rovdjur. Snarare pratar gärna kanadensare om de gånger de har mött på rovdjur, mest björnar, i skogen. Man anpassar också sitt beteende. T.ex. springer vissa med bjällror när de är ute i skogen för att varna speciellt björnar, och man ger sig inte gärna ut ensam.

I Sverige verkar motståndare till vargjakt stödja sig på påståenden om att vargen inte är farlig. Helt vad man stödjer sig på är jag inte helt klar över. Det verkar ganska uppenbart att vargen som ett av våra största rovdjur kan vara farlig och döda folk även om det sker sällan. Det fascinerar mig hur polariserad debatten alltid blir i Sverige mellan djurälskare och varghatare.

Just nu finns ca 200 vargar i Sverige. Varje varg dödar 50-70 älgar per år, vilket motsvarar 10 000-14 000 älgar per år. Detta ska jämföras med de 80 000 som landets ca 300 000 jägare skjuter per år. Det jägarna har problem med är att vargen dödar de yngsta djuren och på så sätt begränsar tillväxten med 60-80%. Men de siffrorna är baserade på beräkningar inom en viss areal. Om det blir för många vargar svälter de eller vandrar iväg till nya territorium.

Jag älskar älgkött. Men jag vill också ha en skog i Sverige där rovdjur får vara del av kretsloppet. Jag efterlyser en mittemellan debatt som handlar om vad för typ av natur vi vill ha i Sverige. En som helt styrs av människan eller en som sköter sig helt själv? Som den mittemellan människa jag är ser jag gärna att det fortsätter hamna någonstans mittemellan. Även om ett mer vargtätt Sverige skulle innebära att jag inte vågade släppa ut barnen själv på strövtåg i skogen med risk för att springa på en varg eller björn. Precis så som de flesta gör i Kanada.

Frågan för mig blir istället vilket ungefärligt antal vargar som vi kan leva med om vi vill fortsätta ha älgjakt?