Ångrar du dig?

Vilken väg ska jag ta? Båda kanske?

Ångrar du dig? För något dumt, lite elakt eller kanske till och med helt idiotiskt? Många av oss vill ha vissa saker ogjorda. Är man svensk ångrar man sig nästan dessutom innan man ens hunnit göra något, genom att oroa sig.

Själv har jag inte helt förstått poängen med att ångra sig. Gjort är gjort. Ändå har jag stundtals gjort helt knäppa saker. Farliga saker som jag nästan blir rädd för när jag tänker på dem. Men det var rätt då, och jag insåg inte hur eller var jag skulle landa. Och senare har jag försökt låta bli att göra samma sak. Fel ger en enorm möjlighet till kunskap.

Yogan gör att jag reser vidare på min livsfärd där målet vilar otydligt i fjärran och där upplevelserna är en märklig blandning av njutning och skavande. Den har tagit mig genom olika liv i sju länder. Flera drömmar vilar inom mig som lyckliga minnen men jag har ändå lyckan att ha några kvar som jag vill förverkliga. Min näsa är hårdhudad av alla gånger jag fallit pladask på den. På vägen har jag älskat män som har levt med mig, bedragit mig, rest med mig, älskat mig, lämnat mig och hållit mig genom natten. En har till och med byggt sitt liv med mig och gett mig två underbara barn. Trots en viss mängd sorg är mitt hjärta intakt och spritter ofta till av all glädje och kärlek det fortfarande får uppleva.

Jag vet inte varför jag är så lycklig och filosofisk ikväll. Jag har grälat på barnen och stört mig på mig själv eftersom jag är en opedagogisk mamma som bara låter sina barn se på TV. Och så har jag läst tre cancerbloggar från början till slut. Men det finns även en vits med det trötta vardagskaoset. Det är i det som vi faktiskt lever oftast och mest.

Varje känsla har en tanke bakom sig. Som vanligt har jag funderat mycket idag men också stannat upp och reflekterat över hur bra jag har det. Jag är tacksam över mitt liv. Hur krokigt och fel jag än åkt och åker ibland. Eftersom jag kom precis hit, till stället där jag inser att jag inte ångrar något. Eftersom allt har mening, hur meningslöst och hopplöst det än kan verka i den stunden det sker.

Skrivkramp & drömmar om Kalifornien

Foto: Wilde i Costa Mesa 2010

En hel månad utan ett blogginlägg. Jag vet inte helt varför. Har kanske haft lite skrivkramp? Nu när jag sitter här märker jag att jag snabbt hittar tillbaka till mina vänner orden. Problemet är kanske mer att jag har tagit på mig för många saker att göra parallellt.

Jag är äntligen färdig som yogalärare och har även hunnit med att ta en kurs i yin yoga. Har skapat en hemsida för yogan (yogalenany.com) och en facebookgrupp för mina klienter (www.facebook.com/yogalenany).

Klienterna börjar trilla in i kapp med att ordet sprider sig. The power of marketing. Är förvånad över hur snabbt allt sker. Hade tänkt skynda långsamt med att bygga upp min undervisning, och så märker jag att det finns ett jätteintresse för yoga. Jag klagar absolut inte. Samtidigt känner jag mig nog lite överrumplad.

Foto: Thor & jag njuter av solen.

Jag älskar miljön inom yoga. Folk behandlar varandra med värme och omtanke. Kanske för att så mycket fokus ligger på att släppa egots inflytande över oss. Jag sliter kanske fortfarande lite med att mitt ego har lite för hög röst inom mig. Men rösten blir allt tystare med mer yoga och meditation. Speciellt yin yoga, vilket är en intensiv upplevelse av mindfulness. Känslan av varje pose utforskas under längre tid, 3-10 minuter. Allt sker sittande eller liggande och med musklerna avslappnade och kalla. Man kan inte springa från sig själv när man vilar i sfinx omringad av andra yogis.

Nu är det nedräkning till spring break och den årliga vistelsen hos min syster i Kalifornien. Jag och barnen räknar dagarna. Vi längtar efter min syster och hennes barn.

Syskon och kusiner. Vilken fantastisk tillgång familj kan vara.  

Gott Nytt 2013!

Jag har alltid blandade känslor i början av ett nytt år. Det var så många saker som jag hade tänkt göra men som jag inte hann med det förra året. Vanligtvis ligger alla måstensomaldrigblevav och skaver. År 2013 tänker jag testa något nytt; jag lägger alla måsten och borden åt sidan. Eftersom de totalt stjäl min energi och kreativitet.

Trots att jag inte kunde kryssa för allt på min alltid lika långa måste-göra-lista hann jag ändå med en del under 2012. Två resor till Kalifornien, sex veckor i Sverige, en lada som blev till nytt sommarhus i Värmland, fortsatt arbete inom SWEA i både PR-kommitté och med flerspråkighetsprojektet - bland detta drivandet av vår facebookgrupp för det sistnämnda som nu har nästan 600 medlemmar över hela världen (helt fantastiskt kul!) - styrelsearbete på Svenska Skolan, initiering av socialt media för företaget, opimering av företagets hemsida för sökbarhet, en utbildning till yogalärare - och framförallt massor med tid med mina underbara killar som fortsätter växa och utvecklas.

Det är lätt att fokusera på allt man inte lyckas med i livet. Ändå är det våra misslyckanden som lär oss mest och får oss att växa som människor. När alla står brevid och nickar gillande eller applåderar åt allt man gör skapas det inte lika utrymme för utveckling av ens livsfilosofi och medkänsla.

Stanna upp och tänk på allt Du faktiskt gjort det sista året. Varje lista med arbetsuppgifter Du har kryssat av  borde sparas och läsas igenom i slutet av varje månad istället för att åka ut med pappersåtervinningen en gång i veckan. Vi dröjer alldeles för sällan kvar i ett ögonblick och tänker efter. Märker vad vi har uträttat. Fyller oss själva med tacksamhet över allt det som faktiskt fungerar och skapar mening.

Numera titulerar jag mig misslyckad akademiker med en ton av tacksamhet i rösten. För annars hade jag inte släppt den livsstil som inte gjorde mig lycklig. Det kändes mest som en strävsam vandring uppåt i den höga smala trappa som universitetslivet bestod av. Om man har starka ben kommer man ändå upp och kan njuta av utsikten. Mina knän gav vika halvvägs. Det var först efter ett antal downward dogs som benen började bära mig igen.

Gott Nytt År alla ni som fortsatt läsa mina bloggar. Det kan tyckas vara ett narcissistiskt sätt att existera på men för oss som hittar livsmening genom ord - andras och ens egna - är det det enda konstruktiva sättet att existera på.  Jag fortsätter skriva när andan faller på och när jag tycker att jag har något att säga.

Nedan finner ni ett kollage av julbilder.

Namaste

Ingen jul utan snaps!

Middag dagen innan julafton - hamburgare!

Julkalenderfrukost fjärde advent med
rödgröna jul-rice crispies. 

Istappar från stugtaket.

Färdiga för lek i snön.

Den frusna sjön.

Ett uppbyggt hopp i pulkbacken kan man ha kul med!

Wildeman

Gunga i snön - visst går det.

Wilde framför granen

Thor framför granen

Och så granen som faktiskt inte var så hemskt
skev som den brukar vara. Man får ta vad man hittar under
de stora elledningarna i skogen.

I vår familj har vi inte svensk tomte. Vi väntar tills Santa kommit genom
skorstenen och lämnat paket som vi öppnar på juldagsmorgonen.

Dukat till vinmiddag den 29 december.

Jag överlevde min första yogaklass!

Ända sedan i måndags har jag känt hur det har kittlat i halsen. En dold förkylning har sakta men säkert åmat sig till ytan under min hud. Som ett ständigt budskap om att det skulle gå åt skogen. Ändå gick det vägen. Mitt immunförsvar samarbetade, min kropp höll ihop, när jag idag höll min första yogaklass!

Jag hade bara tre deltagare, men det var perfekt. En minimiljö med goda vänner som log mot mig även när jag gjorde fel.

Varför är det alltid så mentalt svårt när man gör något för första gången? Inledningsvis var jag nervös. I alla fall kände jag att jag borde vara det. Efterhand hittade jag mina rörelsemönster och den inre frid som alltid följer av yoga.

Vilket ord beskriver att göra ngt för första gången? Enligt engelskan är det "inagural". Vad betyder det? Jo, enligt ordboken har jag haft min öppningsklass i yoga. Jag hoppas det blir fler!

Brutna ben & sövande yoga

Mina sovande änglar

Novembermörkret börjar infinna sig. Barnen är trötta men mamma är gladare och mer tillfreds än på länge. Jag ser fram emot julen och vintermörkret efter en meningsfull höst. Min entusiasm för framletade ljuslyktor och planer på att julpynta har dock inte spritt sig till barnen. Än. Fast igår kikade vi på julkalendrar med choklad och legogubbar och Thor blev exalterad som vanligt - säg ordet lego eller godis och hela hans ansikte lyser upp.

Igår behövdes lite extra uppmuntran. Thor och jag satt på akuten hela kvällen eftersom han trillat i skolan och skadat handen. En misstänkt stukning visade sig vara två brutna ben i armen; både ulna- och radiusbenet hade fått kompressionsfrakturer vid handleden. Min lille hjälte gnällde knappt, men var trött och ledsen. Distraktion i form av legodrömmar verkade passande även om mammas varma famn säkert tröstade mest.  

När vi kom hem vid ett-tiden i natt somnade Thor bums. Vanligtvis brukar han brukar ha svårt att somna när han är övertrött.

"Kan du använda yoga för att hjälpa mig att sova, mamma?", brukar han fråga efter hundra runtsnurrningar, i ett trassel av under- och påslakan med Star Wars-motiv. Konceptet yoga är fortfarande oklart för pojkarna, men betydelsen av djup andning har de redan klart för sig. Tricket är en hand på magen och en kort instruktion med tyst röst om att försöka andas djupt. Handen på magen får Thor att slappna av, men även att sluta snurra runt. Tankarna på andning får myrorna i kroppen att också bli sömniga. Det brukar sällan ta mer än fem minuter tills Thor sover djupt.

Thors brutna arm stoppar sportaktiviteterna efter skolan fram tills jul. Även om det är jobbigt att ha en bruten arm och min störste lilleman känner sig halvt handikappad är tajmingen för en viloperiod bra. Energin börjar ta slut för mina små. De får gärna lite av min överskottsenergi under stundande julpyssel och mysstunder i skenet av stearinljus.

Stressad av yoga

Det är något tragikomiskt över det faktum att jag känner mig superstressad just nu. Bara för att jag valt att studera yoga 20 timmar i veckan under tio veckor framöver. I alla fall var jag det innan kvällens hathapass.

Tidigare idag ångrade jag att jag anmält mig. Det var på eftermiddagen efter en lång dag med ett läkarbesök för Thor som behöver nya glasögon, som tog alldeles för många timmar, ett arbetsmöte på kontoret och en visit på banken för att betala skatt. Innan taekwondon, och samtidigt som jag stekte pannkakor, fastän jag egentligen skulle försöka hinna äta middag. Men nu sitter jag lugn som en filbunke i soffan och njuter av tystnaden kl 23 en fredagkväll.

Nyttigare än ett glas vin. Det kanske inte är så dumt att gå en yogakurs ändå?

Tränar du yoga? I så fall, hur har den påverkat ditt liv?

Ett "yoga-licious" liv

Foto: Yogainstruktören Marcio Rosetti trotsar
tyngdlagen. Källa: Wikipedia

Tvåhundra timmar av intensiv träning i yoga och konsten att lära ut den. När ska man anmäla sig till en sådan kurs? Antagligen inte mitt i inskolning av barn i skolan och de första trevande försöken att söka jobb. Men min vana trogen tar jag ett spontant och tvärt beslut när jag ser kursbeskrivningen. Utmaningen får något som slumrat länge i mig att tända till med en het och laddad flamma.

Kursens första pass är två timmar power yoga med en man i 60-års åldern. Han liknar en av mina grannar. Mannen ser helt normal ut tills en timme in i passet då han sitter på huk med särade ben, lutar sig fram och låter insidan av knäna vila på armbågarna samtidigt som han  lyfter fötterna från golvet. Där hänger han obesvärad och avslappnad  - likt en groda som förbereder ett jättesprång- inför en klass på sextio personer som alla stånkar och vinglar under sina försök att göra vad han gör. Inte nog med det. Plötsligt skjuter han ut benen rakt bakåt, parallellt med golvet och landar i samma ställning man har när man försöker göra en armhävning - med fötterna i golvet naturligtvis.

Efter klassen pratar kursledarna om vad yoga är. Tydligen handlar det inte om yogaställningar och djupandning. Istället poängteras det att detta är en inre resa som är individuell och kan leda olika vägar. Min skeptiska attityd slår på och blir kritisk och parerande några få sekunder innan jag påminner mig att det är viktigt att vara öppen för det okända.

Idag lever jag fortfarande. Jag mår till och med bra. Måste ha varit all djupandning jag år jag gjorde. För det kan inte vara det ograciösa sätt min kropp rörde sig på, när den försökte utmana tyngdlagen. Och min inre resa ... jag vet faktiskt inte om den har börjat eller om jag fortfarande står och stampar på perrongen?

Yoga-licious. Jag är inte där än, men har tagit ett första viktigt steg på vägen. Bara 197 timmar kvar tills jag kan kalla mig yogalärare. Undrar om jag då kommer att ha förstått vad yoga egentligen är?

Ett nordamerikanskt kastsystem baserat på klädstil

Mina egna gangsters i sina hoddies.

Nyligen beskrev Wendy S. Goffe vad hon kallar ett nytt kastsystem i USA, baserat på ett kategoriserande av klädstil. Artikeln var inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin som ägde rum tidigare i år. Många har föreslagit att George Zimmerman sköt Trayvon eftersom han bar en s.k. hoodie, d.v.s. munkjacka. I USA symboliserar en jacka med huva kriminalitet. I år kanske klädesplagget t.o.m. provocerade George Zimmerman att skjuta 17-åriga Trayvon, trots att han var helt oskyldig.


Wendy S. Goffe fortsätter sin artikel med ett märkligt försvarstal av vad hon kallar Lululemon-mammor. Lululemon, för den som inte vet det, är ett klädmärke med sitt ursprung i Vancouver. Den första affären öppnades i Kitsilano 1998. Chip Wilson har idag spridit sina snygga sportkläder och koncept över hela världen. Ett par Lululemon yogabyxor kostar runt 100 dollar. Lululemon-mammor är Goffes namn på de mammor som lämnar barn vid skolorna iförda något som i alla fall liknar Lululemonkläder. Även om de är klädda i yogabyxor som kostar 10 dollar på Walmart.

Goffe skriver vidare i sin artikel i Forbes Magazin att man inte ska döma dessa kvinnor eftersom man inte vet varför de inte arbetar. Kanske de inte har råd att arbeta eftersom deras lön i så fall skulle ätas upp av kostnaden av barnomsorg? Eller så kanske de har en man som slår dem och hindrar dem från att arbeta? Dessutom kan det ju faktiskt vara så att de bara har yogabyxorna på sig på väg till jobbet som läkare där man ändå ska ha sjukhuskläder på sig.

Goffes kommentarer speglar en insikt om att hemmamamman är helig i Nordamerika, trots att hennes egna värderingar skiner igenom. Goffe verkar anta att man som mamma inte arbetar för att man aktivt hindras av olika skäl. Hon verkar helt ha glömt att många av oss som har råd faktiskt väljer att vara hemma. "Mommy is always best"; ett nordamerikanskt mantra som på ett odiskutabelt och effektivt sätt håller jämlikheten borta från samhället.

Hur helig hemmamamman inser man om man tar del av den politiska storm som utbröt när demokraternas strategiker Hilary Rosen nyligen ifrågasatte Matt Romneys fru med en kommentar om att hon inte arbetat en dag i sitt liv. Både demokrater och republikaner kom till fembarnsmamman Ann Romneys försvar med en allmän slutsats av att sysslan som hemmamamma är ett värdigt heltidsjobb.

Kläder symboliserar vilka vi är, eller inte vill vara, även om jag håller med Wendy S. Goffe att man aldrigkan vara helt säker på vem någon är baserat på deras klädval.

Jag lämnade precis Wilde på ett födelsedagskalas i ett rum fullt av mammor i pastellklädda sommarkläder och pappor i för stora jeans och slitna t-shirtar med sportmotiv. Själv hade jag svarta skinnies, svarta platåboots med höga kilklackar i mocka, en figursydd svart kavaj och megastora svarta glasögon. Jag kände mig som en olycksfågel i ett hav av rosa, vitt och ljusblått.

Kanske mindre risk att man blir måltavla
i den här nyansen?

Jag klär mig ofta så. När de andra mammorna på skolan lämnar sina barn i sina Lululemon-outfits, stolpar jag runt på för höga klackar i något som inte signalerar tränings alls. Varför? Jag sysslar med precis samma saker som många av de andra mammorna. Ändå vantrivs jag utan smink i yogabyxor. Prioriterar obekväma skor istället för de som är mer lämpliga att lyfta ner en fyraåring från en klätterställning i.

Klär jag upp mig eller ut mig? Gömmer jag mig bakom sminket? Måste jag bara vara annorlunda eftersom jag inte gillar förutsägbarhet, eller är det en dold protest mot ett samhälle där kvinnor förväntas se ut och vara på ett visst sätt bara för att de har barn i en viss ålder?

Själv tror jag att det är en kombination av alla företeelser ovan, samt att det handlar om ett modeintresse som vägrar att dö trots att jag egentligen inte helt har koll på vad som är inne längre.

Jag är inte säker. Jag bara vägrar leva mitt liv i yogabyxor.

Visste ni att Lululemon säljer hoodies? Men akta dig för att ta på en om du bor i USA. Då kan du tydligen bli skjuten.