lördag 31 mars 2012

Vårt efter-au-pair-liv har börjat.

De sista fyra åren har vi haft au pair. Vi var en av de där familjerna som egentligen kanske hade klarat oss utan au pair. Min man har eget företag där jag sköter administration och ekonomi; vi kunde ha saxat, planerat och tagit med oss barnen till kontoret då och då, för att sköta det som måste skötas. Istället tyckte vi det var värt mycket att få egen vuxentid och avlastning, eftersom ingen av våra  andra familjemedlemmar bor nära och kunde hjälpa oss.

Thor och Wilde har haft fyra storasystrar på låtsas som bott efter varandra i ett litet krypin i vår källare; Emma från Ekerö, Josefin från Rossö, Christine från Helsingborg och Amanda från Göteborg. Alla extremt olika men samtliga med positiv attityd till livet och framförallt till barnen.

För mig som sov så dåligt och sällan vaknade mindre än fem gånger per natt de första tre åren med barnen, var detta med au pair guld värt. Ibland tyckte jag att det var jag som hade au pair och inte barnen. Att kunna gå och lägga sig och sova, eller gå till gymmet, medan en pigg och glad tjej tog med barnen till parken var en lyx som knappt går att beskriva.

Wilde sover med Josse.
Det är också speciellt att se sitt barn utveckla ett nära band till en annan vuxen. I barnens fall blev relationerna varma och nära. Tjejerna räknades raskt in i familjen. Eller som Wilde brukade säga när han väl kunde prata: "Wilde ässkar mamma, pappa, Thor, och 'mma/Fin/B'stin/Amanda (han har haft sin egen variant på nästan samtligas namn).

Au pair kan vara bra av andra skäl när man är förälder. För de som arbetar heltid är en stor fördel att någon alltid kan vara hemma med barnen om de är sjuka. Wabbande existerar inte i Kanada vilket kan bli ett stort ekonomiskt problem de åren barnen är små.

Att bo med en annan vuxen kan vara påfrestande, både för au pairen och för familjen. Det kan vara svårt att veta var man ska dra gränsen mellan det privata och professionella. Man kan ha olika åsikter om hur diverese problem med barnen ska hanteras. Det kan vara svårt att kommunicera och att sätta rätt förväntningar. Sömnlösa föräldrar med hektiska scheman och noll förmåga att tänka, kan också stundtals vara svåra att arbeta för.

B'stin, Thor & Wilde tar linbanan i Hong Kong.
Det mest positiva i vårt fall, förutom den enorma avlastning det har inneburit för mig och min man, är dock att det har funnits ytterligare en individ hemma som pratar svenska. Barnen har fått höra mycket vuxensvenska, men också fått ta del av slang och en mer modern svenska, än den jag kan stoltsera med eftersom jag bott utomlands så länge.

Nu är vår au pair tid över. Wilde börjar skolan i höst och jag vill ta hand om honom själv så mycket som möjligt innan hans småbarnsår är helt över. Barn nummer två får sällan stå i fokus, men det ska alltså Wilde få göra nu fram till skolan är över. Men visst märks det redan att vi inte har au pair. Min träningsfrekvens har gått ner dramatiskt. Om vi ska gå bort är det ett evigt pusslande med vem vi ska be om hjälp. Tvättberget har växt. Veckohandlandet sker mer sporadiskt och är inte lika välplanerat.

Vårt efter-au-pair-liv har börjat. Det var underbart skönt så länge det varade.

tisdag 27 mars 2012

Rimlexikon

Det finns få företeelser som jag och min man hellre fotar än när våra barn sover. Jag älskar att vara med dem, men erkänner skamlöst att jag njuter mest när de precis somnat. Jag ligger kvar en stund, tätt intill dem, och njuter av deras närhet men även tanken på att kvällen med lite egen tid hägrar.


Idag hittade jag ett svenskt rimlexikon. Jättekul! Inspirerad av bilderna ovan och med hjälp av det skrev jag en liten dikt om barnen. Busenkelt, men kanske fusk?


 
Barnagull

Mina söner, barna-gull,
sover nu, med dagen full.

En liten hand, mot min kind.
Hjärtat sväller, min kärlek blind.
Fyra ben, bland med mina två,
täcketrassel, det mjuka blå.
Fulländning, i mitt hus.
Trots alla dagar med mycket bus.

Mitt livs mening på små ben.
Hur kan vi dela en enda gen?
En kopp thé mig nu lockar,
efter städning av era sockar.

En del av mig förblir i sängen,
jag vägrar klippa navelsträngen.




onsdag 21 mars 2012

Till min matvägrare: "Ska du inte smaka?"

Jag har två söner som är misstänksamt kräsna. De vet inte vet hur många maträtter smakar eftersom de vägrar prova dem. Thor till den grad att jag vid 2-års ålder nästan blev rädd att han höll på att få ätstörning. Han levde på en ensidig kost av helkornsbröd, smörgåsmargarin, söt yogurt, havregrynsgröt, alla sorts frukt- och bärpuréer, melon, mjölk, välling, filadelfiaost med rökt lax, kaviar, sylt, chicken nuggets och ibland fiskpinnar.
Thor med en grillad kalvkotlett och färsk
papperdelli. Grönsaker = ketchup! 

Thor hade en omogen sväljreflex som gjorde att han lätt och ofta kräktes av ny mat. Han blev rädd för mat, ville inte ta i den, och definitivt inte smaka på den. Han vägrade äta själv och ville bli matad. Han stoppade heller aldrig leksaker i munnen för att undersöka dem. Då tyckte jag att det var skönt. Även om jag är utbildad näringsfysiolog insåg jag inte att det är en naturlig del av det lilla barnets utveckling mot att äta fast mat.

När barn är 2-3 år lider de av neofobi, dvs rädsla för ny mat. Rent biologiskt kan man tänka sig att detta uppstått under miljoner år genom människans utveckling och liv som samlare och jägare. Sannolikheten för att små barn ska överleva har varit större om de varit misstänksamma mot ny föda, och en förälder valt. Men det finns olika magnitud av detta beteende. Vissa barn är extremt misstänksamma, och förvandlas till regelrätta matvägrare.

Det som jag tvingats inse är att man som förälder kan ha en positiv roll, men också en fruktansvärt negativ inverkan under den process som leder fram till att barnet börjar välja och äta sin egen mat. Själv gjorde jag många mistag som jag önskar att jag undvikit. När Thor var två och ett halvt år började jag läsa böcker om barn som är matvägrare och hur man som förälder bör förhålla sig till dem. Jag fick ändra många saker i mitt eget förhållningssätt och i våra vanor.

Det mesta negativa för ett barn är att bli tvingad eller pressad att äta saker som de själva inte gillar. För föräldrar är det en mentalt krävande process när man måste ta ett stort steg tillbaka och ge barnet mer frihet att välja själv. "Men då kommer han inte att äta något", tänkte jag först. Nu i efterhand kan jag se att mina farhågor inte var sanna, men då var detta en stor verklig rädsla hos mig. Jag blev enormt stressad av alla välmenande goda råd från föräldrar som hade barn som åt, och minns den stress jag kände så fort jag satte mig vid matbordet.

En bok som jag läste som hjälpte mig enormt var "Just take a bite" av Lori Ernsperger och Tania Stegen-Hanson. Många av de expertböcker som finns skrivna i ämnet fokuserar på handikappade barn som oftare är vad författarna kallar "resistant eaters" och lever på 3-20 olika livsmedel. Det finns många positiva råd i dessa som också kan hjälpa ett icke-handikappat barn som är överdrivet misstänksamt mot ny mat. Det bästa rådet jag tog till mig och som har blivit mitt mantra är följande citat:


"Ditt ansvar är vad som serveras, barnets ansvar är att äta."


Experterna i de böcker jag läste menade att man bara skulle strunta i barnet medan de åt. Detta kan vara enormt svårt att göra och ta många år att öva upp. Jag försökte med detta under sex månader utan att Thors livsmedelsval utökades speciellt mycket. Sedan kom vändpunkten. Vi var på semester i Frankrike med tre andra familjer. Thor satt mellan mig och Ritchie och sträckte sig plöstligt efter en hamburgare. Fastän vi hade lust att hurra och fira så tog vi båda ett djupt andetag och sade inget.  All uppmärksamhet runt barnets ätande kan bli negativ och få barnet att uppleva press. Tjat om att smaka, hur duktig man är som har smakat eller hur hopplös man är som inte smakat tillhör samma kategori av kommentarer, och kan stjälpa snarare än hjälpa. Detta har i alla fall varit min erfarenhet med mina barn. I de fall de har smakat något och sedan upptäckt att det är gott och fortsatt äta det så har de alltid smakat utan tjat från min sida.

Idag är reportoaren betydligt utvidgad även om det är en lång väg kvar till att våga prova det mesta. Mina bästa tips är att ta det stegvis och utgå från den mat barnet gillar och successivt förändra den. Således har vi gått från färdiga fiskpinnar till panerad lax, från pasta till spagetti carbonara, etc. Men det har tagit år att förändra. Thor är fortfarande överdrivet misstänksam, men han har nu börjat njuta av mat på ett sätt som han aldrig tidigare gjort.

Ett lästips är en artikel från NY Times som summerar den forskning som finns i ämnet idag på ett lättbegripligt sätt.

lördag 17 mars 2012

Bokrecension av Martin Widmarks "Simborgarmysteriet"

"Simborgarmysteriet" av Martin Widmark är den 22:a i serien om Lasse Majas detektivbyrå. Boken är skriven för barn som är 6-9 år gamla. Författaren använder enkel svenska som är lätt för utlandssvenska barn att förstå. Boken får tre solar av tre möjliga.

Historien utspelar sig på badhuset i Valleby, dagen efter julafton. Det är dags för det årliga stora julsimmet som många av stadens invånare deltar i. Den berömda simhopparen Racke Bolinder är hedersgäst och förgyller tillställningen till deltagarnas förtjusning och irritation. När dörrarna är låsta töms de låsta skåpen på värdesaker, vilket blir ett spännande mysterium för Lasse Majas detektivbyrå att lösa.

Boken är illustrerad av Helena Willis och har bilder på varje uppslag. Detta gör det lättare att läsa för barn som är 6 år och som inte har vant sig vid kapitelböcker än. Illustrationerna är färgglada och detaljrika, i en unik och mindre gullig stil än den jag är van vid från Nordamerika.

Historien är finurlig och lätt för min sexåring att förstå. Ett roligt inslag är att en av huvudpersonerna är lesbisk och är kär i en av sina kvinnliga medarbetare. Inte så vanligt perspektiv för en barnbok i Nordamerika, men bra utgångspunkt för en diskussion om vad det betyder att vara homosexuell.

"Simborgarmysteriet" tog oss tre kvällar att läsa. Varje kväll var det lätt att få Thor att hoppa i säng, vilket alltid är det bästa betyget på om boken är intressant eller ej. Boken kan köpas på Adlibris.

Ladda ner appen för Lasse Majas Detektivbyrå. Appen är ett roligt men lite svårt spel, där du får ledtrådar av Lasse och Maja och kan hjälpa till att gripa tjuven. Det bästa är att känna till karaktärerna i Valleby, men man kan också använda logik när man spelar. Det är bra att sitta brevid barnet första gången man spelar, eftersom instruktionerna ibland bygger på negativa påståenden, t.ex. "tjuven jobbar inte på skolan". Instruktionerna är på svenska och till skillnad från många andra appar så tränar denna faktiskt språket.

fredag 9 mars 2012

Ny sida på bloggen: Råd & Tips

Nu kommer en ny sida på bloggen. Sidan Råd & Tips som du finner i menyn ovanför bloggen samlar några goda råd och tips för dig som bor utomlands och som lär dina barn svenska.

Sidan Råd & Tips är baserad på min personliga filosofi och är utökad med kunniga och kreativa förslag från alla de fantastiska människor som jag kommit i kontakt med på Facebook via gruppen "Svenska som Modersmål utomlands".

Vår grupp har idag 274 medlemmar. Facebookmedlemmar kan lägga till sina vänner eller så kan du be om inträde så lägger jag till dig.

Undertecknad på SWEAs världsmöte i Kuala Lumpur,
mars 2011. Ett forum med viss debatt.
Jag kan redan säga att min egen uppfattning har vidgats och nyanserats åtskilligt på under de 26 dagar som gruppen funnits. Det finns så mycket roligt man kan göra för att inspirera sina barn att prata samma språk. Det explosionsartade intresse som funnits för gruppen påvisar behovet av att sprida kunskap och inspiration, något som jag nu vill fortsätta arbeta på inom ramen för SWEA. Hur vi ska gå vidare är nu en fråga för debatt inom vår organisation, även om jag inte sticker under stol med att jag vill att SWEA ska sköta ledarskapet i ett projekt där vi leder vägen på ett inkluderande sätt.

Tack alla ni som deltar och sprider svensk språkglädje över hela världen. Ni är era egna barns hjältar som ger dem chansen att lära känna en viktig del av sig själva.