Typisk dag i Vancouvermammans liv

Så här kan en typisk dag se ut i mitt liv.

6.20  Wilde vaknar och väcker mig när han kryper ner min i säng. Jag ligger kvar och njuter en stund av hans kroppsvärme och sömniga barndoft innan längtan efter morgonkaffet lockar upp mig.

6.50-7.00  Gör dagens tre nödvändiga matsäckar med mackor, juice/yoghurt, stringy cheese (små plastförpackningar med något som liknar ost men mest smakar plast), frukt och frukt bar.

7.00-7.40  Me-time. Med frukostmacka och kaffekopp avnjuter jag min morgonstund av läsning. Just nu "Fadren" av Strindberg, en gammal goding som får mig att skratta högt när jag läser trots sin delvisa tragiska intrig.

7.40-8.30 Väcker barnen, fixar frukost, påklädning, bäddning av sängar, tandborstning, hårstajling (som numera är så mycket lättare med två nyklippa killar) och försöker samtidigt fixa till mig själv.

8.30-9.00  Kör Thor till skolan och levererar honom vid dörren. Jag vill egentligen släppa honom vid ingången till skolgården men han vill inte än. Han skulle känna sig ensam om han behövde gå över skolgården själv, säger han, vilket kanske är en omskrivning för att han inte vågar. Vi skyndar långsamt och idag är det OK att jag lämnar honom vid ytterdörren, utan att behöva gå med in i byggnaden.

9.00-9.40  Kör ner till Whiterock, en jättegullig förort som ligger vid havet ett par mil söder om Vancouver.

9.40-12.30 Lekträff för Wilde med Maya och Olivia och trevligt småprat med min väninna Sofia för mig Sofia fyller år idag vilket jag naturligtvis helt missat! Just nu är Maya den enda som Wilde leker med på svenska. Vanligtvis leker de jättebra. Inledningsvis gör de det, då de är ute och kör Mayas rosa barnvagnar med små bebisdockor, men sedan blir Wilde suuuuuuur och vägrar att berätta varför. Vi äter en snabb lunch med småprat om barn, män, SWEA, TV och allt annat som fyller våra hemmaliv.

12.30-13.00  Kör tillbaks till Vancouver och lämnar Wilde på den fransk-engelska förskolan där han går.

13.00-13.15  Kör till ett ett franskt kaffe som ligger nära vårt kontor.

13.15-13.50  Möte på kaféet om optimering av vår nydesignade websida som jag inte helt tycker kommer långt nog upp i sökningar med Google och Bing. Vår webdesigner och en man som är specialiserad på s.k. search engine optimization deltar. Vi bestämmer strategi för vårt företags blogg för sommaren och tiden fram till jul.

13.50-14.00 Snabb promenad till en mottagning för alternativ hälsa där jag vanligtvis får massage. 

14.00-15.00  Idag träffar jag en naturläkare som är specialiserad på akupunktur. Han sätter nålar rakt i min ena skinka och stimulerar med ström (TENS) för att trötta ut den djupa gluteusmuskel som har tendens att låsa sig pga av min skolios. Jag ligger där på en  brits med nerdragna byxor och trosor med en rumpa som rycker av spasmer och funderar på om detta egentligen innebär något positivt för min kropp?

15.00-15.45 Efter snabb sprint ett kvarter hämtar jag Thor från skolan. Hans lärare, Mme Junot från Quebec, väntar med honom eftersom jag är sen. Hon är världens snällaste och skäller hon inte på mig trots att Thor är sist kvar. Snabb promenad med Thor till bilen som fortfarande är parkerad utanför kaféet under en lååång detaljerad utläggning av Thor om den Harry Potter film han såg under helgen.
Sedan in i bilen, väl medveten om att jag också är sen att hämta Wilde som går i skolan i en annan del av stan.  Halvvägs dit fastnar jag i trafiken och får ringa skolan för att be dem skicka ut Wilde med en av de andra mammorna. Detta för attlärarna ska slippa stå kvar på sin obetalda arbetstid för att vänta på mig. Till slut kommer vi dit och efter att barnen genomfört några springvändor på gräsmattan utanför skolan fångar jag in båda två och vi kan fortsätta till Thors gymnastik.

15.45-16.30  Thor har fikat i bilen under alla turer fram och tillbaka, och byter om i bagageutrymmet innan vi stormar in, fem minuter efter att klassen har börjat. Jag läser en Dorabok för Wilde medan vi väntar på Ritchie. Jag läser på engelska men direktöversätter till svenska eftersom jag alltid vägrar läsa på engelska. Direktöversättning av rim sätter alltid myror i huvudet på mig, men är bra träning för hjärnan. Avskyr egentligen Dora, trots att hon borde vara alla flerspråkiga barns hjältinna, men bara pga av alla frekventa amerikaniserade IQ-befriade uttryck som "Yeah, we did it". "Ja, vi gjorde det", låter för övrigt ännu mer korkat.

16.30-17.30  Ritchie dyker upp efter rask promenad från sjukhuset där han opererat hela dagen. Vi kör hem, och jag hinner ta en snabb kopp thé och diskutera middag med Ritchie innan jag kör tillbaka för att hämta Thor. Vi kör hem under mer diskussioner om nya favvisämnet Harry Potter (tydligen finns det Hogwart lego?).

17.30-18.45  Sätter på ris, fortsätter njuta av téet som jag fortfarande inte hunnit dricka upp medan jag mejlar och börjar skriva på den här bloggen. Ritchie beställer hämtmat (take out här i Kanada) - Thai mat - mmmmm.... Skönt att slippa middagslagning på tisdagar eftersom den ofta blir alldeles för sent om vi ska hinna laga mat också. Barnen ser på TV som jag till slut får stänga av för att de ska hitta på ngt mer kreativt att göra.

18.45-19.15  Pad Thai, kycklingsaté och lettuce wraps med ett glas Zindbrecht. Yummilicious! Till och med killarna äter kycklingspett trots den kryddiga smaken. Tredje gången gillt. Första gången väågrade de smaka, tredje äter de så¨många att jag och Ritchie knappt får skaka. Barnen sitter bara ett tag men springer sedan ner i källaren och bygger ett dinosaurieland, medan jag och Ritchie planerar en sjurätters middag med matchande vin som vi ska servera till våra wine weenie vänner senare under veckan.

19.15-20.00  Småplock och städande för att sopa undan spåren inför morgondagen då vår städerska kommer för att putsa insidan på fönster och polera vårt kök och alla badrum (på sant nordamerikanskt manér har vi 4 badrum och en toalett) och ett megakök. Jag gillar att städa (sant, fråga alla som känner mig!) men hinner inte helt med hela vårt hus om jag inte vill städa hela tiden (vilket inte ens jag pallar med). Jag hade till och med städerska innan jag träffade Ritchie, men då bara för att det ingick i hyran. Det är en lyx utan dess like, men en bra investering i förhållandet om man har råd med det.

20.00-21.30 Barnen badar, jag läser och plockar vidare. Jag läser för Thor om Katinka och Kaspar i boken Cirkusdeckarna och fjällmysteriet. Hans nya grej (förutom Harry Potter) är kapitelböcker om mysterier. Vi längtar efter biblioteket i Hagfors som vi nog kommer att besöka lika ofta i sommar som förra sommaren. Just nu har vi ett gäng nya böcker pga av bokleverans från vår förra au pair Christine som precis besökte oss och eftersom vi gått med i svenska Barnens Bokklubb som skickar sin bokpaket hela vägen till Kanada.

21.30-23.30  Me-time igen.... Jag älskar mina barn och har valt att inte arbeta för att maximera tiden med dem när de är små, men denna stunden känns ofta som den bästa på dagen. Huset är tyst, barnen sover i sina sängar och Ritchie skriver en vinblogg för den vinorganisation han tillhör. Jag gör det som jag kopplar av bäst med, skriver mer på denna blogg och läser ett tag till. Jag borde redigera de sju broschyrer som en svensk grafisk designer här i Vancouver har gjort för vår klinik, men jag känner att jag behöver vilade ögon för redigering så jag avvaktar till morgondagen med detta.

Bäst att sova nu. Imorgon ännu en dag med möten, körande och brottning med barn som inte alltid förstår varför man MÅSTE göra saker när man helst bara vill vara hemma och bygga lego.

Är du svensk förälder utomlands? Hur ser din dag ut?

Ett nordamerikanskt kastsystem baserat på klädstil

Mina egna gangsters i sina hoddies.

Nyligen beskrev Wendy S. Goffe vad hon kallar ett nytt kastsystem i USA, baserat på ett kategoriserande av klädstil. Artikeln var inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin som ägde rum tidigare i år. Många har föreslagit att George Zimmerman sköt Trayvon eftersom han bar en s.k. hoodie, d.v.s. munkjacka. I USA symboliserar en jacka med huva kriminalitet. I år kanske klädesplagget t.o.m. provocerade George Zimmerman att skjuta 17-åriga Trayvon, trots att han var helt oskyldig.


Wendy S. Goffe fortsätter sin artikel med ett märkligt försvarstal av vad hon kallar Lululemon-mammor. Lululemon, för den som inte vet det, är ett klädmärke med sitt ursprung i Vancouver. Den första affären öppnades i Kitsilano 1998. Chip Wilson har idag spridit sina snygga sportkläder och koncept över hela världen. Ett par Lululemon yogabyxor kostar runt 100 dollar. Lululemon-mammor är Goffes namn på de mammor som lämnar barn vid skolorna iförda något som i alla fall liknar Lululemonkläder. Även om de är klädda i yogabyxor som kostar 10 dollar på Walmart.

Goffe skriver vidare i sin artikel i Forbes Magazin att man inte ska döma dessa kvinnor eftersom man inte vet varför de inte arbetar. Kanske de inte har råd att arbeta eftersom deras lön i så fall skulle ätas upp av kostnaden av barnomsorg? Eller så kanske de har en man som slår dem och hindrar dem från att arbeta? Dessutom kan det ju faktiskt vara så att de bara har yogabyxorna på sig på väg till jobbet som läkare där man ändå ska ha sjukhuskläder på sig.

Goffes kommentarer speglar en insikt om att hemmamamman är helig i Nordamerika, trots att hennes egna värderingar skiner igenom. Goffe verkar anta att man som mamma inte arbetar för att man aktivt hindras av olika skäl. Hon verkar helt ha glömt att många av oss som har råd faktiskt väljer att vara hemma. "Mommy is always best"; ett nordamerikanskt mantra som på ett odiskutabelt och effektivt sätt håller jämlikheten borta från samhället.

Hur helig hemmamamman inser man om man tar del av den politiska storm som utbröt när demokraternas strategiker Hilary Rosen nyligen ifrågasatte Matt Romneys fru med en kommentar om att hon inte arbetat en dag i sitt liv. Både demokrater och republikaner kom till fembarnsmamman Ann Romneys försvar med en allmän slutsats av att sysslan som hemmamamma är ett värdigt heltidsjobb.

Kläder symboliserar vilka vi är, eller inte vill vara, även om jag håller med Wendy S. Goffe att man aldrigkan vara helt säker på vem någon är baserat på deras klädval.

Jag lämnade precis Wilde på ett födelsedagskalas i ett rum fullt av mammor i pastellklädda sommarkläder och pappor i för stora jeans och slitna t-shirtar med sportmotiv. Själv hade jag svarta skinnies, svarta platåboots med höga kilklackar i mocka, en figursydd svart kavaj och megastora svarta glasögon. Jag kände mig som en olycksfågel i ett hav av rosa, vitt och ljusblått.

Kanske mindre risk att man blir måltavla
i den här nyansen?

Jag klär mig ofta så. När de andra mammorna på skolan lämnar sina barn i sina Lululemon-outfits, stolpar jag runt på för höga klackar i något som inte signalerar tränings alls. Varför? Jag sysslar med precis samma saker som många av de andra mammorna. Ändå vantrivs jag utan smink i yogabyxor. Prioriterar obekväma skor istället för de som är mer lämpliga att lyfta ner en fyraåring från en klätterställning i.

Klär jag upp mig eller ut mig? Gömmer jag mig bakom sminket? Måste jag bara vara annorlunda eftersom jag inte gillar förutsägbarhet, eller är det en dold protest mot ett samhälle där kvinnor förväntas se ut och vara på ett visst sätt bara för att de har barn i en viss ålder?

Själv tror jag att det är en kombination av alla företeelser ovan, samt att det handlar om ett modeintresse som vägrar att dö trots att jag egentligen inte helt har koll på vad som är inne längre.

Jag är inte säker. Jag bara vägrar leva mitt liv i yogabyxor.

Visste ni att Lululemon säljer hoodies? Men akta dig för att ta på en om du bor i USA. Då kan du tydligen bli skjuten.

Om vänskap: person eller funktion?

I dina vänskapsrelationer, är du en person eller har du en funktion? Jag brukar ställa den frågan till mig själv ibland. Livserfarenhet har lärt mig att sålla bort de bekanta som får mig att känna att det är mer vad jag kan göra för dem än vem jag är, som gör att de söker sig till mig.

Som tur är händer det inte så ofta. Genom livet är det få personer jag känt som jag har givit upp som vänner. Det har tyvärr hänt ett par gånger. Det är nu i efterhand som jag ser att detta oftast har berott på att jag har haft mer av en funktion för de människorna, än att jag varit en vän eller medmänniska.

Vänskap för mig sker ofta nör jag känner att jag instinktivt förstår vad den andre menar, när vi kan skratta högt tillsammans åt något riktigt fånigt eller när tystnaden mellan oss är vilsam. Det behöver inte betyda att man har många yttre faktorer gemensamt.

En av mina bästa vänner här i Vancouver, låt oss kalla henne Eila, flyttade förra året tillbaka till Indien där hon är född och uppvuxen. Eila är gift med en man som hennes familj har valt ut och där hennes enda önskan var att deras stjärntecken stämde. Hans familj har blivit hennes, och förväntas till och med vara viktigare än hennes. Hon är en underbar, varm och givmild individ, från en kultur som ser kvinnan som mindre viktig än mannen och faktiskt, som förbrukningsvara.

Vad har hon gemensamt med en liberal svenska som mötte sin man på nätet, och som skapat sitt eget liv, snarare än låtit föräldrarna bestämma? Svaret är, inte mycket. Inte mer än att vi alltid verkar förstå exakt vad den andra menar, innan ens meningen är färdig. Eila har alltid mest varit en person för mig, mer än att hon har en funktion. Naturligtvis utesluter inte det enda det andra, utan kan komplementera varandra. Eila och jag brukade luncha och skvallra om allt roligt och bekymmersamt i våra liv. De långa luncherna hade definitivt en funktion i mitt liv och jag saknar dem oerhört nu när hon har flyttat.

Vår vänskap existerade mest genom dessa korta möten. Vi kunde inte umgås med våra familjer p.g.a. för stora skillnader livsstil och värderingar. Vi kunde kanske, men insåg nog båda att det skulle varit svårt. Istället tog vi tillvara på vår vänskap och skrattade oss igenom fyra år som kollegor, och flera år därefter som vänner. Eila var en frisk bris i mitt liv. Hon kände få andra än mig i mitt liv och stod alltid mentalt i min ringhörna. Så som riktiga vänner gör för varandra.




 

Svensk-kanadensiska Amanda har lärt sig svenska som vuxen

En grå söndagförmiddag träffar jag Amanda på Blenz. Jag vill prata med henne om hur hon lärt sig svenska så bra, fastän hon nästan aldrig pratade svenska som barn?

Amanda är lite småsliten efter en sen kväll på det extraknäck hon har i downtown, men väntar redan på mig när jag kommer in på kaféet. Hon har två jobb; dels som receptionist på en mäklarbyrå och dels som servitris på en restaurang. Hon jobbar hårt för att spara ihop pengar till en långresa i Asien. Amanda är äventyrlig och osäker på vad hon vill göra i framtiden. Hon har precis läst färdigt på UBC men vet inte helt vad hon vill göra med sin utbildning i internationella relationer och antropologi. Att resa själv i Asien med allt vad det innebär av nya intryck och möten med människor, kommer att ge henne perspektiv som hjälper henne att bestämma sig för vad hon ska göra när hon kommer hem. I alla fall hoppas hon det.  

Allt detta berättar hon på en långsam och eftertänksam svenska som faktiskt låter otroligt svensk. Detta med tanke på att hon enligt sig själv bara kunde några få ord innan 18-års ålder. Amanda kan själv tycka att avsaknaden av brytning är lite jobbig. När hon använder svenska tror ofta svenskar att hon förstår lika bra som hon pratar, något hon är noga med att poängtera att hon inte gör. Trots detta flyter vårt samtal på genom ämnen som handlar om hennes uppväxt och hur hon ser på sin svenska och nationalitet.

På frågan varför hon bestämde sig för att lära sig svenska som vuxen, svarar Amanda att hon inte är riktigt säker. Efter gymnasiet började hon fundera på vem hon ville vara som vuxen. I denna tankeprocess upptäckte hon att hon tyckte det var synd att hon inte kunde svenska, eftersom hon är halvt svensk.

Amandas mamma Gunilla kommer från Sverige och var den som till slut lärde henne svenska. Häpnadsväckande nog har Amanda inte studerat speciellt mycket svenska. Hon har bara gått ett år i Svenska Skolan i Burnaby (hon slutade när hon var 6 år) och, enligt utsago, fuskat sig genom en vuxenkurs. När hon bestämde sig för att lära sig svenska hjälpte Gunilla henne. Amanda beskriver situationer där de båda satt i bilen och hon pekade på saker och frågade vad de hette, varpå Gunilla berättade. Inledningsvis bestod ordförrådet av frasen ”Jag heter Amanda”, och orden elefant, tallrik och fönster. Efter ett år av haltande samtal p.g.a. begränsad vokabulär lossnade det och resultatet har blivit en funktionell svenska där Amanda kan beskriva både vad hon tycker och känner. Inlärningen var mycket enklare och mer naturlig jämfört med franskan i skolan.

Jag märker efter en halvtimmes diskussion att Amanda börjar blir trött och söker orden mer än tidigare, men hon är ovan att prata svenska så jag tycker inte det är konstigt att hon behöver en paus. Från den stunden så växlar vi fram och tillbaka mellan språken, men vi pratar fortfarande mest svenska. Amanda har aldrig bott i Sverige. Hon hade planer på att läsa i Uppsala, men tre veckors vistelse i Växjö under en sommar fick henne att tycka att det var svårt att lära känna folk och ge upp de planerna.

När jag frågar Amanda vad hon tyckt stöttat henne mest i inlärningen av svenska, nämner hon Svenska Kulturföreningens aktiviteter i Vancouver som centrala och viktiga faktorer. Alla aktiviteter på Skandinaviska Centrat i Burnaby, som t.ex. midsommar och Lucia, har gjort att Amanda hört mycket svenska trots att Gunilla valde bort att prata svenska med Amanda som barn. Gunillas man var brittisk. Det gemensamma familjespråket var engelska hemma för  att ingen skulle känna sig utanför. Amandas närvaro i en svensk miljö har uppenbarligen präglat hennes förmåga att lära sig svenska, och framförallt hennes uttal, starkt. Jag kan fortfarande inte komma över hur svensk hon låter, när hon beskriver sin barndom och uppväxt.

Amanda tycker att det bästa med att lära sig sitt modersmål har varit den positiva attityd från svenskar som upptäckt att hon bemödat sig med att lära sig svenska. Hon beskriver hur förvånade vissa blivit över att hon pratar svenska trots att hon är född och uppvuxen i Kanada. Speciellt på släktkalas har hon fått mycket positiv bekräftelse vilket stärkt hennes identitet och som människa.

När jag frågar vilken nationalitet Amanda upplever att hon har svarar hon utan att tveka kanadensisk, och också lite svensk. Men, lägger hon till med ett skratt, inte när hon är i Sverige. Där känner hon sig helt kanadensisk.