Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Tankeexperiment för utlandssvensken om nästanfamiljen

Foto: Margareth Mead (1901-1978)

"Nobody has ever before asked the nuclear family to live all by itself in a box the way we do. With no relatives, no support, we've put it in an impossible situation. "

Orden är Margareth Meads, en känd amerikansk antropolog som uttryckte begränsingarna med en klassisk kärnfamilj. Jag lever i en som fungerar väl, men där vi inte alltid klarar ut allt själva utan behöver hjälp med både det ena och det andra. Vanligtvis vänder man sig till andra nära släktingar, men vad gör man när man bor långt borta från dem?

När man bor utomlands förändras ens uppfattning om vilka som finns i ens familj. Min egen familj består naturligtvis först och främst av mina barn och min man här i Vancouver, min mamma i Karlstad, min bror och svägerska med tre barn i Karlstad, och min syster med man och två barn i LA. Men vi ses tyvärr inte så ofta p.g.a. avstånden oss emellan. Barnen har inte sett sin mormor och min brors familj sedan förra sommaren. Kusinerna i LA träffar de oftare, men inte heller mer än ett par gånger om året. Ändå känner jag mig aldrig ensam eller som att jag inte har någon som bryr sig om mig, eller som skulle kunna hjälpa mig.

Under de sista 14 åren som utlandssvensk har jag fått ett flertal nära vänner och skapat många nya kontakter. Men det var först när barnen kom och jag ibland vandrade runt som en sömnlös levande död, som jag verkligen började uppskatta det sociala nätverk jag har runt mig. Jag tror inte att jag har tagit vänskap för given; varje gång jag har flyttat till en ny plats så har supersociala jag alltid undrat om jag verkligen skulle kunna hitta några nya vänner? Men så har det gått en tid, och plötsligt fylls tiden av lekträffar, fikor och ätautekvällar med tjejkompisar.

Det väcker frågan, vilka människor finns i ens familj? För utlandssvensken som bor långt borta från dem de älskar och har blodsband till, byggs kanske starkare band till de människor som hen har runt sig?

Gör följande tankeexperiement: fundera på vem du skulle ringa mitt i natten om något hände och du verkligen behövde hjälp. Vem har du runt dig som är den du vet skulle ta på sig kläderna och komma till dig utan att tveka? För några av oss är det någon familjemedlem i vår partners familj och som vi nu också har blivit del av. Men många av oss har inte heller partnerns familj nära. Vem skulle det vara då?

Jag har några få vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag ser dem kanske inte direkt som familjemedlemmar, men de är människor som står mig otroligt nära. Min nästanfamilj.

Vem finns i din?

Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

World Ocean Day i Boundary Bay

Vad passar bättre på World Ocean Day än att vara vid havet? Ok, så egentligen var det igår. Men i Surrey firar man den idag. I Blackie Spit Park trängs stånden med utställningar om hajar och krabbor. Volontärer förklarar för barnen hur hajarna alltmer försvinner från världshaven.

Jag är förundrad över att Thor inte bryter ihop. Han måste ha varit en haj i ett tidigare liv. När pojkarna bråkar och Wilde ska dra till med det värsta han kan säga, häver han ur sig att han ska bli hajjägare när han blir stor. Det finns ingenting som kan få Thor att bli mer ledsen.

Nu sitter jag på en skön campingstol på stranden och njuter av solen och en skön söndagseftermiddag. En örn cirklar över mitt huvud, spanande efter ett villebråd i havet. Den tidigare hårda vinden har förvandlats till en mjuk eftermiddagsbris. 

Vi ska snart hem och grilla hos en väninna. Men först ska vi leta efter krabbor ett tag till.

Nationaldagsfirande & sillsexa 2013

Igår firade vi nationaldagen hemma hos mig. I Sverige verkar man inte vara helt säker på hur man gör det, men det vet vi i SWEA Vancouver! Varje år har vi sillsexa med ett smörgåsbord som dingnar av läckerheter från havet som vi avnjuter tillsammans under massor av vackert (?) utförda snapssånger - till mina grannars fasa. Här kommer några bilder!



 

Fördrink med blågult tema. Drinkrecept från SWEA ordföranden i Orange County, Karin Strömberg (2 cL färskpressad citron, 2cL blå curacao, 2 cL Malibulikör och 4 cL vodka).

 Sofia & Susanne

 

 Blågult blomstertema

 

 Smörgåsbordet på sillsexan domineras av sill, ägg och kaviar!

 

 Ann i kvällssolens sken.

 

Blommor från Sandras trädgård.

 Guns gravlax med hemmagjord gravlaxsås!

 

Ännu mer blågula blommor som vi senare lottade ut.

 Glad undertecknad.

 

 Lailas goda sillsallad

 

 Inget nationaldagsfirande utan Matje!

 

 Vår duktiga ordförande Alexandra.

 

 Utö, snaps från ön med samma namn i Stockholms skärgård. Otroligt god med

smak av citron och fläder. Direktimporterad från Sverige tack vare Ann.

 

 Middagsbordet inne med skrynklig duk (var manglar man egentligen i Vancouver?).

 

 Ingen SWEA Vancouver-fest utan godisbord.

 

 Ingela sjöng högt och gärna!

 

 Glad Sandra.

 

 Glad Gunilla som kom på besök från vår skärgård här i BC.

 

 Prinsesstårta bakad av Sandra.

 

Sommarhallon.

 

Tack alla ni som kom! Vilken underbar kväll! Och tack vare alla fina donationer till lotteriet (doftljus, serveringsfat, vas, hemmagjord honung från Laila, presentkort för en "blow-dry" på Vancouverkedjan Blo', massage av Ingela, vin etc) så fick vi ihop mer pengar till vårt stipendium. 2014 skickar vi en ny student från UBC till Sverige för att lära sig svenska.



Skrivkramp & drömmar om Kalifornien

Foto: Wilde i Costa Mesa 2010

En hel månad utan ett blogginlägg. Jag vet inte helt varför. Har kanske haft lite skrivkramp? Nu när jag sitter här märker jag att jag snabbt hittar tillbaka till mina vänner orden. Problemet är kanske mer att jag har tagit på mig för många saker att göra parallellt.

Jag är äntligen färdig som yogalärare och har även hunnit med att ta en kurs i yin yoga. Har skapat en hemsida för yogan (yogalenany.com) och en facebookgrupp för mina klienter (www.facebook.com/yogalenany).

Klienterna börjar trilla in i kapp med att ordet sprider sig. The power of marketing. Är förvånad över hur snabbt allt sker. Hade tänkt skynda långsamt med att bygga upp min undervisning, och så märker jag att det finns ett jätteintresse för yoga. Jag klagar absolut inte. Samtidigt känner jag mig nog lite överrumplad.

Foto: Thor & jag njuter av solen.

Jag älskar miljön inom yoga. Folk behandlar varandra med värme och omtanke. Kanske för att så mycket fokus ligger på att släppa egots inflytande över oss. Jag sliter kanske fortfarande lite med att mitt ego har lite för hög röst inom mig. Men rösten blir allt tystare med mer yoga och meditation. Speciellt yin yoga, vilket är en intensiv upplevelse av mindfulness. Känslan av varje pose utforskas under längre tid, 3-10 minuter. Allt sker sittande eller liggande och med musklerna avslappnade och kalla. Man kan inte springa från sig själv när man vilar i sfinx omringad av andra yogis.

Nu är det nedräkning till spring break och den årliga vistelsen hos min syster i Kalifornien. Jag och barnen räknar dagarna. Vi längtar efter min syster och hennes barn.

Syskon och kusiner. Vilken fantastisk tillgång familj kan vara.  

Betydelsen av att ha en genomtänkt läroplan på en svensk förskola utomlands

Suddigt kort av läroplanen för
förskolan i Sverige, som Du kan ladda ner.

Vi hade föräldramöte på Svenska Skolan i Vancouver i går kväll. Ett av våra många delmål med 2013 års verksamhet är att skapa en specifik läroplan för förskolan.

Är detta viktigt? Ja det finns massor av skäl. Innan jag radar upp dem så kan jag berätta att jag själv var en av de föräldrar som tog med barnen till Svenska Skolans förskola här i Vancouver mest för att jag längtade efter att dricka kaffe med de andra föräldrarna. Ja, och så fick barnen leka lite och hade alltid vansinnigt roligt. Namnet på vår förskola speglar ambitionsnivån som jag lade mig på; vi kallar förskolan lekskolan.

Där är lätt att ha roligt på en plats man trivs. Svenska Skolan i Vancouver har alltid varit mysig och har mycket social verksamhet som även föräldrarna tar del av. Barnen trivdes med upplägget som innehöll fri lek med leksaker. Förrådet förvandlades till en gömställe av leksaksskatter som de älskade att dyka in i.

Under många, många år (jag gissar i alla fall 15, men kanske längre?) var det samma lärare på vår förskola. Kee Kimmel-Franzén var allas vår darling med sin charmiga, pedagogiska stil, som lärde barnen massor samtidigt som de hade kul. Men så växte Kees egna barn upp och hon slutade.... till vår sorg. Sedan dess har förskolan bytt lärare varje termin. Under de tre terminer som vi har haft hittills utan Kee har det varit stor variation på upplägg och kvalité på undervisningen. Jag irriterade mig på den Montessoripedagogik som fördes under en termin, och som jag inte alls tyckte fungerade för att stimulera barnen till att prata. En annan förälder tyckte att det blev för mycket fri lek, och att lekarna istället skulle vara pedagogiska för att lära barnen svenska. Personligen tycker jag också att pyssel inte alltid är så berikande rent språkligt, och att rytmik är viktigare. Det är svårt för en 3-4 åring att sitta still vilket man måste ta hänsyn till, speciellt för de minsta som inte ens kan hålla i en sax. Denna situation gav upphov till diskussion om varför det är viktigt att skriva ihop en läroplan.

Varför är det då viktigt att ha en plan och målsättning med sin verksamhet?  Jag listar de skäl jag tycker finns. Om Du tycker att jag har missat något eller inte håller med om något, meddela mig gärna i kommentarsektionen sist.

Viktiga skäl till att ha en läroplan för en svensk förskola utomlands:

1. Det förbättrar kvalitén på undervisningen, med pedagogisk modell samt målsättning definierad.Val av passande pedagogisk modell är speciellt viktig eftersom inte alla modeller underlättar inlärning av språk. 
2. Föräldrarna förstår målen med undervisningen, och vad de kan förvänta sig, till exempel att svenskan börjar hemma, och att man inte kan förvänta sig att barnen kommer till skolan för att lära sig grunderna i språket. Skolan berikar och förädlar svenskan, samt lär ut läs- och skrivfärdigheter på svenska till de äldre barnen.
3. Kommunicerar att det finns en målsättning och att mycket förberedelser görs inför lektionerna. Ett problem idag är att en del föräldrar inte prioriterar Svenska Skolan och att vissa barn har låg närvaro. Om vi på skolan blir bättre att kommunicera vad vi gör, och vad vi vill att barnen ska lära sig, blir det förhoppningsvis ett tydligare budskap om att det är viktigt att delta så ofta man kan. Det skapar en professionell stil inför föräldrarna som gör det lättare för föräldrarna att ta skolan på allvar (och inte som jag som mest kom dit för att dricka kaffe). 
4. Skolan och föräldrar får ett verktyg som gör det lättare att kommunicera förväntningar på lärarna.
5. Ger barnen ett första intryck av att skolan är viktig och att de är där för att lära sig och inte bara för att leka (även om det är viktigt med lek för 3-4 åringarna och vi försöker väva in detta i verksamheten)

Sammanfattat tycker jag och många andra på Svenska Skolan i Vancouver att ALLT börjar i lekskolan. Förväntningar, kommunikation och beteende. Bra vanor är lättare att underhålla om man börjar från början. Många studier visar att studieresultat senare i livet beror av den utbildning som sker på förskolan. 

Jag tackar Helena Blomqvist på Svenska Skolan i Boston som var vänlig nog att dela med sig av deras läroplan. Vi ska kika på den samt på den svenska läroplanen för förskolan som även innehåller en passage om svenska som andraspråk.

Gott Nytt 2013!

Jag har alltid blandade känslor i början av ett nytt år. Det var så många saker som jag hade tänkt göra men som jag inte hann med det förra året. Vanligtvis ligger alla måstensomaldrigblevav och skaver. År 2013 tänker jag testa något nytt; jag lägger alla måsten och borden åt sidan. Eftersom de totalt stjäl min energi och kreativitet.

Trots att jag inte kunde kryssa för allt på min alltid lika långa måste-göra-lista hann jag ändå med en del under 2012. Två resor till Kalifornien, sex veckor i Sverige, en lada som blev till nytt sommarhus i Värmland, fortsatt arbete inom SWEA i både PR-kommitté och med flerspråkighetsprojektet - bland detta drivandet av vår facebookgrupp för det sistnämnda som nu har nästan 600 medlemmar över hela världen (helt fantastiskt kul!) - styrelsearbete på Svenska Skolan, initiering av socialt media för företaget, opimering av företagets hemsida för sökbarhet, en utbildning till yogalärare - och framförallt massor med tid med mina underbara killar som fortsätter växa och utvecklas.

Det är lätt att fokusera på allt man inte lyckas med i livet. Ändå är det våra misslyckanden som lär oss mest och får oss att växa som människor. När alla står brevid och nickar gillande eller applåderar åt allt man gör skapas det inte lika utrymme för utveckling av ens livsfilosofi och medkänsla.

Stanna upp och tänk på allt Du faktiskt gjort det sista året. Varje lista med arbetsuppgifter Du har kryssat av  borde sparas och läsas igenom i slutet av varje månad istället för att åka ut med pappersåtervinningen en gång i veckan. Vi dröjer alldeles för sällan kvar i ett ögonblick och tänker efter. Märker vad vi har uträttat. Fyller oss själva med tacksamhet över allt det som faktiskt fungerar och skapar mening.

Numera titulerar jag mig misslyckad akademiker med en ton av tacksamhet i rösten. För annars hade jag inte släppt den livsstil som inte gjorde mig lycklig. Det kändes mest som en strävsam vandring uppåt i den höga smala trappa som universitetslivet bestod av. Om man har starka ben kommer man ändå upp och kan njuta av utsikten. Mina knän gav vika halvvägs. Det var först efter ett antal downward dogs som benen började bära mig igen.

Gott Nytt År alla ni som fortsatt läsa mina bloggar. Det kan tyckas vara ett narcissistiskt sätt att existera på men för oss som hittar livsmening genom ord - andras och ens egna - är det det enda konstruktiva sättet att existera på.  Jag fortsätter skriva när andan faller på och när jag tycker att jag har något att säga.

Nedan finner ni ett kollage av julbilder.

Namaste

Ingen jul utan snaps!

Middag dagen innan julafton - hamburgare!

Julkalenderfrukost fjärde advent med
rödgröna jul-rice crispies. 

Istappar från stugtaket.

Färdiga för lek i snön.

Den frusna sjön.

Ett uppbyggt hopp i pulkbacken kan man ha kul med!

Wildeman

Gunga i snön - visst går det.

Wilde framför granen

Thor framför granen

Och så granen som faktiskt inte var så hemskt
skev som den brukar vara. Man får ta vad man hittar under
de stora elledningarna i skogen.

I vår familj har vi inte svensk tomte. Vi väntar tills Santa kommit genom
skorstenen och lämnat paket som vi öppnar på juldagsmorgonen.

Dukat till vinmiddag den 29 december.