Överambitiös som förälder?

Är jag överambitiös som förälder? Den frågan ställde jag mig i morse klockan 5.20 då jag gick upp för att göra mig i ordning, innan jag åkte iväg för att köa för privatlektioner i simning på vårt närmaste s.k. community center 

Synen som mötte mig fem i sex var den på bilden nedan; ett fyrtiotal väskor prydligt uppradade. Samtliga verkade tillhöra äldre asiater. En man skrattade åt mig när jag suckade högt efter att ha ställt min väska på plats nummer 41.

Foto: Prydlig kö med min campingstol längst bak.

"Om du ska vara först i den här kön måste du vara här redan kl 5!", utropade han glatt med stark brytning och världens största leende. Själv kände jag mest för att återvända hem för att somna om, och undrade stilla om det var värt att ens vänta. Tre timmars väntan till kl 9 då registreringen av barn börjar verkade oändligen långa om jag inte ens skulle ha en chans att få in mina barn i simskolan. 

När personalen fem minuter senare öppnade portarna, vällde hela kön in - till poolen! Varför köar man en hel timme innan poolen öppnar när man bara är där för att simma? Det förstår jag faktiskt inte. Istället sitter jag nu nöjt på första plats i kön som redan nu, kl 6.28, har ca tio väntandes föräldrar.

Jo då, det finns simskola i grupp som är mycket billigare. Men den registreringen öppnade på nätet igår kl 9. Tyvärr brakade hemsidan ihop p.g.a. av all trafik av ivriga föräldrar som vill att deras barn ska få lära sig simma. För till skillnad från Sverige är detta inte något som skolan tar ansvar för. När jag äntligen lyckades logga in ca fyra timmar senare var alla klasser fulla. 

Min snart åttaårige Thor simmar fortfarande inte, trots sammanlagt ca fyra års simundervisning. I Kanada envisas man med att lära barnen crawl vilket verkar vara mycket svårare att lära sig. Thor har klurat ut själva simningen, men inte andningen. Om man inte kan dra andetag blir det inte många meter simmat. Nu är han irriterad på att han fortfarande inte kan simma, och jag har lovat att han ska få extra undervisning tills han kan simma bra.

Foto: Wilde simmar inte heller, trots att han har gått i simskolan av och till sedan han var bebis. 

Därför sitter jag här nu. Fast klockan inte ens är sju och jag har mer än två timmars väntan till framför mig, medan barnen ligger hemma och sussar i sina sängar. Tur att jag tog med en termos med kaffe, iPaden med nya böcker nedladdade samt en uppfällbar campingstol med både skönt ryggstöd och kopphållare.

Vad gör man inte för sina barn?

Vad är det knäppaste du har gjort som förälder i ditt nya hemland, som du kanske aldrig hade kunnat föreställa dig när du bodde i Sverige?

Midssommar i Vancouver

Midssommar i Vancouver firas i dagarna två. Tre faktiskt, om man ska räkna med att ett gäng från Svenska Kulturföreningen samlas kvällen innan festivalen börjar för att göra kransar med blommor och klä midssommarstången. Festivalen är den viktigaste fundraisern för Skandinaviska centrat och kräver mellan 200-300 volontärer varje år.

Portarna till midsommarfestivalen öppnade i lördagsförmiddag, den 22 juni. Varje skandinaviskt land hade varsitt tält med försäljning av typisk mat och godis, hantverk, runor (!), träskor och annat intressant. En vikingaby fanns också där man kunde få se hur vikingarna levde, lagade mat och sov.

Jag hade försökt locka med mig barnen ut till Burnaby för att dansa runt stången. 

"Nej mamma, det är så TRÅKIGT!", löd svaret. 

"OK, då får ni titta på mig när jag dansar", berättade jag för dem, och lyckades till slut få med dem mot ett löfte om att det fanns fiskdamm - minsann! Detta visste jag från föregående år.

Först träffade vi på förskoleläraren Inkeri från Svenska skolan som gjorde blomsterkransar för den som ville ha i håret. Men det fanns ingen fiskdamm inne i Svenska tältet.

Inte heller i det Danska tältet hittade vi fiskdammen. Däremot hittade vi hamnen i Köpenhamn som hade kopierats av Vancouver Lego Club.

Vi letade vidare i den gamla vedeldade bastun. Fast det var nog väl mörkt för en fiskdamm där inne. 

Beundrade gamla Amazoner. Ingen fiskdamm.

Till slut letade vi till och med efter fiskdammen inne i Vikingabyn, men nehej, där fanns den inte heller. Sent omsider mötte vi en annan svensk familj som berättade att de inte hade någon fiskdamm i år. 

"INGEN FISKDAMM", skrek mina nu genomsvettiga och trötta killar. Hmmm, det var ju inte så bra, men så fick vi höra att de ersatt fiskdammen med en trollvandring. "

TROLLVANDRING?!?!?!", skrek mina barn igen, nu med något gladare tonfall.

Tänk att en ny idé kan vara så bra och bli så fel. Vandring i trollskogen? Det verkade mer som en utställning i kitsch baserat på frågeställningen hur många fula troll kan vi klämma in på 10 kvadrat? 

Nej, tillbaks med fiskdammen, please!!!! Hur kunde ngn tro att det här var en bra ersättning?

Inte ens Mr. Darcy-trollet fick mig på gott humör (ni vet, stickad tröja med en stor ren på magen). 

Lunch med hot dogs och glass fick barnen att glömma den där förbaskade fiskdammen, medan jag smaskade på en dansk leverpastejsmörgås med mumsigt gult gojs och fritterad lök på. Sedan kom spelmännen in med kransar och musik på stora gräsmattan bakom Scandinavian Centre. Inte här heller kunde vi undvika trollen som hade stulit stången. Jag missade hur den kom upp, men till slut stod den där, den vackra midssommarstången. Men då hade naturligtvis batteriet i min telefon dött.

Utan fiskdamm, vad gör man då. Jo, man återvänder till Svenska tältet och köper massor med svenskt smågodis, stoppar in ungarna i bilen, sätter på en film och njuter av lugnet på väg hem medan de frossar i godis. 

Slutet gott, allting gott. Speciellt med lördagsgodis! 

Tankeexperiment för utlandssvensken om nästanfamiljen

Foto: Margareth Mead (1901-1978)

"Nobody has ever before asked the nuclear family to live all by itself in a box the way we do. With no relatives, no support, we've put it in an impossible situation. "

Orden är Margareth Meads, en känd amerikansk antropolog som uttryckte begränsingarna med en klassisk kärnfamilj. Jag lever i en som fungerar väl, men där vi inte alltid klarar ut allt själva utan behöver hjälp med både det ena och det andra. Vanligtvis vänder man sig till andra nära släktingar, men vad gör man när man bor långt borta från dem?

När man bor utomlands förändras ens uppfattning om vilka som finns i ens familj. Min egen familj består naturligtvis först och främst av mina barn och min man här i Vancouver, min mamma i Karlstad, min bror och svägerska med tre barn i Karlstad, och min syster med man och två barn i LA. Men vi ses tyvärr inte så ofta p.g.a. avstånden oss emellan. Barnen har inte sett sin mormor och min brors familj sedan förra sommaren. Kusinerna i LA träffar de oftare, men inte heller mer än ett par gånger om året. Ändå känner jag mig aldrig ensam eller som att jag inte har någon som bryr sig om mig, eller som skulle kunna hjälpa mig.

Under de sista 14 åren som utlandssvensk har jag fått ett flertal nära vänner och skapat många nya kontakter. Men det var först när barnen kom och jag ibland vandrade runt som en sömnlös levande död, som jag verkligen började uppskatta det sociala nätverk jag har runt mig. Jag tror inte att jag har tagit vänskap för given; varje gång jag har flyttat till en ny plats så har supersociala jag alltid undrat om jag verkligen skulle kunna hitta några nya vänner? Men så har det gått en tid, och plötsligt fylls tiden av lekträffar, fikor och ätautekvällar med tjejkompisar.

Det väcker frågan, vilka människor finns i ens familj? För utlandssvensken som bor långt borta från dem de älskar och har blodsband till, byggs kanske starkare band till de människor som hen har runt sig?

Gör följande tankeexperiement: fundera på vem du skulle ringa mitt i natten om något hände och du verkligen behövde hjälp. Vem har du runt dig som är den du vet skulle ta på sig kläderna och komma till dig utan att tveka? För några av oss är det någon familjemedlem i vår partners familj och som vi nu också har blivit del av. Men många av oss har inte heller partnerns familj nära. Vem skulle det vara då?

Jag har några få vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten. Jag ser dem kanske inte direkt som familjemedlemmar, men de är människor som står mig otroligt nära. Min nästanfamilj.

Vem finns i din?

Gemenskap med tricks på kanadensiska skolan

Om du har lyckan att ha barn, hur är gemenskapen på dina barns skola? Gör man något speciellt för att stimulera den? Finns det några speciella tricks som fungerar? Eller växer den av sig själv på grund av underbara lärare och mysiga barn?

Foto: Kära, gamla Sättraskolan.

Jag försöker tänka tillbaka hur det var på min skola, Sättraskolan i Hagfors, när jag var barn men jag minns faktiskt inte helt hur det var. Som fintaling och lärarbarn tror jag inte att jag kände  mig som att jag var med i någon slags gemenskap. Jag var accepterad, men ofta bara nätt och jämt.

Min roll och det att vara annorlunda hade dock många fördelar. Att växa upp i en bruksort i Värmland är inte direkt samma sak som att växa upp i toleranta Vancouver; på 70- och 80-talen fanns många osynliga regler för vad man skulle säga och tycka i Hagfors. Jantelagen härskade i kubik.

Personligen övervägde fördelarna nackdelarna. Ingen höll upp en social spegel mot mig som jag skulle stämma av mitt uppförande i. Avvikande innebar frihet att uttrycka mig och att göra vad jag ville. Vilket jag gjorde. Ofta, i alla fall verbalt. I uppförande var jag pluggig och nog ganska mesig. Gjorde oftast som man sade åt mig. Mitt rebelluppförande bestod mest i att käfta emot. I alla fall killarna i klassen som jag oftast hamnade i hetsiga diskussioner med. I alla fall minns jag det så. Det mest aktiva vi hade att bygga upp vår vi-känsla med bestod nog mest av friluftsdagar, Luciafiranden och skolavlustningen då vi gick på led till kyrkan i finkläderna.

Så aktivt gemenskapsbyggande i skolmiljön på nordamerikanska manér är jag inte van vid. Men jag kan inte låta bli att fascineras och undra om det fungerar. För det är ganska kul att mina barns skola har en tiger till maskot. När barnen börjar skolan får de sy en tigersvans som de hänger på skolväskan för att visa var de hör hemma. Varje skolevenemang som hålls i aulan inleds med att barn som är utklätt till en jättetiger dansar in till "Eye of the Tiger" som dånar ut ur högtalarna. När barnen har gjort något som stämmer med skolans motto och ideal så får man en lott som läggs i en skål på expeditionen. Varje fredag drar man några lotter och vinnarna, som ropas ut via skolans antika högtalarsystem, får varsin - leksakstiger!

Jag är lite osäker på om allt detta fungerar, även om jag inte kan låta bli att tycka att det är ganska festligt. Men när Wilde suckar över att han aldrig kommer att få en tiger eftersom han aldrig lyckas göra något tillräckligt bra utan istället bara får varningar, så undrar jag om hela andan kanske polariserar skolan i två läger av duktiga och mindre duktiga barn?

Fast å andra sidan kan alla ha sin tigersvans och dansa med när man spelar temamusiken från Rocky III. I alla fall gör jag det och drömmer mig tillbaka till Sättraskolan där jag gick 1982 då denna låt kom ut.

Gör man något speciellt på dina barns skolan för att skapa en känsla av samhörighet och gemenskap?

Nationaldagsfirande & sillsexa 2013

Igår firade vi nationaldagen hemma hos mig. I Sverige verkar man inte vara helt säker på hur man gör det, men det vet vi i SWEA Vancouver! Varje år har vi sillsexa med ett smörgåsbord som dingnar av läckerheter från havet som vi avnjuter tillsammans under massor av vackert (?) utförda snapssånger - till mina grannars fasa. Här kommer några bilder!



 

Fördrink med blågult tema. Drinkrecept från SWEA ordföranden i Orange County, Karin Strömberg (2 cL färskpressad citron, 2cL blå curacao, 2 cL Malibulikör och 4 cL vodka).

 Sofia & Susanne

 

 Blågult blomstertema

 

 Smörgåsbordet på sillsexan domineras av sill, ägg och kaviar!

 

 Ann i kvällssolens sken.

 

Blommor från Sandras trädgård.

 Guns gravlax med hemmagjord gravlaxsås!

 

Ännu mer blågula blommor som vi senare lottade ut.

 Glad undertecknad.

 

 Lailas goda sillsallad

 

 Inget nationaldagsfirande utan Matje!

 

 Vår duktiga ordförande Alexandra.

 

 Utö, snaps från ön med samma namn i Stockholms skärgård. Otroligt god med

smak av citron och fläder. Direktimporterad från Sverige tack vare Ann.

 

 Middagsbordet inne med skrynklig duk (var manglar man egentligen i Vancouver?).

 

 Ingen SWEA Vancouver-fest utan godisbord.

 

 Ingela sjöng högt och gärna!

 

 Glad Sandra.

 

 Glad Gunilla som kom på besök från vår skärgård här i BC.

 

 Prinsesstårta bakad av Sandra.

 

Sommarhallon.

 

Tack alla ni som kom! Vilken underbar kväll! Och tack vare alla fina donationer till lotteriet (doftljus, serveringsfat, vas, hemmagjord honung från Laila, presentkort för en "blow-dry" på Vancouverkedjan Blo', massage av Ingela, vin etc) så fick vi ihop mer pengar till vårt stipendium. 2014 skickar vi en ny student från UBC till Sverige för att lära sig svenska.



Läser pojkar mindre än flickor?

Foto: Blivande bokmal?

Läser pojkar mindre än flickor? Frågan intresserar mig som har två söner, som jag vill fostra till att läsa böcker. Jag vill att de ska kunna njuta av litteratur lika mycket som jag gör, oavsett om den anses god eller dålig. Speciellt i denna täta iPhone-Nintendo värld, där koncentrationstiden verkar har minskat till minsta minimala, och barn mest verkar bli stressade och fantasilösa av all ny teknologi. I alla fall i de fall där de slukas av den med hull och hår. Läsande är en typ av avslappning. Mer så än datorspel eller TV någonsin kan bli.

Hur skiljer sig läsandet efter kön mellan olika länder? Enligt studien "Literacy Skills for the World of Tomorrow (baserat på PISA 2000) läser 15-åriga pojkar mindre väl än flickor, eftersom de läser under mindre tid per vecka. Finland toppade som vanligt listan. Där uppmuntras barn att läsa tidningen och böcker, vilket speglas i resultaten. Däremot var det stora skillnader mellan flickor och pojkar; flickorna fick 50 poäng mer än pojkarna på läsförståelsen. Genomsnittet för hela studien visade att flickorna fick 32 poäng mer än pojkarna, vilket ungefär motsvarade en halv nivå på den 5-delade skala som fanns. Faktiskt fanns det inte ett land där pojkarna läste mer och/eller bättre. I hela materialet uppgav 56% av 15-åriga killar att de bara läste för att samla information, jämfört med 33% av flickorna.

Skrämmande, tycker jag. Det är alltså mindre än hälften av pojkar som läser för nöje i de 43 OECD-länder som studerades år 2000. PISA-resultaten från 2009 visar att könsskillnaderna; pojkar får 39 poäng mindre än flickor på läsförståelsen. Sverige har större könsskillnader än genomsnittet, medan Kanada har mindre. Inte heller i PISA 2009 finns ett enda land där pojkar läser mer än flickor.

Vad tror man detta beror på? I den brittiska kartläggningen "Boys Reading Commision 2012" identifierar man följande faktorer som hämmar pojkars läsande:

• Bokläsning anses inte som coolt av kompisar,
• Pojkars intressen täcks inte av läroböcker i skolan,
• Det är brist på manliga förebilder i omgivningen,
• Lärarkåren, som till största del är kvinnlig, påverkar pojkars uppfattning om läsande samt deras läsbeteende (jag antar på ett negativ sätt även om man inte skriver ut detta),
• Flickor klarar av att delta i prov bättre än pojkar,
• Pojkar har en mer aktiv inlärningsstil än flickor som inte passar in i läsförståelse.

Glädjande var dock att det finns strategier som fungerar i skolor. Ett antal skolor i Storbrittanien angav till och med att de inte hade några könsskillnader. Lektioner i hur man väljer bok, avgränsad tyst skoltid där man måste läsa, pappa & son-projekt som fokuserar på läsning samt besök av manliga författare identifierades som initiativ som hjälpte. I Vancouver visar hockeystjärnor som Daniel Sedin hur viktigt han tycker att det är att läsa, vilket borde vara en lyckad strategi för att få pojkar att tycka att det är coolt att läsa.

Elever i British Columbia gör bra ifrån sig på tester i läsförståelse, trots att BC är en av de regioner i Kanada som spenderar minst på skolan. Elever i engelsktalande skolor är bäst på läsförståelse; French-immersionelever får mindre poäng i testerna som utförs på engelska. 

Lite oroande för mig som så gärna vill att killarnas läsförståelse ska vara på topp. Men om man har två förstaspråk och ett andraspråk kanske det inte är realistiskt att vara på topp i alla tre? En fråga som jag får försöka besvara i framtida bloggar. Om inte Du vet? 

Ett "yoga-licious" liv

Foto: Yogainstruktören Marcio Rosetti trotsar
tyngdlagen. Källa: Wikipedia

Tvåhundra timmar av intensiv träning i yoga och konsten att lära ut den. När ska man anmäla sig till en sådan kurs? Antagligen inte mitt i inskolning av barn i skolan och de första trevande försöken att söka jobb. Men min vana trogen tar jag ett spontant och tvärt beslut när jag ser kursbeskrivningen. Utmaningen får något som slumrat länge i mig att tända till med en het och laddad flamma.

Kursens första pass är två timmar power yoga med en man i 60-års åldern. Han liknar en av mina grannar. Mannen ser helt normal ut tills en timme in i passet då han sitter på huk med särade ben, lutar sig fram och låter insidan av knäna vila på armbågarna samtidigt som han  lyfter fötterna från golvet. Där hänger han obesvärad och avslappnad  - likt en groda som förbereder ett jättesprång- inför en klass på sextio personer som alla stånkar och vinglar under sina försök att göra vad han gör. Inte nog med det. Plötsligt skjuter han ut benen rakt bakåt, parallellt med golvet och landar i samma ställning man har när man försöker göra en armhävning - med fötterna i golvet naturligtvis.

Efter klassen pratar kursledarna om vad yoga är. Tydligen handlar det inte om yogaställningar och djupandning. Istället poängteras det att detta är en inre resa som är individuell och kan leda olika vägar. Min skeptiska attityd slår på och blir kritisk och parerande några få sekunder innan jag påminner mig att det är viktigt att vara öppen för det okända.

Idag lever jag fortfarande. Jag mår till och med bra. Måste ha varit all djupandning jag år jag gjorde. För det kan inte vara det ograciösa sätt min kropp rörde sig på, när den försökte utmana tyngdlagen. Och min inre resa ... jag vet faktiskt inte om den har börjat eller om jag fortfarande står och stampar på perrongen?

Yoga-licious. Jag är inte där än, men har tagit ett första viktigt steg på vägen. Bara 197 timmar kvar tills jag kan kalla mig yogalärare. Undrar om jag då kommer att ha förstått vad yoga egentligen är?

Värdet av pengar

När och hur lär man barn värdet av pengar? När och hur ska man lära sina barn att handla?

Första gången jag ställs inför dessa frågor står jag på Arlanda i en lång kö, jätteförsenad till incheckningen. Med oro i maggropen över att vi ska missa flyget vågar jag inte lämna kön. Istället försöker jag skicka iväg Thor till Pressbyrån, som ligger ca sju meter ifrån där vi står. Men Thor vågar inte som den 5-åring han är då, trots att jag ger honom en sedel och försöker förklara hur man gör.

Det andra som händer är att en dag Thor helt seriöst frågar: "Mamma, varför kan inte pappa och du bara köpa de leksaker jag vill ha? Ni har ju pengar."

Öh, vad svarar man på en sådan fråga? Jag var först helt mållös innan jag samlade mig och gav en lång förklaring om att vi inte hade obegränsat med pengar, och att om vi skulle lägga alla pengarna på leksaker så skulle pappa behöva jobba ännu mer. Pojkarna vill att pappa ska vara hemma mer, så argumentet accepterades utan protest.

Både dessa händelser gav mig en liten tankeställare. Det finns så mycket i vardagen som kan gå barn helt spårlöst förbi om man inte låter dem delta.

Mina barn får inte veckopeng än. Vid 4 och 6 års ålder har jag bedömt dem som för små. De kanadensiska författarna Neale S. Godfrey and Carolina Edwards rekommenderar i boken "Money does not grow on trees" att man kan ge barn veckopeng från att de är tre år samt ställa krav på barnen i form av sysslor hemma som de måste göra för att förtjäna pengarna. Summan som rekommenderas är en dollar per år som barnet är gammalt (ca 6.50 SEK). Detta ska dock bedöms mot det förslag som författarna ger om att använda sk SOS-metoden. S som i savings, O som i offerings och sista S som i spending. För mina killar som är 4 och 6 år innebär detta ca 26 och 39 SEK i veckan. Av dessa skulle de alltså bara få spendera ca 9 och 13 SEK om jag följde SOS-metoden.

Jag vill inte göra det för enkelt för mina barn att handla, och vill egentligen koppla pengarna direkt till en syssla. Därför ska jag testa min hårfrisörskas metod som går ut på att få barnen att hjälpa till med sopsorteringen, och sedan låta dem följa med och panta flaskorna. På så sätt tjänar barnen sina egna pengar, och får inga pengar om de inte utför sysslan. Hennes barn som är lika gamla som mina har gjort det i över ett år och det verkar fungera fint. Vi får se hur väl mina killar kommer att klara av det. Jag gillar idén bakom SOS-approachen. Jag ömmar själv mycket för välgörenhet och hoppas på att hitta en organisation som arbetar med djur på något sätt för att fostra mina djurälskande killars attityd till att skänka en slant till ett gott ändamål (mycket nordamerikanskt, jag vet).

Men först måste T & W förstå tjusningen med att handla för sina egna pengar. Idag räknar vi därför ihop vad som finns in pojkarnas spargrisar. Mynten växlar vi till sedlar. Sedan får jag förklara hur en plånbok fungerarar; något som kanske borde vara självklart men inte är det för mina barn. Därefter går vi till Legobutiken på Oakridge och handlar (detta är något som båda barnen längtat efter hela sommaren).

Båda barnen sköter det hyfsat väl, med undantag av ett minutbrott från Wilde när han inte har tillräckligt med pengar till det lego han vill köpa. Men till slut hittar vi något som både han och Thor har råd med, vi betalar, tar emot växeln och lägger ner plånböckerna.

Mamma kan pusta ut. En lektion i verkligt beteende har avlöpt väl. Förhoppninsgvis kan Thor gå iväg och handla vatten själv nästa gång vi står och svettas i en kö på en flygplats.

Hur har du bestämt om veckopeng? Vad är vanligt bland dina barns kompisar där du bor? Donerar barnen sina pengar till något gott ändamål?

Annorlunda sätt att leka i Sverige?

Jag är hemma. Hemma bland blånande berg och spegelblanka sjöar. Med min ständiga längtan efter Värmland tillfälligt tystnad. Trots decimetervis med regn har hela familjen haft lika mysigt som vi alltid har när vi kommer hit. Kanske för att det inte finns någon stress och få förväntningar? Tystnaden sluter sig runt oss när vi sitter på verandan och stirrar ut över sjön på kvällarna.

Till mitt lantställe kommer ofta min bror och svägerska med barnens tre kusiner. Barnen springer mellan husen och leker från tidigt till sent. Ibland alldeles för sent. Thor beter sig nästan exalterat ena minuten. Andra minuten gråter han hysteriskt för att han inte får som han vill.

I min familj finns många pedagoger. Min bror är lärare 1-7 och är den alltid jag frågar om råd om barnuppfostran när det är något jag är osäker på. Något han påpekat i sommar är hur olika mina barn och hans leker när det gäller turordning. Hans barn som alla gått på dagis är hårt tränade i konsten att turas om och att stå på kö. Mina barn skriker "Pax för att vara först!" och ignorerar minikön som väntar på sin tur att slänga sig i den uppblåsta poolen.

Jag brukar inte lägga mig i barnens lek när vi har lekträffar hemma, och Pers ord om mina barn gör mig förvånad. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att de inte kan vänta på sin tur. Men de brukar inte ha konflikter om det i Kanada. Tror jag?

Rättviseprincipen drillas in i svenska barn redan under dagis. Kanadensiska barn tar istället för sig av det de vill ha. Eller är det jag som bara har helt missat att lära dem att vänta på sin tur genom att sällan lägga mig i hur de leker (om de inte håller på att slå ihjäl varandra förstås)?

Både Kanada och USA har mycket mer fokus på individen i sina respektive kulturer än vad Sverige har. Påverkar detta även hur barn fördelar resurser och turordning under lek?

Vad tror du?

Varg- eller älgjakt? Får man ställa den frågan?

Foto: Gråvargen (Canis Lupus).
Källa: Wikipedia

OK, nu sticker jag ut hakan med ett inlägg om något som jag egentligen inte kan mycket om.

Jag gissar nu. Jag är en svensk som bara råkar bo i Kanada. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den svenska vargdebatt som pågått under de sista veckorna  p.g.a. den djurskötare som blev dödad av en varg på Kolmården, och undra vad de flesta kanadensare skulle ha sagt?

Kanada har trots sina enorma skogar också ett vargbestånd som har varit utrotningshotat. På 40-talet var gråvargen nästan borta i Nordamerika. Nu finns den igen och även här debatterar djurvännerna och jägarna till viss del. Det som komplicerar debatten är att det finns fler utrotningshotade djur t.ex. woodland caribous som vargen jagar och därigenom minskar antalet av ytterligare. Som vanligt är gas- och oljeindustrin den största störande faktorn, men eftersom vi har den regering som vi har, har man valt att fokusera på vargen som problem istället och föreslår därför vargjakt. Man måste ju visa att man gör något.

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte emot jakt överhuvudtaget om den förs av ansvarsfulla människor som älskar skog och mark, och inte drivs av hat mot djur. Människan kan vara del av det ekologiska systemet också. Men jag tycker det är helt otroligt när man tycker att man har rätt att traska omkring i en skog utan att behöva vara rädd för djur.

I Kanada dör folk varje år av vilda djur. Mest är det björnar som bokstavligen talat slår klorna i folk, men häromåret dog också en ung tjej efter att ha blivit attackerad av prärievargar. Men jag har aldrig märkt att detta skapat en  nationell debatt i media där stödet ökar för att skjuta rovdjur. Snarare pratar gärna kanadensare om de gånger de har mött på rovdjur, mest björnar, i skogen. Man anpassar också sitt beteende. T.ex. springer vissa med bjällror när de är ute i skogen för att varna speciellt björnar, och man ger sig inte gärna ut ensam.

I Sverige verkar motståndare till vargjakt stödja sig på påståenden om att vargen inte är farlig. Helt vad man stödjer sig på är jag inte helt klar över. Det verkar ganska uppenbart att vargen som ett av våra största rovdjur kan vara farlig och döda folk även om det sker sällan. Det fascinerar mig hur polariserad debatten alltid blir i Sverige mellan djurälskare och varghatare.

Just nu finns ca 200 vargar i Sverige. Varje varg dödar 50-70 älgar per år, vilket motsvarar 10 000-14 000 älgar per år. Detta ska jämföras med de 80 000 som landets ca 300 000 jägare skjuter per år. Det jägarna har problem med är att vargen dödar de yngsta djuren och på så sätt begränsar tillväxten med 60-80%. Men de siffrorna är baserade på beräkningar inom en viss areal. Om det blir för många vargar svälter de eller vandrar iväg till nya territorium.

Jag älskar älgkött. Men jag vill också ha en skog i Sverige där rovdjur får vara del av kretsloppet. Jag efterlyser en mittemellan debatt som handlar om vad för typ av natur vi vill ha i Sverige. En som helt styrs av människan eller en som sköter sig helt själv? Som den mittemellan människa jag är ser jag gärna att det fortsätter hamna någonstans mittemellan. Även om ett mer vargtätt Sverige skulle innebära att jag inte vågade släppa ut barnen själv på strövtåg i skogen med risk för att springa på en varg eller björn. Precis så som de flesta gör i Kanada.

Frågan för mig blir istället vilket ungefärligt antal vargar som vi kan leva med om vi vill fortsätta ha älgjakt?

Ett nordamerikanskt kastsystem baserat på klädstil

Mina egna gangsters i sina hoddies.

Nyligen beskrev Wendy S. Goffe vad hon kallar ett nytt kastsystem i USA, baserat på ett kategoriserande av klädstil. Artikeln var inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin som ägde rum tidigare i år. Många har föreslagit att George Zimmerman sköt Trayvon eftersom han bar en s.k. hoodie, d.v.s. munkjacka. I USA symboliserar en jacka med huva kriminalitet. I år kanske klädesplagget t.o.m. provocerade George Zimmerman att skjuta 17-åriga Trayvon, trots att han var helt oskyldig.


Wendy S. Goffe fortsätter sin artikel med ett märkligt försvarstal av vad hon kallar Lululemon-mammor. Lululemon, för den som inte vet det, är ett klädmärke med sitt ursprung i Vancouver. Den första affären öppnades i Kitsilano 1998. Chip Wilson har idag spridit sina snygga sportkläder och koncept över hela världen. Ett par Lululemon yogabyxor kostar runt 100 dollar. Lululemon-mammor är Goffes namn på de mammor som lämnar barn vid skolorna iförda något som i alla fall liknar Lululemonkläder. Även om de är klädda i yogabyxor som kostar 10 dollar på Walmart.

Goffe skriver vidare i sin artikel i Forbes Magazin att man inte ska döma dessa kvinnor eftersom man inte vet varför de inte arbetar. Kanske de inte har råd att arbeta eftersom deras lön i så fall skulle ätas upp av kostnaden av barnomsorg? Eller så kanske de har en man som slår dem och hindrar dem från att arbeta? Dessutom kan det ju faktiskt vara så att de bara har yogabyxorna på sig på väg till jobbet som läkare där man ändå ska ha sjukhuskläder på sig.

Goffes kommentarer speglar en insikt om att hemmamamman är helig i Nordamerika, trots att hennes egna värderingar skiner igenom. Goffe verkar anta att man som mamma inte arbetar för att man aktivt hindras av olika skäl. Hon verkar helt ha glömt att många av oss som har råd faktiskt väljer att vara hemma. "Mommy is always best"; ett nordamerikanskt mantra som på ett odiskutabelt och effektivt sätt håller jämlikheten borta från samhället.

Hur helig hemmamamman inser man om man tar del av den politiska storm som utbröt när demokraternas strategiker Hilary Rosen nyligen ifrågasatte Matt Romneys fru med en kommentar om att hon inte arbetat en dag i sitt liv. Både demokrater och republikaner kom till fembarnsmamman Ann Romneys försvar med en allmän slutsats av att sysslan som hemmamamma är ett värdigt heltidsjobb.

Kläder symboliserar vilka vi är, eller inte vill vara, även om jag håller med Wendy S. Goffe att man aldrigkan vara helt säker på vem någon är baserat på deras klädval.

Jag lämnade precis Wilde på ett födelsedagskalas i ett rum fullt av mammor i pastellklädda sommarkläder och pappor i för stora jeans och slitna t-shirtar med sportmotiv. Själv hade jag svarta skinnies, svarta platåboots med höga kilklackar i mocka, en figursydd svart kavaj och megastora svarta glasögon. Jag kände mig som en olycksfågel i ett hav av rosa, vitt och ljusblått.

Kanske mindre risk att man blir måltavla
i den här nyansen?

Jag klär mig ofta så. När de andra mammorna på skolan lämnar sina barn i sina Lululemon-outfits, stolpar jag runt på för höga klackar i något som inte signalerar tränings alls. Varför? Jag sysslar med precis samma saker som många av de andra mammorna. Ändå vantrivs jag utan smink i yogabyxor. Prioriterar obekväma skor istället för de som är mer lämpliga att lyfta ner en fyraåring från en klätterställning i.

Klär jag upp mig eller ut mig? Gömmer jag mig bakom sminket? Måste jag bara vara annorlunda eftersom jag inte gillar förutsägbarhet, eller är det en dold protest mot ett samhälle där kvinnor förväntas se ut och vara på ett visst sätt bara för att de har barn i en viss ålder?

Själv tror jag att det är en kombination av alla företeelser ovan, samt att det handlar om ett modeintresse som vägrar att dö trots att jag egentligen inte helt har koll på vad som är inne längre.

Jag är inte säker. Jag bara vägrar leva mitt liv i yogabyxor.

Visste ni att Lululemon säljer hoodies? Men akta dig för att ta på en om du bor i USA. Då kan du tydligen bli skjuten.

När mamma och pappa inte vill leva tillsammans längre

Förra veckan fick jag ett SMS från en nära vän med en förvarning om dåliga nyheter. Med hög puls och hjärtat någonstans under hakan ringde jag henne, rädd för att någon var sjuk eller hade skadats. Efter en lång intensiv diskussion och flertalet frågor, stod det klart för mig att ingen var döende. Däremot skulle mina nära och underbara vänner skiljas. Beslutet var taget.

Mina vänner arbetar hårt på att skilja sig i samförstånd, så att livet ska bli så enkelt och bra som möjligt för deras gemensamma barn. Jag har sett många kanadensiska skilsmässor på nära håll det sista decenniet. Tyvärr har många av dessa förvandlat den gemensamma relationen till ett slagfält. Speciellt under den fas då man försöker dela upp tillgångarna. Orsaken är ofta den ekonomiska obalans som råder mellan män och kvinnor i Kanada, där mannen tjänar mest, och därför ofta tycker att han har rätt till mer. Lagen definierar kvinnan som den svagare varelse hon oftast rent statistiskt är. En relation som redan är stressad till max stressas ytterligare av debatt om värde av hus och möbler. Två människor som en gång älskade varandra förvandlas till bittra fiender, under diskussioner om pengar med små möjligheter att fungera tillsammans som vänner och föräldrar. Den typ av pragmatiska skilsmässor som finns i Sverige, där man ibland till och med umgås med sitt ex och hans eller hennes nya partner, är ovanliga på denna sidan Atlanten.


Jag är väl medveten att jag i mitt resonemang ovan kunde byta ut hon och henne med han och honom, eftersom den kanadensiska lagen naturligtvis inte skiljer på män och kvinnor. Men i realiteten möter jag få hemmapappor, medan det vimlar av oss hemmamammor. Vänskapliga skilsmässor tror jag oftast sker när det inte finns stora skillnader i tillgångar eller inkomst. I min närmiljö är det också vanligt med stora tillgångar. På ett sätt skulle man kunna tro att det är lättare att dela upp mycket än lite, men det verkar tyvärr vara helt tvärsom.

Samma dag som mina vänner meddelat att deras tioåriga äktenskap är över försöker jag förklara för Thor vad som har skett och vad begreppet skilsmässa innebär. I hans värld är de flesta föräldrar gifta och bor tillsammans. Bland hans klasskompisar finns bara ett barn med föräldrar som inte längre är tillsammans. Inledningsvis tycker jag det är enkelt att beskriva. Jag baserar mitt resonemang på en alldeles för enkel version av att Thors kompis mamma och pappa vill inte bo tillsammans längre, men att de fortfarande är vänner. Thor frågar då varför de inte kan bo tillsammans längre om de är vänner? Jag kontrar med en beskrivning av vad vuxen kärlek är eller vad det kan vara och vad som händer när det inte känns så längre. Till slut har jag krånglat in mig i ett så komplicerat resonemang om kärlek och förståelse att jag knappt förstår det själv. Med 6-åringens typiska korta koncentrationsförmåga börjar Thor prata om något annat, säkert lättad av att slippa undan mammas långa och svårbegripliga monolog.

Jag är också lättad. Det är svårt att förklara vad kärlek är, hur den börjar och hur den slutar. Om någon visste hade nog kärlek och passion sålts receptbelagda på apoteket.


Intressant att veta....

• Statistics Canada anger att det är ca 38% risk att man skiljer sig innan man varit gift i 30 år.
• Kanadensiska män är genomsnittligen 29 år när de gifter sig. Kanadensiska kvinnor är 26 år.
• Om det finns gemensamma barn i äktenskapet är det 73% mindre risk att äktenskapet slutar i skilsmässa än om man inte har barn tillsammans.
• Efter skilsmässan har bara ca 10% av föräldrar delad vårdnad med minst 40% tid hos båda föräldrarna. Endast 10% av barn med skilda föräldrar bor hos pappan. De flesta bor alltså mest hos mamma (80% av barn).
• 43% av kvinnor får minskad inkomst inom två år av en skilsmässa, medan samma siffra är 15% för män.
• Kanadensiska skilsmässor kan lagligen ha tre olika orsaker: 1) Separation i mer än ett år, 2) otrohet, eller 3) fysisk eller psykisk misshandel. En majoritet av skilsmässor (95%) ges för att paret har varit separerade i över ett år.
• Skilsmässor är på nedgång i Kanada, något man tror beror på att paren är relativt äldre när de gifter sig.
• En av fem skilsmässor blir långdragna och tar mer än ett år av lagliga förhandlingar att slutföra.
• Det är dyrt att inte komma överens. En segdragen skilsmässa kan kosta upp till 700 000 SEK. 

Om Kanada och Kyotoavtalet

Igår kom jag hem på kvällen efter en lång dag av småärenden och mitt vanliga runtkörande av barn. Jag möttes av min man i köket som inte ens sade hej, utan bara "Kanada har gått ur Kyotoavtalet."

Nej. Som alltid när jag möts av besked som detta så får jag en klump i magen. Jag oroar mig för mina barn och för deras barns framtid. Vad kommer att ske om vi aldrig börjar arbeta gemensamt för en värld som kommer att överleva?

Beskedet var oväntat men knappast förvånande. Det som kanske ändå fick mig att höja på ögonbrynen var att den kanadensiska regeringen valde att sticka ut huvudet och påkalla sig uppmärksamheten från andra länder genom att rent ut säga att de inte stöttar avtalet. Det bryter mönstret som de följt de sista åren där ledande konservativa politker varit vaga och undanglidande när någon påpekat att det inte finns med några planerade kostnader för Kyoto i Kanadas budget.

Varför gick man ur? Min man upplyste mig genast i går om att man faktiskt inte kunde fortsätta att köra bil om vi skulle följa villkoren för avtalet. Så enkelt är det att få med sig en kanadensare, även om han är välutbildad, påläst och intelligent som min man. Nämn hans bil och tankarna går till cowboyens häst för hundra år sedan. Utan häst, inget liv. Utan bil, inget liv. I alla fall inget man vill leva som nordamerikan.

"Because I am worth it". L'Oreal reklamens slogan som varit så populär i så många år. Den speglar nordamerikanens eviga fokus på sig själv som individ på bekostnad av andra.

Jag vill köra bil, så därför gör jag det oavsett kostnaden. "Beacuse I am worth it." Jag är viktigast.

Synen på miljöpolitiken, fattigdom och jämlikhet debatteras ofta i vårt hem och kan få väggarna att darra. Jag är väl medveten om alla argument som nejsidan till Kyoto använder. Kritikerna till de som misstror växthuseffektens effekt på vår jord får större plats i media än de har på andra platser i världen och citeras ofta.

Kanada har en konservativ regering som vill att det ska gå bra ekonomiskt för Kanada. De har mycket stöd eftersom deras traditionella politik har skyddat vår ekonomi de sista åren när det stormat rejält på andra sidan gränsen hos vår granne USA. De är bra på ekonomi men på bekostnad av solidaritet mot andra länder när det gäller t.ex. miljön. Det är alltid det som är mest pinsamt. Varför ska vi ha rätt att fortsätta köra våra stora, relativt billiga bilar, bygga våra monsterhus och aldrig påverkas av politiska intiativ som påverkar vårt beteende när resten av västvärlden sliter med det? Vi bor ändå på samma planet och andas samma luft.

Det mest effektiva sättet att få folk att påverka sitt beteende i ett samhälle: gör det dyrare. Bensinen här är billig, energikostnaden för hushållet ligger på runt 40 öre per kilowattimme och bilarna är mycket billigare än i Sverige. De flesta vet inte ens hur stort energiförbruk man har eftersom man inte pratar kilowattimmar här. Man måste räkna ut det manuellt eftersom räkningen för hushållsel presenteras i Joule, medan uppvärningskostnaden presenteras som kilowattimmar.

När jag kommer hem på sommaren slås jag av hur man på fester diskuterar hur stort energiförbruk man har och hur man kan minska det. Jag har ALDRIG haft samma diskussion i Kanada. Och då går jag på fest ofta.

Stephen Harper och medarbetare menar att vi måste kunna konkurrera med USA, vilket är Kanadas största handelspartnern. USA är inte heller med i Kyoto vilket gör att det är lättare för dem att hålla priserna nere. För visst kostar miljöpolitik. Men det är en investering i våra barns framtid.

Ibland undrar jag vad våra barn och barnbarn kommer att tycka om våra beslut när de blir stora? Hur länge kan vi behålla skygglapparna på när det gäller Moder Jord, som inte mår bra?

Några intressanta siffror....

• Kanadas CO2 utsläpp 2003 per capita: 17.0 metric ton (ökning med 10% sedan 1990, Källa: IEA)
• Sveriges CO2 utsläpp 2003 per capita: 6.1 metric ton (samma nivå som 1990, Källa: IEA)
• Den kanadensiska produktionen av olja från sandrik jord är ansvarig för den snabbast ökande delen av CO2 utsläpp. Just nu motsvarar den 5% av våra utsläpp men detta beräknas gå upp till 8% redan 2015 pga av ökande produktion. (Källa: Environment Canada) 
• De största utsläppen i Kanada kommer från transport (27%), uppvärmning och el (16%). (Källa: Environment Canada, baserat på 2008 års statistik)

RESURS 1: Skolverkets websajt "Tema Modersmål"

Ett barn lär sig språk när det talas av någon som de tycker om. Ett barn lär sig de språk det behöver. Barnet får ett rikare språk om det möter språket i många olika sammanhang. Modersmålet har stor betydelse för barnets identitet och självkänsla. Modersmålet är grunden för barnets förmåga till inlärning. Barnet lär sig sitt andraspråk och andra ämnen lättare. Det är en stor fördel för samhället att många människor är flerspråkiga.

Detta citat är hämtat från Skolverkets websajt Tema Modersmål. Sidan riktar sig till de som arbetar inom barnomsorg och skola i Sverige. Ambitionen med informationen är att lyfta fram bra pedagogiska resurser och goda tillfällen till möten.

Det som tilltalar mig med sidan, som egentligen inte riktar sig till föräldrar utomlands, är att den informerar om hur modersmålsundervisningen fungerar i Sverige samt presenterar ny svensk forskning av svenska som andraspråk för invandrarbarn. Mycket av denna information kan extrapoleras till vår verklighet utomlands.

I Sverige är modersmålsundervisning är ett eget ämne i grundskolan. Målet är att barnen på ett bra sätt ska tillgodogöra sig arbetet i skolan och samtidigt utveckla sin tvåspråkiga identitet och kompetens. Arbetet ska ske i sådana former att elevernas personliga utveckling främjas och deras självkänsla stärks. De lärare som undervisar i modersmål kommer ofta från samma kulturområde som barnen. Modersmålslärare måste också ha goda kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället.

I British Columbia godkänns inte svenska som ämne i grundskolan. Läroplanen skapad av Vancouver School Board pratar om hur viktigt det är att anpassa verkligheten efter alla de barn som har att annat språk hemma (mer än 60% i Vancouver). I realiteten görs ingenting för att ge barnen undervisning i det andra språket, trots att detta överlag påverkar hur bra barnen gör ifrån sig i skolan.

Detta är ännu ett exempel på att man som svensk förälder i Kanada måste vara engagerad och välutbildad i vilka resurser som krävs för våra egna barn. För skolan här gör det inte.

Svenskar i världen (SVIV)

Idag gick jag med i föreningen Svenskar i Världen (SVIV). Jag har tänkt gå med länge. Som SWEA har man till och med rabatt. SVIV är utlandssvenskarnas främsta lobbygrupp. Föreningen representerar den halva miljon svenskar som finns i utlandet. SVIV har bland annat bidragit till att brevröstning numera är tillåten var man som svensk än bor i världen. De medverkade också till rätten att ha dubbelt medborgarskap som infördes 2001. Jättefint tycker jag som har två småkillar med både kanadensiskt och svenskt pass.

Thor sade häromdagen att jag var halvt svensk och halvt kanadensisk. Jag rättade genast och sade att jag var helt svensk. Det kändes ända ner i tårna när vi pratade om det. Inom en snar framtid kommer jag dock att ansöka om kanadensiskt medborgarskap. Varför? Jo jag betalar skatt och lever i Kanada. Ibland stör jag mig grymt på hur gammaldags det är och saknar integrerad politik för både jämlikhet och miljötänk.

Sist jag gick i taket av ilska var när de konservativa kom till makten 2006 och rev upp en nationell dagisreform och ersatte den med ett barnbidrag på  $100 (ca 600 SEK) per månad från att barnet föds tills att det är sex år. Pengarna ska ge "valfrihet" för barnfamiljer i att välja barnomsorg. Valet står mellan dagis, nanny* och att föräldern (läs mamman) ska stanna hemma. Dagis kostar mellan $800 till $1200 per barn och månad. Nanny kostar $1 000-$4 500 per månad beroende på nannyns ålder och utbildning.

*Det svenska ordet "barnflicka" kan inte helt användas här eftersom arbete som nanny är en karriär och inte ngt man gör tillfälligt.

Om man har ett barn har många det på familjedagis som ofta består av ombyggda garage med en dagmamma som har olika grader av kunskaper om barn och engelska. Har man riktig, riktig tur kommer man in på ett riktigt dagis, men de är försvinnande få. Om man har mer än ett barn så blir det oftast nanny eller en förälder som stannar hemma. Vabbandet är en okänd företeelse i Kanada så nanny hjälper mycket under småbarnsåren då man tror att man bor i en Petriskål med allsköns varierade men ständiga infektioner som avlöser varandra.

Sexhundra kronor i månaden ska således jömföras mot en månadskostnad på 6 0000 - 27 0000 för barnomsorg. Genomsnittlig inkomst för män och kvinnor i Kanada är ca $1 800 per månad (ca 11 000 SEK). Bara en tredjedel av hushåll har två föräldrar som arbetar heltid. Kvinnor tjänar 21% mindre än män. När man måste betala lika mycket för dagis eller nanny som man får in i plånboken så är valet ganska enkelt. Dessutom råder det en masspsykos i Kanada under mantrat "Mommy is always best". Detta kombinerat med den stress som småbarnsåren ofta innebär gör att många kvinnor väljer att stanna hemma.

Det som är det mest chockerande i det hela för mig är att jag också som välutbildad, jämlik svenska gjorde det valet. Nu undrar jag hur detta kunde hända?

Hur har du det? Är du utlandssvensk mamma eller pappa och vad gör du/ni?



Källor
http://www.worldsalaries.org/canada.shtml
http://www.conferenceboard.ca/HCP/Details/society/gender-income-gap.aspx

Tankar om Kanada

Nu börjar jag blogga om Kanada och hur detta härliga, motsägelsefulla land skiljer sig från Sverige. Naturligtvis utifrån mitt eget perspektiv som boende i Vancouver, mamma, egenföretagare och aktiv svensk. Vad jag menar med det sista är ett starkt engagemang i Swedish Women's Educational Association, vars lokalavdelning har varit en hjärtefråga för mig de sista tio åren.

Kanada är ett vackert land. Så vackert att det gör ont i ögonen faktiskt. Dessutom man slår sig snabbt för bröstet och säger att det nästan är som Sverige i modellen. Och visst har vi mammaledighet, socialbidrag, ngt som liknar A-kassa, fri sjukvård för den som behöver etc. Värderingarna är dock helt nordamerikanska, vilket ställer till det för de som menar att samhällsklimatet är som det svenska. För inte ömmar man för miljön och jämställdhet på samma sätt som i Sverige.

Innehållet i denna blogg är baserat på personliga åsikter. Jag ska försöka hålla mig till ämnen som ligger mig nära om hjärtat och jag känner till väl; svenskheten, att vara utlandssvensk, flerspråkighet och hur det är att vara en modern svensk kvinna i ett land som ligger ca 40 år efter Sverige i vissa aspekter. Korta, förhoppningvis dagliga bloggar utlovas. Säkert baserat en hel del på mitt privat- och arbetsliv, vilket spenderas som del i min mans företag (en klinik för kirurgi) där jag sköter den ekonomiska biten. Och med många tankar om hur man fostrar två småkillar på ett vettigt sätt i den märkliga verklighet som kallas för Nordamerika.