söndag 23 december 2012

God Jul!

Thor, Wilde och jag på festival of Lights i van Dusen Garden.

Sitter i stugan i Whistler och inser att jag stökat färdigt. Dagen innan dopparedagen är över. Gravlaxen, köttbullarna och risgrynsgröten är färdiga. Resten fixar jag imorgon. Det blir en mindre variant av smörgåsbord med redan nämnd mat, samt sill, ägg, sillsallad, skinka, långkål, brysselkål, grönsallad, revbensspjäll och Janssons frestelse. Godisbord med Ris a la Malta, choklad praliner och svenskt smågodis som avslutning.

För tredje året i rad kommer en tysk-amerikansk familj på middag på julafton. Det förvånar mig alltid att de vill komma tillbaka. Svensk julmat är en inlärd smaksupplevelse. Vissa i utlandet reagerar med fasa över speciellt sillen. Men jag längtar redan.

Gpod Jul allesammans! Njut av ledigheten och varandra!

fredag 21 december 2012

Jag överlevde min första yogaklass!

Ända sedan i måndags har jag känt hur det har kittlat i halsen. En dold förkylning har sakta men säkert åmat sig till ytan under min hud. Som ett ständigt budskap om att det skulle gå åt skogen. Ändå gick det vägen. Mitt immunförsvar samarbetade, min kropp höll ihop, när jag idag höll min första yogaklass!

Jag hade bara tre deltagare, men det var perfekt. En minimiljö med goda vänner som log mot mig även när jag gjorde fel.

Varför är det alltid så mentalt svårt när man gör något för första gången? Inledningsvis var jag nervös. I alla fall kände jag att jag borde vara det. Efterhand hittade jag mina rörelsemönster och den inre frid som alltid följer av yoga.

Vilket ord beskriver att göra ngt för första gången? Enligt engelskan är det "inagural". Vad betyder det? Jo, enligt ordboken har jag haft min öppningsklass i yoga. Jag hoppas det blir fler!

onsdag 19 december 2012

Vilka är de hemlösa i Vancouver?

Det snöar i Vancouver. När himlen öppnar sig för klassiskt vinterväder, med den kalla temperatur som hör till, tänker jag alltid på de hemlösa.

Vilka är de? Michael Krausz som är professor i psykiatri på UBC har utfört "The British Columbia Health of the homeless study" som visar att:

  • 3/4 är män
  • 1/3 är "native", dvs tillhör den kanadensiska ursprungsbefolkningen
  • 85% har upplevt ett större trauma med känslomässig eller fysisk misshandel och/eller sexuellt utnyttjande
  • 93% har en diagnostiserad mental sjukdom 
Under 2012 har Vancouver officiellt haft 1 602 hemlösa människor. Av dessa har huvuddelen (81%) tak över huvudet. Kvar finns ca 300 människor som är beroende av tillfälliga härbergen. Tyvärr finns det bara 160 sängplatser i Vancouver.   

Snön fortsätter att falla medan jag skriver den här bloggen. I natt kommer det att bli ännu kallare. Som tur är har vår motsvarighet till kommunfullmäktige precis meddelat att de öppnat upp 237 tillfälliga sängplatser inomhus pga av vädret. Vancouvers hemlösa får en tillfällig respit från sitt liv på stadens gator.


tisdag 18 december 2012

Restaurangtips: Tableau i Vancouver

I morse läste jag i Sofia Solfors blogg Cirkus Solfors att hon tänkte på Paris. Som boende utanför Genève har hon lite närmare än jag. För att vara lite exakt är det ca 41 mil från Genève till Paris medan det är ca 800 mil från Vancouver dit.

Istället för att åka till Paris gick jag på Tableau Bistro nere i stan. Kanske inte helt lika mysigt som att åka till kärlekens huvudstad, men ett bra substitut.

Chef Marc-André Choquette har skapat en moderniserad version av den typiskt franska bistromenyn. Min lunch bestod idag av laxtartar krönt av en gula från ett vaktelägg. Huvudrätten var såterad tonfiskfilé på en bädd av risotto med citronsmak. Dekadenta jag tog ett glas torr, men fruktig Muscadet till detta (Domaine de la Louvetrie 2009). Mums.

För den som vill äta gott och i en tjusig, lite NY liknande miljö är detta ett trevligt alternativ. Definitivt lite dyrare än de billiga franska restauranger som finns i östra Vancouver, men också med mer ambition i köket och bland serveringspersonalen. De sistnämnda kunde man signalera till med ett höjt ögonbryn. En blinkning och vips så stod där en servitör brevid bordet. Jag tänker definitivt gå tillbaka.

Kostnad: Förrätt, varmrätt, ett glas vin och dricks, ca $60.

Dörren är låst till vår skola

De sista dagarna har varit präglad av debatten efter den tragiska händelsen i Connecticut där tjugo barn och åtta vuxna dog i samband med en skolskjutning. Vad var orsaken? Ingen vet och eftersom gärningsmannen inte överlevde kommer vi heller aldrig att få veta.

Media och experter debatterar vilken roll liberala vapenlagar spelar, hur avsaknaden av vård av mentalt sjuka påverkar och om Tv och tidningar orsakar dåd som detta genom att driva upp en medial storm efter. Som vanligt vill man hitta en magisk knapp att trycka på, medans verkligheten antagligen består av en hel panel av knappar.

I morse möttes jag av en mamma som berättade att de börjat låsa dörrarna i mina barns skola. Rädslan har spritt sig även till denna sidan av gränsen. Vi har också många vapen, mentalt sjuka, mediala blodshundar och en historia av dödskjutningar. Vancouver har förändrats under de sista elva åren.

Jag vill inte ens tänka på eländet.

I december 2010 sköts tio personer i ett kriminellt gäng ett par kvarter från vårt hem. Ingen dog, men det var ändå en uppslitande händelse. I februari 2011sköts och skadades en annan gängmedlem ett halvt kvarter från vårt hem. I samma korsning som jag promenerat genom ett par timmar tidigare. I january 2012 sköts en könd kriminell person ner på en restaurang i Wall Centre nere i stan. Samma restaurang där jag ibland har varit på lunchmöten.

En natt vaknade jag klockan 4 av ett oväsen. Jag kikade ut i vår trädgård och såg genast att någon höll på att söka igenom vårt garage med en ficklampa. Osäker stod jag där och dividerade om jag skulle ringa polisen. Ett par sekunder senare insåg jag att det var en kvinnlig polis och en knarkhund som var där på besök. Enligt grannarna hade polisen jagat en knarkhandlare in på vändplatsen utanför vårt hus, där de trodde att han hade gömt droger någonstans. Eventuellt i min trädgård, där barnen brukar leka.

I sådana stunder längtar jag hem lite extra mycket till Norra Råda.


måndag 17 december 2012

Bästaste julglöggen för utlandssvensken

I december börjar lusten efter Blossa eller Saturnus sätta in. Det enda man kan få tag på här är dock IKEAs saftglögg som man kan spetsa med alkohol. Inte helt samma sak, skriver finsmakaren och presenterar istället här ett mycket inexakt recept med vag information om mängder. Poängen är att du kan sätta ihop din egen glögg baserat på dina egna smakpreferenser.

Du behöver följande:

  • Fyra flaskor vin av mustig karaktär. Budgettips är Yellow Tail som med sin shirazdrivna stil passar bra med mycket fruktighet och ektoner. 
  • Absolut, ca 60 cl
  • 5-6 kanelstänger
  • Kryddnejlikor, ca 1 msk
  • Kardemummakärnor, , ca 1 msk
  • Strimlad, skalad färsk ingefära, ca 1-2 msk
  • Strimlat skal av 1/4 färsk apelsinen
  • ca 10 dl socker
  • 3-4 dl vatten

Kryddorna ska sättas minst en vecka i förväg, men kan med fördel sparas från år till år. Det tar minst 3 dagar för alkoholen att extrahera kanelkryddorna. Jag gör i ordning en stor flaska med glöggkryddsvodka som står från år till år. Ibland fyller jag på med vodka, ibland med kryddor. Om det är något som du inte gillar i listan ovan, skippa det. Du designar smaken efter vad du gillar. Jag föredrar själv Saturnusglöggen i Sverige eftersom jag tycker att den har mest intensiv kanelsmak. Därför har också detta recept mycket kanel.

Ta flaskan med vodka och häll av en liten mängd så att du får plats med kryddorna och apelsinskalen. Sätt till alla torra kryddor först. Använd en tratt så minskar du spill och städning. Skär ingefäran och apelsinskalen fint och tryck ner genom flasköppningen. Jag brukar ta ut de sistnämnda efter ca en vecka men lämnar de torra kryddorna i. Du kan sila ut allt och till och med sätta till nya torra kryddor efter en vecka för att göra kryddsmaken ännu mer intensiv. Ställ mörkt i rumstemperatur tills du ska använda ditt egenskapade glöggelixir.

Förbered ditt glöggmakande med att göra sockerlag. Ta sockret och täck med vattnet. Smält allt på medelstark värme. Värm vinet i en gryta brevid. Tillsätt ditt glöggelixir och sockerlag efter smak. Jag tar säkert halva flaskan vodka, och nästan all sockerlag. Smaktröskeln för sötma varierar mycket. För oss som bor i Nordamerika är den mycket högre och det kan vara att du vill tillsätta mer. Eller mindre, som sagt. Pröva dig fram med en matsked i högsta hugg.

Häll upp på vinflaskorna och sätt tillbaka korken. Ställ mörkt. Förra året  drack jag en flaska som jag hade gjort på en portugisiskt vin som var ca 15 år när jag gjorde glöggen. Glöggen smakade fortfarande toppen, trots att den stått i mitt skafferi i stugan i åtta år. Mängden socker och alkohol gör att inget skumt växer i den.

Efter 13 år utomlands saknar jag mycket. Men glögg är inte längre med på den listan.

Har du ett jultips i receptväg? Du får gärna dela med dig här.




fredag 7 december 2012

Stjärngosse eller trollkarl?

Foto: Scen ur Harry Potter eller
minne från svenskt Luciatåg?
Häromdagen frågade jag folk på Facebook hur man gjorde en stjärngossehatt inför vårt Luciafirande på Svenska Skolan i Vancouver. Detta efter att Thor & Wilde bestämt hade meddelat att deras pepparkaksgubbedagar var över. Här i Kanada kan vi inte direkt gå till ICA och köpa färdiggjorda hattar och mina egna kunskaper när det gäller luciamunderingar är tråkigt nog mycket begränsade.

Mina vänner meddelade att färdiggjorda hattar i Sverige är 39 cm höga. I Facebookgruppen "Svenska som modersmål utomlands" delade man med sig länken från websidan pyssel.info, som innehöll exakta instruktioner för utförandet.

Jag skulle nog ha läst alla instruktioner och tips innan jag gjorde min version av stjärngossehattar till killarna. Mitt stressade tillstånd samma morgon som luciatåget fick mig istället att strunta i all tillgänglig information. På fotot intill ser ni resultatet. Hattarna blev ca 70 cm höga och pojkarna liknar mer trollkarlar än stjärngossar. Ett av problemen med hattarnas höjd var att hattspetsen höll på att peta ut ögonen på flera av mammorna som var där.

Mammahjärtat klappade stolt över sina fina killar ändå. Speciellt över Thor som gick med i Luciatåget och hade lärt sig Staffanvisan. Wilde däremot fick ett stegvis sammanbrott innan de skulle gå in. Jag såg att ögonbrynen drogs ihop medan de väntade på börja sjunga Natten går tunga fjät. Hatten åkte av först. Sedan gav han mig stjärnan. Därefter var det bara mammas famn som gällde; han ville INTE gå in. Vis av erfarenheten tog jag med honom in för att titta och sjunga med tillsammans med publiken istället. Tvång funkar aldrig i de lägena. I alla fall inte med Wilde.

Barnen var duktiga på att sjunga. Kanske lite duktigare än förr om åren? Vi hade cirkulerat sångerna innan med uppmaningar om att träna innan och jag tror faktiskt att föräldrarna hade sjungit mer med barnen hemma - i skolan hinner man inte lära sig allt.

Imorgon sker det riktiga luciafirandet. De yngre barnen deltar med körsjungande innan de äldre barnen och tonåringarna utför ett mer formellt luciatåg. Ni vet, det med en Lucia istället för  tjugo. Fast jag gillar båda versionerna.

torsdag 6 december 2012

Tid & tacksamhet hör ihop för utlandssvensken

Foto: Vancouvers Lucia med följe 2011.
Det är redan den 6:e december. Jag vet att tid är relativ men kan ändå inte låta bli att förundras över att den går snabbare för varje år. När jag var liten verkade tiden vara oändlig. Nu dränks den av allt spring och körande mellan aktiviteter, stress, samt alla arbetsuppgifter inom volontära organisationer och på vår klinik.

November och december är trots mörker och kyla produktiva månader för mig. Jag trivs när jag får sitta inne, värmd inom- och utombords av mina stearinljus och min brasa, vilket får mycket att bli gjort. Detta även om brasan är gasdriven och styrs av en knapp på väggen. Gasbrasor - när jag kom hit förstod jag inte helt vitsen med dem. Nu njuter jag alltsomoftast av vår i köket, men saknar naturligtvis sprakandet av ved som brinner.

Under tiden runt jul ser jag tydligast hur hårt många utlandssvenskar arbetar för att bevara sin och sina barns kulturella identitet. I Vancouver anordnas julpyssel, julfester, julavslutning, julmarknad och Lucia. Inte i samma ordning som i Sverige. Nej, här får vi anpassa oss efter alla andra aktiviteter i kanadensisk regi. Därför har vi julmarknad i mitten av november och firar Lucia 1-2 veckor tidigare än i Sverige. Men, who care's? Inte jag i alla fall. För att vi alla ska kunna delta och njuta av det som vi känner igen, får vi ibland ta till pragmatik.

När jag ser utlandssvenskar här i Vancouver som arbetar hårt med alla svenska evenemang, slås jag som alltid av hur mycket tid ett fåtal eldsjälar lägger ner. Alla kan inte hjälpa till lika mycket p.g.a. av begränsningar i tid och rum. Men faktiskt också i motivation. Istället för att fokusera på dem som lätt slinker undan varje år vill jag här uttrycka ett tack till alla er som byggt upp och fortsätter driva våra svenska föreningar i Vancouver. Svenska Kulturföreningen, Svenska Skolan & SWEA - det finns många som är verksamma i alla tre.

Tack alla ni volontära förmågor som fortsätter förgylla min familjs svenska tillvaro här i Vancouver! Jag är så otroligt tacksam för ert engagemang och all den tid  ni lägger på att få främlingar och vänner att trivas här på andra sidan jordklotet. Jag tar er inte för givna och ni har alla en speciell plats i mitt hjärta.

onsdag 5 december 2012

Självbiografi+

Under vintern 2013 lanserar jag kurser i metoden "självbiografi+". Som namnet antyder bygger metoden på en teknik som hjälper dig att sammafatta ditt livsöde.

Vanligtvis baseras självbiografier på minnen i kronologisk ordning. Detta är relativt enklare för någon som har fört dagbok under stora delar av sitt liv. Få av oss har gjort det. Självbiografi+ hjälper dig istället att organisera dina livsminnen i teman. Under mina kurser kommer du att skriva om ämnen som familj, hälsa och spiritualitet. Detaljerade frågor får dig att ta ställning till vad du tycker om vissa företeelser, och varför.

Om du är intresserad av tekniken, läs mer på websidan för mina kurser: Sammanfattadittliv.com. Under 2013 kommer jag även att erbjuda kurser via nätet för andra utlandssvenskar. Mejla mig på lnormen at shaw punkt ca om du är intresserad.


fredag 16 november 2012

Brutna ben & sövande yoga

Mina sovande änglar
Novembermörkret börjar infinna sig. Barnen är trötta men mamma är gladare och mer tillfreds än på länge. Jag ser fram emot julen och vintermörkret efter en meningsfull höst. Min entusiasm för framletade ljuslyktor och planer på att julpynta har dock inte spritt sig till barnen. Än. Fast igår kikade vi på julkalendrar med choklad och legogubbar och Thor blev exalterad som vanligt - säg ordet lego eller godis och hela hans ansikte lyser upp.

Igår behövdes lite extra uppmuntran. Thor och jag satt på akuten hela kvällen eftersom han trillat i skolan och skadat handen. En misstänkt stukning visade sig vara två brutna ben i armen; både ulna- och radiusbenet hade fått kompressionsfrakturer vid handleden. Min lille hjälte gnällde knappt, men var trött och ledsen. Distraktion i form av legodrömmar verkade passande även om mammas varma famn säkert tröstade mest.  

När vi kom hem vid ett-tiden i natt somnade Thor bums. Vanligtvis brukar han brukar ha svårt att somna när han är övertrött.

"Kan du använda yoga för att hjälpa mig att sova, mamma?", brukar han fråga efter hundra runtsnurrningar, i ett trassel av under- och påslakan med Star Wars-motiv. Konceptet yoga är fortfarande oklart för pojkarna, men betydelsen av djup andning har de redan klart för sig. Tricket är en hand på magen och en kort instruktion med tyst röst om att försöka andas djupt. Handen på magen får Thor att slappna av, men även att sluta snurra runt. Tankarna på andning får myrorna i kroppen att också bli sömniga. Det brukar sällan ta mer än fem minuter tills Thor sover djupt.

Thors brutna arm stoppar sportaktiviteterna efter skolan fram tills jul. Även om det är jobbigt att ha en bruten arm och min störste lilleman känner sig halvt handikappad är tajmingen för en viloperiod bra. Energin börjar ta slut för mina små. De får gärna lite av min överskottsenergi under stundande julpyssel och mysstunder i skenet av stearinljus.

onsdag 31 oktober 2012

Tema "Halloween på svenska lekskolan

I lördags hade vi halloweentema i lekskolegruppen på Svenska Skolan. Vi låter barnen klä ut sig och pratar om deras kostymer. Alla prinsessors namn måste översättas till svenska. Till och med undertecknad var en prinsessa, en vampyrprinsessa närmare bestämt. Fast några barn röstade på spindelprinsessa eftersom jag hade en lång svart slängkappa som såg ut som ett vackert spindelnät.

Lektionen bestod av följande moment.
Bild: Boken Sopnedgasten och
andra monster. Perfekt
halloweenläsning.
  • Gå igenom orden för halloween. Ställ frågan ”Vad heter Trick or treat på svenska?” (Svar: Bus eller Godis!)
  • Gör ett liter rollspel där man pratar om hur man uppför sig vid dörren. Hur många godisbitar kan man ta? Vad säger man efteråt? Allt på svenska naturligtvis.
  • Lek en spöklek med lakan över ett barn som ska identifiera de andra barnen. I lördags började vi med mig som spöke eftersom inte alla barnen känner varandra än. Sedan ville även barnen vara spöke och gissa på vem det var de kände på.
  • Sjung Imse Vimse Spindel och lär ut handrörelserna. Sjung olika versioner: 1) På vanligt vis. 2) Med stora handrörelser. 3)  Med små, små handrörelser. 4)   Rockespindeln. 5)    Långsamma spindeln. 6) Snabba spindeln
  • Förälder och barn gör stencilen ”Para ihop rätt ord med rätt bild” med Halloweenbilder. 
  • Använd bild 1 och 4 i powerpointpresentationen av Elisabeth Olsson. Be föräldern läsa för barnet och barnet ringar in enligt instruktioner på sida 1. Sidan 4, be barnet eller föräldern klippa ut bilderna och skriva/göra en liten Halloweensaga. Antingen klistrar barnen in bilderna i boken. Mamma/pappa kan också skriva en liten bildtext på varje sida.
  • Gör en egen pumpa av utklippta pappersbitar i olika färger. Tack Inkeri för att du förberdde!
  •  Fika med film: Spöket Laban bakar kaka eller annan spökfilm.
Jag ville egentligen läsa boken Sopnedgasten och andra monster av Andreas Palmer som jag lånade på biblioteket hemma i Hagfors i somras. Heltokig och superläskig - jag var faktiskt lite förvånad över hur skrämmande den var. Men barnen älskade den, vi läste den flera kvällar i rad. Tyvärr går den inte att ladda ner den. Synd för den är verkligen kul för småbarn!

tisdag 30 oktober 2012

Temat "former" på svenska lekskolan

I oktober arbetade vi med former i lekskolegruppen på Svenska Skolan i Burnaby. Jag använde följande material och lekar.
  • Genomgång av alla färger samt formerna trekant/triangel, fyrkant/kvadrat/rektangel, cirkel/oval. Använd ”Vi lär oss färger och former! För små barn."från lektion.se. Räkna gärna kanterna tillsammans.
  • Sjung "Blinka lilla stjärna" med handrörelser. Forma en diamantform med båda händerna när ni sjunger orden "Lik en diamant i skyn". Introducera ordet romb efter sången.
  • Ta ett papper. Repetera formernas namn genom att rita en trekant/triangel, fyrkant/kvadrat/rektangel, cirkel/oval, diamant/romb för barnen med en tuschpenna på ett block. Få barnen att räkna hörn tillsammans med dig och upprepa namnen.
  • Titta dig omkring i rummet och hitta exempel på formerna. Dela upp barnen så att de gör det i tur ordning om de verkar entusiatiska.
  • Sjung ”Min hatt den har trekanter”
  • Ta ett långt snöre på en 4-5 meter och bind ihop ändarna. Få alla barnen att hålla i det. Forma en cirkel, en fyrkant, en rektangel och en trekant med hjälp av snöret.
  • Gör stencilen ”Geometriska former” tillsammans med mamma/pappa/farmor. 
  • Trolldeg, tryck ut formar och dekorera med glitter och färger. Tack Inkeri för tillagning av fin trolldeg.
  • Se filmen: Katten, Musen, tiotusen. Om kub och kvadrat. Ligger på Ur.se


· 

torsdag 27 september 2012

Temat "kroppen" på svenska lekskolan


Sedan ett par veckor vikarierar jag halvtid på lekskolan som hör till Svenska Skolan i Burnaby. Där sysslar vi med musik, rytmik, enklare pyssel och fri lek; allt med målet att få barnen att prata svenska. En utmaning är att många svensk-kanadensiska barn ofta leker på engelska och därför inte associerar svenska med lek.

Förra lördagen var temat "kroppen". Här kommer en lista med aktiviteter som vi testade. Flera av dessa var förslag som kom från Facebookgruppen "Svenska som modersmål utomlands". Tack till alla er underbara människor!

  • Prat om kroppen med hjälp av barnbok med bilder
  • Ta med läkarväska i leksaksform och undersök tillsammans var hjärtat och lungorna sitter
  • Fråga barnen om vad de har för favoritmat, och relatera detta till mage-tarmkanalen och toalettbesök – alltid populärt ämne hos 3-4 åringar
  • Ta fram snöre och visa hur lång hela tarmen är 8-9 meter hos en vuxen. 
  • Visa kort film från UR-serien om doktor Karin via webben.Vi använde avsnittet om lungorna och andning Rolig film om en doktor som förklarar kroppen för ett barn som tar in sin docka som är sjuk.
  • Gör en övning om lungor och andning. Ställ frågan "när andas man långsamt och när andas man snabbt?". Lägg er först ner och kollar hur ni andas. Därefter står ni upp hoppar och springer allt ni kan på stället. Stanna upp och kolla hur ni andas. Man kan även flika in prat om avslappning och andning, hur man andas när man tex. är arg, ledsen eller när man vill sova.
  • Lägg barnet på papper och rita av deras egen kropp. Klistra dit ett hjärta av papper som barnen klippt ut och målat på. Blås upp ballonger och använd som lungor. Efter förslag testade jag även den teoretiska frågan "om du skulle få ett tredje öga, var skulle du sätta det? Detta fungerade inte i min grupp som antingen inte förstod vad jag menade eller bara var för små för abstrakt tänkande.
  • Fika med högläsning av boken ”Roliga rumpor i Ruts värld”, nerladdad från Bokus. Inte min favorit p.g.a. märkliga undertoner i historien, men barnen tyckte den var jättekul pga av den kiss- och bajshumor som är med i rik mängd.
  • Sjung ”Huvud, axlar, knä och tå”, ”Vippa rumpan affär” och Honkey-tonk som avslutning. 
Ett tips för att få barnen lite mer avslappnade är att förbereda dem med hemsända utubeklipp av de sånger som ska sjungas. Vi testar det i år för att se om vi kan förbättra barnens kunskaper av sångtexter.

Kanske du har andra förslag? 

fredag 14 september 2012

Stressad av yoga

Det är något tragikomiskt över det faktum att jag känner mig superstressad just nu. Bara för att jag valt att studera yoga 20 timmar i veckan under tio veckor framöver. I alla fall var jag det innan kvällens hathapass.

Tidigare idag ångrade jag att jag anmält mig. Det var på eftermiddagen efter en lång dag med ett läkarbesök för Thor som behöver nya glasögon, som tog alldeles för många timmar, ett arbetsmöte på kontoret och en visit på banken för att betala skatt. Innan taekwondon, och samtidigt som jag stekte pannkakor, fastän jag egentligen skulle försöka hinna äta middag. Men nu sitter jag lugn som en filbunke i soffan och njuter av tystnaden kl 23 en fredagkväll.

Nyttigare än ett glas vin. Det kanske inte är så dumt att gå en yogakurs ändå?

Tränar du yoga? I så fall, hur har den påverkat ditt liv?

torsdag 13 september 2012

Ett "yoga-licious" liv

Foto: Yogainstruktören Marcio Rosetti trotsar
tyngdlagen. Källa: Wikipedia
Tvåhundra timmar av intensiv träning i yoga och konsten att lära ut den. När ska man anmäla sig till en sådan kurs? Antagligen inte mitt i inskolning av barn i skolan och de första trevande försöken att söka jobb. Men min vana trogen tar jag ett spontant och tvärt beslut när jag ser kursbeskrivningen. Utmaningen får något som slumrat länge i mig att tända till med en het och laddad flamma.

Kursens första pass är två timmar power yoga med en man i 60-års åldern. Han liknar en av mina grannar. Mannen ser helt normal ut tills en timme in i passet då han sitter på huk med särade ben, lutar sig fram och låter insidan av knäna vila på armbågarna samtidigt som han  lyfter fötterna från golvet. Där hänger han obesvärad och avslappnad  - likt en groda som förbereder ett jättesprång- inför en klass på sextio personer som alla stånkar och vinglar under sina försök att göra vad han gör. Inte nog med det. Plötsligt skjuter han ut benen rakt bakåt, parallellt med golvet och landar i samma ställning man har när man försöker göra en armhävning - med fötterna i golvet naturligtvis.

Efter klassen pratar kursledarna om vad yoga är. Tydligen handlar det inte om yogaställningar och djupandning. Istället poängteras det att detta är en inre resa som är individuell och kan leda olika vägar. Min skeptiska attityd slår på och blir kritisk och parerande några få sekunder innan jag påminner mig att det är viktigt att vara öppen för det okända.

Idag lever jag fortfarande. Jag mår till och med bra. Måste ha varit all djupandning jag år jag gjorde. För det kan inte vara det ograciösa sätt min kropp rörde sig på, när den försökte utmana tyngdlagen. Och min inre resa ... jag vet faktiskt inte om den har börjat eller om jag fortfarande står och stampar på perrongen?

Yoga-licious. Jag är inte där än, men har tagit ett första viktigt steg på vägen. Bara 197 timmar kvar tills jag kan kalla mig yogalärare. Undrar om jag då kommer att ha förstått vad yoga egentligen är?

onsdag 12 september 2012

Spökvatten - ordet som barn lär sina föräldrar

Foto: Mitt lilla spöke.
Människor är unika. Speciellt barn som inte har lärt sig samhällets och familjens förväntningar på hur de ska tala och uppföra sig. Men ibland liknar vi varandra mer än vad vi tror.

Sista numret av tidsskriften "Språk" tar upp beteckningen "spökvatten". Det sistnämnda är något som frekvent används av barn på förskolan i Sverige. Jag studsar till när jag läser det eftersom jag trodde uttrycket var något som var unikt för Wilde. Varje gång han häller vatten i glaset som precis rymt mjölk utbrister han "Spökvatten!" Och visst ser vatten som är dimmigt av mjölkrester lite läskigt ut.

I Vancouver har Wilde dock utvecklat begreppet spökvatten lite längre. Han leker med oss vid middagsbordet, tar en klunk spökvatten och ropar "Jag är osynlig! Ni kan inte se mig". Mamma och pappa spelar med och letar efter honom under bordet och bakom hans stol. Storebror som tar allt bokstavligen talat, men som nu vet att det är lek och inte verklighet, sitter tyst på sin stol och försöker lägga band på sig för att inte säga att vi visst ser honom. Vid nästa klunk ropar Wilde lika glatt "Nu är jag tillbaka igen!" och skrattar så att han kiknar.

Femåringar lever i en alternativ värld med mycket fantasi och bus. Deras hjärnor är fortfarande som svampar men lever också sitt eget liv. Hjulspåren för det svenska språket verkar finnas i Wildes hjärna fastän han sitter på andra sidan jordklotet och inte går på dagis i Sverige.

Spökvatten. Inget unikt för Wilde men ett tecken på att hans svenska leder honom framåt till samma språkliga slutsatser som barn i Sverige. På något sätt känns det skönt.




fredag 7 september 2012

Boktips: "Elegant crime", ny bokgenre introducerad av Denise Rudberg


Denise Rudberg är en Stockholmsbaserad författare som debuterade med "Väninnan" år 2000. Under år 2007/2008 var hon programledare för TV-serien Läckberg & Rudberg tillsammans med väninnan och författaren Camilla Läckberg, ett program med författare och litteratur i fokus.

Rudberg har på eget initiativ introducerat genren "Elegant Crime", som enligt bokförlaget Bokus utgörs av " kriminalhistorier i överklassmiljö, och rymmer allt som behövs för att skapa en spännande historia - makt, pengar, flärd och dekadens.

Huvudpersonen i boken "Ett litet snedsprång" är Marianne Jidholm, åklagarsekretaren som försakat sin planerade karriär som åklagare för att stötta makens karriär och uppfostra barnen. I seriens första bok är Marianne nybliven änka efter parets långa och svåra äktenskap, kantat av en lång rad otrohets affärer. Relationen har haft en tungt fördömande prägel, genom den socialdemokratiske makens kluvna inställning till Mariannes förmögna överklass bakgrund.

Efter makens död återgår Marianne till sitt gamla arbete, och får där delta i en ny utredningsgrupp med två poliser, Thorsten Ehn och Augustin Madrid, som åtar sig speciellt känsliga fall där ingen information får läcka ut till media. Intrigen utspelar sig Stockholms eleganta salonger, och baserar sig på en en mordhistoria med oklar utgång.

Rudbergs beskrivningar av mäktiga och rika män med hemmafruar från Täby och Lidingö fascinerar, eftersom miljön mer liknar det man förväntar sig hos välbeställda nordamerikaner, snarare än de förväntat jämlika svenskarna. Som läsare utan djupare kunskap om det samtida svenska samhället, speciellt de förmögna svenskarna, läser jag Rudbergs beskrivningar med ambivalent intresse; ytligheten och kvinnornas underlägsna ställning skär i hjärtat hos denna utlandssvensk som förväntat sig mer av människor som ändå har ett val att förverkliga sig själva utan den stora kostnad som man ofta ser utomlands.

Seriens andra bok, "Två gånger är en vana" har en titel som anspelar på hustrumisshandel som ärvs ner genom generationerna. I denna återknyter och fördjupar Rudberg det återkommande temat av kvinnoförtryck. Det är först i denna bok jag tycker att hon hittar hem i sin stil vars namn "elegant crime" låter lite för konstlat och konstruerat för mig. Här lyckas hon dock skapa en intrig som engagerar och gör att jag sträckläser boken, med miljön som läcker kuliss som inte stör koncentrationen.

Jag rekommenderar dessa böcker för utlandssvenskar; språket är modernt, rappt och befriande fritt från prosa. Texten innehåller också en del nya svenska uttryck som vi som bott utomlands länge inte är helt bekanta med. Det som stör mig är att många av karaktärerna verkar ha en viss nivå av patologiskt beteende i sin attityd till mat och kroppsform. Å andra sidan verkar detta vara ganska vanligt i Sverige, som jag ofta upplever som alltmer bantningsfixerat.

Hur realistiska är beskrivningarna av miljön? Jag kan inte avgöra mer än att säga att den påminner mycket om den man ser på västsidan av Vancouver. Som utlandssvensk förvånas jag över att man kan se världen genom glasögon gjorda av ideal från 50-talet även på vissa platser i Sverige.

Rudbergs stil är mer optimistisk än samtida författare som Liza Marklund och Åsa Larsson, och karaktärerna innehåller mindre av den svärta som man alltid förknippar med svensk litteratur och film. Den finner man istället i handlingen. Hennes hjältinna Marianne är någon man respekterar och vill läsa mer om, något jag ser fram emot att kunna göra i den tredje planerade boken.

torsdag 6 september 2012

Ett konstant tillstånd av blöjhjärna

Foto: Rooibos; mitt livselixir.
Nu ska jag prata sömn igen. Eftersom jag är besatt av den.

Forskning visar att hjärnan fungerar sämre när man inte sover tillräckligt under en eller ett par nätter, men att andra delar av hjärnan kan kompensera för detta. Men vad sker med hjärnan när man som många småbarnsföräldrar inte har sovit ordentligt under flera år?

Jag vet baserat på egen erfarenhet. Man får åkomman kronisk blöjhjärna, efter engelskans "diaper brain". I alla fall lider jag av den. Detta tragiska tillstånd ger delvis eller total avsaknad av tankeförmåga och kreativitet. Dessutom kan man börja leta efter bilnycklarna i kylskåpet eftersom de med all sannolikhet komma att ligga där.

Efter att ha fokuserat privat forskning i hemmet på den egna kroppen så vet jag numera vad som är det bästa sömnpillret för mig i form av mat, dryck och vanor.
  1. Max två koppar kaffe per dag som kan drickas innan lunch.
  2. Inga andra koffeeinhaltiga drycker i tillägg efter lunchtid.
  3. Svart te är OK fram till kl 15
  4. Efter 15.00 bara rooibos.
  5. Ingen TV efter kl 21
  6. Ingen dryck alls efter kl 21
  7. Ingen hård träning efter 18 (haha, precis som om det skulle ske!).
Vissa människor reagerar negativt på stora måltider sent på kvällen. Det verkar jag inte ha problem med. Än. För det sker många märkliga saker med kroppen efter 40. Metabolismen sjunker, matsmältningen blir i vissa fall sämre/mer ineffektiv och många kvinnor får enorma sömnproblem när de kommer in i klimakteriet p.g.a. hormonella förändringar. Förhoppningvis är det några år tills dess, men även här kommer den att knacka på dörren.

Jag sov uselt i över femton år. Som näringsfysiolog borde jag har förstått att eftermiddagskaffet och det svarta teet på kvällen var pigghetsinjektioner som min kropp kunde klara sig utan. Men jag led tydligen av ett förstadie av blöjhjärna i det fallet; det tog mig en graviditet där jag skippade kaffet helt för att förstå hur mycket bättre jag mådde utan det.

Nu ska jag kicka igång min hjärna igen med en chockstart. Med två barn som går i skolan finns friheten att hitta på något som utvecklar ens mentala och fysiska tillstånd. Svaret i mitt fall kanske blir den intensivkurs i yoga och meditation jag anmält mig till? 

Om jag kan lära mig att tänka igen kanske jag kan komma på vad jag vill jobba med?


Hur reagerade din tankeverksamhet på att få barn? Sov du? Sov dina barn? Fungerar du annorlunda mentalt och fysiskt efter att ha fått dina barn?


onsdag 5 september 2012

Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.
Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....





söndag 2 september 2012

Värdet av pengar

När och hur lär man barn värdet av pengar? När och hur ska man lära sina barn att handla?

Första gången jag ställs inför dessa frågor står jag på Arlanda i en lång kö, jätteförsenad till incheckningen. Med oro i maggropen över att vi ska missa flyget vågar jag inte lämna kön. Istället försöker jag skicka iväg Thor till Pressbyrån, som ligger ca sju meter ifrån där vi står. Men Thor vågar inte som den 5-åring han är då, trots att jag ger honom en sedel och försöker förklara hur man gör.

Det andra som händer är att en dag Thor helt seriöst frågar: "Mamma, varför kan inte pappa och du bara köpa de leksaker jag vill ha? Ni har ju pengar."

Öh, vad svarar man på en sådan fråga? Jag var först helt mållös innan jag samlade mig och gav en lång förklaring om att vi inte hade obegränsat med pengar, och att om vi skulle lägga alla pengarna på leksaker så skulle pappa behöva jobba ännu mer. Pojkarna vill att pappa ska vara hemma mer, så argumentet accepterades utan protest.

Både dessa händelser gav mig en liten tankeställare. Det finns så mycket i vardagen som kan gå barn helt spårlöst förbi om man inte låter dem delta.

Mina barn får inte veckopeng än. Vid 4 och 6 års ålder har jag bedömt dem som för små. De kanadensiska författarna Neale S. Godfrey and Carolina Edwards rekommenderar i boken "Money does not grow on trees" att man kan ge barn veckopeng från att de är tre år samt ställa krav på barnen i form av sysslor hemma som de måste göra för att förtjäna pengarna. Summan som rekommenderas är en dollar per år som barnet är gammalt (ca 6.50 SEK). Detta ska dock bedöms mot det förslag som författarna ger om att använda sk SOS-metoden. S som i savings, O som i offerings och sista S som i spending. För mina killar som är 4 och 6 år innebär detta ca 26 och 39 SEK i veckan. Av dessa skulle de alltså bara få spendera ca 9 och 13 SEK om jag följde SOS-metoden.

Jag vill inte göra det för enkelt för mina barn att handla, och vill egentligen koppla pengarna direkt till en syssla. Därför ska jag testa min hårfrisörskas metod som går ut på att få barnen att hjälpa till med sopsorteringen, och sedan låta dem följa med och panta flaskorna. På så sätt tjänar barnen sina egna pengar, och får inga pengar om de inte utför sysslan. Hennes barn som är lika gamla som mina har gjort det i över ett år och det verkar fungera fint. Vi får se hur väl mina killar kommer att klara av det. Jag gillar idén bakom SOS-approachen. Jag ömmar själv mycket för välgörenhet och hoppas på att hitta en organisation som arbetar med djur på något sätt för att fostra mina djurälskande killars attityd till att skänka en slant till ett gott ändamål (mycket nordamerikanskt, jag vet).

Men först måste T & W förstå tjusningen med att handla för sina egna pengar. Idag räknar vi därför ihop vad som finns in pojkarnas spargrisar. Mynten växlar vi till sedlar. Sedan får jag förklara hur en plånbok fungerarar; något som kanske borde vara självklart men inte är det för mina barn. Därefter går vi till Legobutiken på Oakridge och handlar (detta är något som båda barnen längtat efter hela sommaren).

Båda barnen sköter det hyfsat väl, med undantag av ett minutbrott från Wilde när han inte har tillräckligt med pengar till det lego han vill köpa. Men till slut hittar vi något som både han och Thor har råd med, vi betalar, tar emot växeln och lägger ner plånböckerna.

Mamma kan pusta ut. En lektion i verkligt beteende har avlöpt väl. Förhoppninsgvis kan Thor gå iväg och handla vatten själv nästa gång vi står och svettas i en kö på en flygplats.

Hur har du bestämt om veckopeng? Vad är vanligt bland dina barns kompisar där du bor? Donerar barnen sina pengar till något gott ändamål?

tisdag 28 augusti 2012

Nu du Astrid Lindgren!

Figur: Bröderna Lejonhjärta kan köpas på
www.bokus.com. 
Nu du Astrid Lindgren! Nu ska vi börja läsa dina böcker på allvar. I flera år har jag väntat och väntat på att Thor ska bli stor nog att kunna lyssna på dina finurliga och underhållande böcker. Efter ett spännande besök på Junibacken i Stockholm blev barnen plötsligt intresserade av dina figurer som de bekantat sig med på Sagotåget. Emil och Pippi känner de redan till, men nu vet de också att det finns fler historier som mamma så gärna vill läsa för dem.

På väg till Kanada fraktas nu en hel rad av dina skatter: Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Madicken och Ronja Rövardotter. Vi kommer nog läsa Ronja först. Bara för att en av Thors vänner här heter Ronja och är döpt efter hjältinnan i ditt påhittade äventyr.

Jag beställde inbundna böcker, med hopp om att de ska bli tummade och slitna och någon gång läsas för mina barns barn. För det tror jag om dig, Astrid, att mina eventuella barnbarn också kommer att skratta och gråta med Emil, Madicken, Pippi, Skorpan och Mio. Eftersom dina böcker berättar historier med komponenter av glädje och sorg som spänner över generationer och gränser.

Fast jag kan inte låta bli att undra om mina barnbarn kommer att förstå svenska?

onsdag 22 augusti 2012

Kindergarten i BC

Om mindre än två veckor börjar Wilde kindergarten, den kanadensiska versionen av förskolan. Inte ens fem år fyllda, precis som storebror Thor var när han började skolan. Båda är höstbarn med allt vad det innebär av att vara nästan yngst i klassen.

Under 2010 skedde övergången från kindergarten under halva dagen till hela dagen i Vancouvers skoldistrikt. De ekonomiska  resurserna tröt och bara ca hälften av skolorna fick därför heldagsprogram det första året.  Thor gick halvdag eftersom skolan ligger på västsidan där det finns relativt färre barn med ESL (English as a Second language). Istället prioriterades östra Vancouver där många barn har ett annat språk och ofta heller inte gått i s.k. preschool (privat förberedande verksamhet för förskolan för tre- och fyraåringar). Numera går alla elever i kindergarten mellan nio på morgonen till tre på eftermiddagen.

För de barn som bara har andra språk än engelska hemma kan skolstarten bli tuff. Utökandet från halvdags- till heldagskindergarten skedde för att stötta dessa barn med skolstarten i åk 1. Kraven på barn som börjar kindergarten är ofta att de ska kunna alfabetet och alla siffrorna innan de börjar.

Maxantalet är 24 elever per klass med en lärare som sköter all undervisning. Inga extralärare finns; de få resurser man har sätter man in i första klass eller senare. Under Thors år i kindergarten var jag volontär en dag i veckan. Det var ofta att barnen rullade runt på golvet istället för att sitta i sina bänkar; uppmärksamhet och kraven på att sitta still kan vara svåra för en 4-5 åring.

"Wilde, du förstår att du måste gå in själv och stanna i klassrummet när du börjar skolan, utan mamma?".

Wilde ser rädd ut och jag inser att jag kunde ha sagt det på ett mer motiverande sätt.

Mammas lilla räka. Om han bara kunde ha fått leka ett år till.



Hur ser förskolan ut där du bor? När börjar man? Hur många elever är det per klass?

måndag 20 augusti 2012

Asså typ mindfulness

Foto: Vissa moln fötjänar att fotas.
Jag är tillbaka i Vancouver efter en kall och regnig men ändå underbar sommar. Härligheten bestod i att vara hemma vid Rådasjön, se barnen springa benen av sig med kusinerna och många långa inspirerande samtal med mina vänner och familj.

Nu är jag tillbaka i den kanadensiska vardagen och försöker sätta kurs inför hösten. Jag märker att min hjärna inte helt har kickat in än. Jetlaggen försämrar fortfarande min mentala kapacitet och sommarens inaktivitet har till och med gjort att jag glömt hur man skriver @ på mitt kanadensiska tangentbord. På något sätt tycker jag att det är skönt.

Mindfulness. En stor trend i Sverige med både kurser och litteratur som ska stödja detta fenomen för att man ska må bättre mentalt. Själv har jag fått intensiv träning genom att vistas i tystnaden och stillheten i Värmland. Hemma studerar jag molnen automatiskt, jag behöver inte träna eller påminna mig. Även här hemma på andra sidan jordklotet ekar det uppbyggda resurskapitalet av lugn, och jag tycker än en gång synd om de nordamerikaner som inte har vett eller möjlighet att ta semester.

Barnens svenska låter som tidigare, men nu med tillägg av en massa nya uttryck och rim som de svenska kusinerna lärt dem. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad över att mitt barn skulle säga "asså typ, mamma", men när Thor använder uttrycket kan jag inte låta bli att skratta.

Hösten närmar sig. Om två veckor börjar skolan. Tills dess ska jag kika lite mer på molnen, även om de är färre här än de var i Sverige.

tisdag 31 juli 2012

Språksvårigheter i Hagfors

Vi är i Hagfors för att handla på ICA. Min bror träffar en kompis som han stannar för att prata med ett slag. Viggo, min 8-årige brorson från Karlstad, står brevid och lyssnar intresserat.

När vi går vidare frågar Viggo; "Pappa, vad pratade han för språk?"

Vi skrattar båda och berättar att det var Hagforsdialekt. Viggo blir så impad att han senare, efter ett par timmar med en Hagforskompis, börjar säga "Jag vet int'." med klassiskt Hagforsuttal.

Hagforsdialekten är störtskön men  kan vara svårbegriplig för folk som kommer utifrån. Det har alltid varit min sorg att det knappt finns spår av den i mitt uttal. Jag präglades för tidigt av mina föräldrar som kommer från södra Sverige och började inte dagis förrän jag var 5-6 år.  Då var mitt eget uttal etablerat; en annorlunda rikssvenska med värmländsk krydda och skorrande r. Folk frågar ofta var jag egentligen kommer från.

När jag gick på gymnasiet och kom in i någons hem med min väninna som pratade stark Hagfôrsing, blev det ofta förvånade miner när jag öppnade mun. Vända till min kompis brukade de säga "Har du e fintaling mârrâj?

Vi "fintalingôr" som egentligen var födda och växte upp i Hagfors var ett sällsynt släkte. Gemensamt var att våra föräldrar ofta var födda någon annanstans. Vi betraktades med misstänksamhet, och jag fick ibland kommentaren att jag inte var någon riktig Hagfôrsing. Jag är osäker på var gränsen går, men jag misstänker att man måste ha bott i trakten minst två generationer för att bli accepterad som verklig inföding. Om man inte heter Buzz Aldrin förstås. Han betraktas nog delvis som Hagforsing, trots att det är hans farfar som kommer från Norra Råda.

Efter 24 år borta från bygden varav hälften utomlands, känner jag trots min skeptiska omgivning, att jag fortfarande är en riktig Hagfôrsing. Jag står ofta och ser ut över nejden och känner att det är här mitt hjärta mest bor. Den stora härliga Rådasjön ligger nedanför, mjuk som sammet med sin spegelblanka yta. Stillheten är beroendeframkallande, och längtan efter att åka tillbaka till metropolen Vancouver har inte alls infunnit sig. Den som ändå kunde bo här jämt...

Fyra veckor av min sex veckor långa Sverigeinjektion är över. Jag ska njuta av varenda ögonblick som är kvar.
   
 
  

måndag 30 juli 2012

Annorlunda sätt att leka i Sverige?

Jag är hemma. Hemma bland blånande berg och spegelblanka sjöar. Med min ständiga längtan efter Värmland tillfälligt tystnad. Trots decimetervis med regn har hela familjen haft lika mysigt som vi alltid har när vi kommer hit. Kanske för att det inte finns någon stress och få förväntningar? Tystnaden sluter sig runt oss när vi sitter på verandan och stirrar ut över sjön på kvällarna.

Till mitt lantställe kommer ofta min bror och svägerska med barnens tre kusiner. Barnen springer mellan husen och leker från tidigt till sent. Ibland alldeles för sent. Thor beter sig nästan exalterat ena minuten. Andra minuten gråter han hysteriskt för att han inte får som han vill.

I min familj finns många pedagoger. Min bror är lärare 1-7 och är den alltid jag frågar om råd om barnuppfostran när det är något jag är osäker på. Något han påpekat i sommar är hur olika mina barn och hans leker när det gäller turordning. Hans barn som alla gått på dagis är hårt tränade i konsten att turas om och att stå på kö. Mina barn skriker "Pax för att vara först!" och ignorerar minikön som väntar på sin tur att slänga sig i den uppblåsta poolen.

Jag brukar inte lägga mig i barnens lek när vi har lekträffar hemma, och Pers ord om mina barn gör mig förvånad. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att de inte kan vänta på sin tur. Men de brukar inte ha konflikter om det i Kanada. Tror jag?

Rättviseprincipen drillas in i svenska barn redan under dagis. Kanadensiska barn tar istället för sig av det de vill ha. Eller är det jag som bara har helt missat att lära dem att vänta på sin tur genom att sällan lägga mig i hur de leker (om de inte håller på att slå ihjäl varandra förstås)?

Både Kanada och USA har mycket mer fokus på individen i sina respektive kulturer än vad Sverige har. Påverkar detta även hur barn fördelar resurser och turordning under lek?

Vad tror du?

torsdag 28 juni 2012

SWEAs internationella styrelse har tillsatt en arbetsgrupp för projektet "Svenska som modersmål utomlands"

Nu har jag äntligen glädjen att presentera den nya arbetsgruppen för SWEAs projekt "Svenska som modersmål utomlands". Vi är sex stycken svenska kvinnor, varav fyra är lärare (!), som ska föra arbetet framåt för att få fler utlandssvenska barn att förstå, prata, sjunga och skämta på svenska. I gruppen mycket specialkunskap genom att vi har en docent i flerspråkighet och en doktorand i svenska som andraspråk som deltar.

Anna Bartler är 36 år och kommer ursprungligen från Uddevalla. Anna och hennes familj bor i Tokyo sedan november 2011 och är ganska nya som utlandssvenskar. Hennes två döttrar, Ebba och Agnes är 3 och 5 år. Anna är grundskollärare i ma/no 1-7 och har jobbat som klasslärare sedan 2000 på Tjörn och i Göteborg.

Carla Jonsson är urspungligen gymnasielärare i spanska och engelska men numera docent i flerspråkighet på Centrum för flerspråkighet vid Stockholms Universitet. Carla har varit SWEA-stipendiat och fick Agneta och Gunnar Nilssons stipendium för studier av interkulturella relationer, 2008, vilket hon använde för ett forskningsutbyte med University of California i Berkeley i USA.

Johanna Sundblad är 40 år och kommer ursprungligen från en gård utanför Väderstad i Östergötland. Hon har bott i USA i nio år, sedan Göteborg och Marstrand, och nu senast i Stockholm i åtta år. Mars 2011 flyttade Johanna och familj till Founex, utanför Genève i Schweiz. Johanna har barnen Greta, 4 år och Axel, snart 2 år. Johanna läser just nu till inredningsarkitekt. I Stockholm ägde hon en inredningsbutik men har även varit butikschef på Tibrokök, och inredare på Poggenpohl och Siematic. I USA var hon delägare i ett webdesignföretag. Inan dess arbetade hon som kock på privata yachter i Karibbien i  fem år.

Lotta Olvegård är 55 år och kommer ursprungligen från Skara i Västergötland. Hon har barnen Alice, 19 år, Olof, 16 år och Britta, 13 år. Lotta är ämneslärare i svenska, engelska och svenska som andraspråk. Sedan 2006 är hon doktorand på institutionen för svenska språket på Göteborgs universitet.  Lotta bor i Ann Arbor i Michigan, USA, dit hon flyttade för första gången 1991 för att arbeta som svensk lektor på University of Michigan. Lotta bodde i Michigan till 1998 då hon och hennes familj flyttade till Trollhättan i Västergötland. Där undervisade Lotta i svenska som andraspråk och i svenska för invandrare på Komvux. 2008 flyttade familjen tillbaka till Ann Arbor och har bott där sedan dess.

Pernilla Stridh, 41 år, kommer ursprungligen från Stockholm och bor i Tokyo sedan ett år tillbaka. Innan dess bodde hon med sin familj i New Delhi i tre år. Hon har två söner, Gustav, 9 år, och Oskar, 7 år. Pernilla är dataingenjör som arbetade som projektledare på Rikspolisstyrelsens IT-utvecklingsavdelning innan familjen flyttade till Indien 2008. Under utlandsåren har Pernilla arbetat som lärare i svenska, med kompletterande svenska och Sofia distansundervisning, eftersom hon har har ett förflutet som lärare i svenska och historia.

Arbetsgruppen har redan haft ett första möte och återkommer med en uppdatering i september när vi har sammanträtt igen. Projektet kommer att behöva byta namn för att bättre spegla att svenskan utomlands är del av flerspråkighet. Kanske du har ett förslag på vad vi skulle kunna kalla det?

Varg- eller älgjakt? Får man ställa den frågan?

Foto: Gråvargen (Canis Lupus).
Källa: Wikipedia
OK, nu sticker jag ut hakan med ett inlägg om något som jag egentligen inte kan mycket om.

Jag gissar nu. Jag är en svensk som bara råkar bo i Kanada. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den svenska vargdebatt som pågått under de sista veckorna  p.g.a. den djurskötare som blev dödad av en varg på Kolmården, och undra vad de flesta kanadensare skulle ha sagt?

Kanada har trots sina enorma skogar också ett vargbestånd som har varit utrotningshotat. På 40-talet var gråvargen nästan borta i Nordamerika. Nu finns den igen och även här debatterar djurvännerna och jägarna till viss del. Det som komplicerar debatten är att det finns fler utrotningshotade djur t.ex. woodland caribous som vargen jagar och därigenom minskar antalet av ytterligare. Som vanligt är gas- och oljeindustrin den största störande faktorn, men eftersom vi har den regering som vi har, har man valt att fokusera på vargen som problem istället och föreslår därför vargjakt. Man måste ju visa att man gör något.

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte emot jakt överhuvudtaget om den förs av ansvarsfulla människor som älskar skog och mark, och inte drivs av hat mot djur. Människan kan vara del av det ekologiska systemet också. Men jag tycker det är helt otroligt när man tycker att man har rätt att traska omkring i en skog utan att behöva vara rädd för djur.

I Kanada dör folk varje år av vilda djur. Mest är det björnar som bokstavligen talat slår klorna i folk, men häromåret dog också en ung tjej efter att ha blivit attackerad av prärievargar. Men jag har aldrig märkt att detta skapat en  nationell debatt i media där stödet ökar för att skjuta rovdjur. Snarare pratar gärna kanadensare om de gånger de har mött på rovdjur, mest björnar, i skogen. Man anpassar också sitt beteende. T.ex. springer vissa med bjällror när de är ute i skogen för att varna speciellt björnar, och man ger sig inte gärna ut ensam.

I Sverige verkar motståndare till vargjakt stödja sig på påståenden om att vargen inte är farlig. Helt vad man stödjer sig på är jag inte helt klar över. Det verkar ganska uppenbart att vargen som ett av våra största rovdjur kan vara farlig och döda folk även om det sker sällan. Det fascinerar mig hur polariserad debatten alltid blir i Sverige mellan djurälskare och varghatare.

Just nu finns ca 200 vargar i Sverige. Varje varg dödar 50-70 älgar per år, vilket motsvarar 10 000-14 000 älgar per år. Detta ska jämföras med de 80 000 som landets ca 300 000 jägare skjuter per år. Det jägarna har problem med är att vargen dödar de yngsta djuren och på så sätt begränsar tillväxten med 60-80%. Men de siffrorna är baserade på beräkningar inom en viss areal. Om det blir för många vargar svälter de eller vandrar iväg till nya territorium.

Jag älskar älgkött. Men jag vill också ha en skog i Sverige där rovdjur får vara del av kretsloppet. Jag efterlyser en mittemellan debatt som handlar om vad för typ av natur vi vill ha i Sverige. En som helt styrs av människan eller en som sköter sig helt själv? Som den mittemellan människa jag är ser jag gärna att det fortsätter hamna någonstans mittemellan. Även om ett mer vargtätt Sverige skulle innebära att jag inte vågade släppa ut barnen själv på strövtåg i skogen med risk för att springa på en varg eller björn. Precis så som de flesta gör i Kanada.

Frågan för mig blir istället vilket ungefärligt antal vargar som vi kan leva med om vi vill fortsätta ha älgjakt?

tisdag 22 maj 2012

Typisk dag i Vancouvermammans liv

Så här kan en typisk dag se ut i mitt liv.

6.20  Wilde vaknar och väcker mig när han kryper ner min i säng. Jag ligger kvar och njuter en stund av hans kroppsvärme och sömniga barndoft innan längtan efter morgonkaffet lockar upp mig.

6.50-7.00  Gör dagens tre nödvändiga matsäckar med mackor, juice/yoghurt, stringy cheese (små plastförpackningar med något som liknar ost men mest smakar plast), frukt och frukt bar.

7.00-7.40  Me-time. Med frukostmacka och kaffekopp avnjuter jag min morgonstund av läsning. Just nu "Fadren" av Strindberg, en gammal goding som får mig att skratta högt när jag läser trots sin delvisa tragiska intrig.

7.40-8.30 Väcker barnen, fixar frukost, påklädning, bäddning av sängar, tandborstning, hårstajling (som numera är så mycket lättare med två nyklippa killar) och försöker samtidigt fixa till mig själv.

8.30-9.00  Kör Thor till skolan och levererar honom vid dörren. Jag vill egentligen släppa honom vid ingången till skolgården men han vill inte än. Han skulle känna sig ensam om han behövde gå över skolgården själv, säger han, vilket kanske är en omskrivning för att han inte vågar. Vi skyndar långsamt och idag är det OK att jag lämnar honom vid ytterdörren, utan att behöva gå med in i byggnaden.

9.00-9.40  Kör ner till Whiterock, en jättegullig förort som ligger vid havet ett par mil söder om Vancouver.

9.40-12.30 Lekträff för Wilde med Maya och Olivia och trevligt småprat med min väninna Sofia för mig Sofia fyller år idag vilket jag naturligtvis helt missat! Just nu är Maya den enda som Wilde leker med på svenska. Vanligtvis leker de jättebra. Inledningsvis gör de det, då de är ute och kör Mayas rosa barnvagnar med små bebisdockor, men sedan blir Wilde suuuuuuur och vägrar att berätta varför. Vi äter en snabb lunch med småprat om barn, män, SWEA, TV och allt annat som fyller våra hemmaliv.

12.30-13.00  Kör tillbaks till Vancouver och lämnar Wilde på den fransk-engelska förskolan där han går.

13.00-13.15  Kör till ett ett franskt kaffe som ligger nära vårt kontor.

13.15-13.50  Möte på kaféet om optimering av vår nydesignade websida som jag inte helt tycker kommer långt nog upp i sökningar med Google och Bing. Vår webdesigner och en man som är specialiserad på s.k. search engine optimization deltar. Vi bestämmer strategi för vårt företags blogg för sommaren och tiden fram till jul.

13.50-14.00 Snabb promenad till en mottagning för alternativ hälsa där jag vanligtvis får massage. 

14.00-15.00  Idag träffar jag en naturläkare som är specialiserad på akupunktur. Han sätter nålar rakt i min ena skinka och stimulerar med ström (TENS) för att trötta ut den djupa gluteusmuskel som har tendens att låsa sig pga av min skolios. Jag ligger där på en  brits med nerdragna byxor och trosor med en rumpa som rycker av spasmer och funderar på om detta egentligen innebär något positivt för min kropp?

15.00-15.45 Efter snabb sprint ett kvarter hämtar jag Thor från skolan. Hans lärare, Mme Junot från Quebec, väntar med honom eftersom jag är sen. Hon är världens snällaste och skäller hon inte på mig trots att Thor är sist kvar. Snabb promenad med Thor till bilen som fortfarande är parkerad utanför kaféet under en lååång detaljerad utläggning av Thor om den Harry Potter film han såg under helgen.
Sedan in i bilen, väl medveten om att jag också är sen att hämta Wilde som går i skolan i en annan del av stan.  Halvvägs dit fastnar jag i trafiken och får ringa skolan för att be dem skicka ut Wilde med en av de andra mammorna. Detta för attlärarna ska slippa stå kvar på sin obetalda arbetstid för att vänta på mig. Till slut kommer vi dit och efter att barnen genomfört några springvändor på gräsmattan utanför skolan fångar jag in båda två och vi kan fortsätta till Thors gymnastik.

15.45-16.30  Thor har fikat i bilen under alla turer fram och tillbaka, och byter om i bagageutrymmet innan vi stormar in, fem minuter efter att klassen har börjat. Jag läser en Dorabok för Wilde medan vi väntar på Ritchie. Jag läser på engelska men direktöversätter till svenska eftersom jag alltid vägrar läsa på engelska. Direktöversättning av rim sätter alltid myror i huvudet på mig, men är bra träning för hjärnan. Avskyr egentligen Dora, trots att hon borde vara alla flerspråkiga barns hjältinna, men bara pga av alla frekventa amerikaniserade IQ-befriade uttryck som "Yeah, we did it". "Ja, vi gjorde det", låter för övrigt ännu mer korkat.

16.30-17.30  Ritchie dyker upp efter rask promenad från sjukhuset där han opererat hela dagen. Vi kör hem, och jag hinner ta en snabb kopp thé och diskutera middag med Ritchie innan jag kör tillbaka för att hämta Thor. Vi kör hem under mer diskussioner om nya favvisämnet Harry Potter (tydligen finns det Hogwart lego?).

17.30-18.45  Sätter på ris, fortsätter njuta av téet som jag fortfarande inte hunnit dricka upp medan jag mejlar och börjar skriva på den här bloggen. Ritchie beställer hämtmat (take out här i Kanada) - Thai mat - mmmmm.... Skönt att slippa middagslagning på tisdagar eftersom den ofta blir alldeles för sent om vi ska hinna laga mat också. Barnen ser på TV som jag till slut får stänga av för att de ska hitta på ngt mer kreativt att göra.

18.45-19.15  Pad Thai, kycklingsaté och lettuce wraps med ett glas Zindbrecht. Yummilicious! Till och med killarna äter kycklingspett trots den kryddiga smaken. Tredje gången gillt. Första gången väågrade de smaka, tredje äter de så¨många att jag och Ritchie knappt får skaka. Barnen sitter bara ett tag men springer sedan ner i källaren och bygger ett dinosaurieland, medan jag och Ritchie planerar en sjurätters middag med matchande vin som vi ska servera till våra wine weenie vänner senare under veckan.

19.15-20.00  Småplock och städande för att sopa undan spåren inför morgondagen då vår städerska kommer för att putsa insidan på fönster och polera vårt kök och alla badrum (på sant nordamerikanskt manér har vi 4 badrum och en toalett) och ett megakök. Jag gillar att städa (sant, fråga alla som känner mig!) men hinner inte helt med hela vårt hus om jag inte vill städa hela tiden (vilket inte ens jag pallar med). Jag hade till och med städerska innan jag träffade Ritchie, men då bara för att det ingick i hyran. Det är en lyx utan dess like, men en bra investering i förhållandet om man har råd med det.

20.00-21.30 Barnen badar, jag läser och plockar vidare. Jag läser för Thor om Katinka och Kaspar i boken Cirkusdeckarna och fjällmysteriet. Hans nya grej (förutom Harry Potter) är kapitelböcker om mysterier. Vi längtar efter biblioteket i Hagfors som vi nog kommer att besöka lika ofta i sommar som förra sommaren. Just nu har vi ett gäng nya böcker pga av bokleverans från vår förra au pair Christine som precis besökte oss och eftersom vi gått med i svenska Barnens Bokklubb som skickar sin bokpaket hela vägen till Kanada.

21.30-23.30  Me-time igen.... Jag älskar mina barn och har valt att inte arbeta för att maximera tiden med dem när de är små, men denna stunden känns ofta som den bästa på dagen. Huset är tyst, barnen sover i sina sängar och Ritchie skriver en vinblogg för den vinorganisation han tillhör. Jag gör det som jag kopplar av bäst med, skriver mer på denna blogg och läser ett tag till. Jag borde redigera de sju broschyrer som en svensk grafisk designer här i Vancouver har gjort för vår klinik, men jag känner att jag behöver vilade ögon för redigering så jag avvaktar till morgondagen med detta.

Bäst att sova nu. Imorgon ännu en dag med möten, körande och brottning med barn som inte alltid förstår varför man MÅSTE göra saker när man helst bara vill vara hemma och bygga lego.

Är du svensk förälder utomlands? Hur ser din dag ut?

måndag 7 maj 2012

Ett nordamerikanskt kastsystem baserat på klädstil

Mina egna gangsters i sina hoddies.
Nyligen beskrev Wendy S. Goffe vad hon kallar ett nytt kastsystem i USA, baserat på ett kategoriserande av klädstil. Artikeln var inspirerad av dödsskjutningen av Trayvon Martin som ägde rum tidigare i år. Många har föreslagit att George Zimmerman sköt Trayvon eftersom han bar en s.k. hoodie, d.v.s. munkjacka. I USA symboliserar en jacka med huva kriminalitet. I år kanske klädesplagget t.o.m. provocerade George Zimmerman att skjuta 17-åriga Trayvon, trots att han var helt oskyldig.


Wendy S. Goffe fortsätter sin artikel med ett märkligt försvarstal av vad hon kallar Lululemon-mammor. Lululemon, för den som inte vet det, är ett klädmärke med sitt ursprung i Vancouver. Den första affären öppnades i Kitsilano 1998. Chip Wilson har idag spridit sina snygga sportkläder och koncept över hela världen. Ett par Lululemon yogabyxor kostar runt 100 dollar. Lululemon-mammor är Goffes namn på de mammor som lämnar barn vid skolorna iförda något som i alla fall liknar Lululemonkläder. Även om de är klädda i yogabyxor som kostar 10 dollar på Walmart.

Goffe skriver vidare i sin artikel i Forbes Magazin att man inte ska döma dessa kvinnor eftersom man inte vet varför de inte arbetar. Kanske de inte har råd att arbeta eftersom deras lön i så fall skulle ätas upp av kostnaden av barnomsorg? Eller så kanske de har en man som slår dem och hindrar dem från att arbeta? Dessutom kan det ju faktiskt vara så att de bara har yogabyxorna på sig på väg till jobbet som läkare där man ändå ska ha sjukhuskläder på sig.

Goffes kommentarer speglar en insikt om att hemmamamman är helig i Nordamerika, trots att hennes egna värderingar skiner igenom. Goffe verkar anta att man som mamma inte arbetar för att man aktivt hindras av olika skäl. Hon verkar helt ha glömt att många av oss som har råd faktiskt väljer att vara hemma. "Mommy is always best"; ett nordamerikanskt mantra som på ett odiskutabelt och effektivt sätt håller jämlikheten borta från samhället.

Hur helig hemmamamman inser man om man tar del av den politiska storm som utbröt när demokraternas strategiker Hilary Rosen nyligen ifrågasatte Matt Romneys fru med en kommentar om att hon inte arbetat en dag i sitt liv. Både demokrater och republikaner kom till fembarnsmamman Ann Romneys försvar med en allmän slutsats av att sysslan som hemmamamma är ett värdigt heltidsjobb.

Kläder symboliserar vilka vi är, eller inte vill vara, även om jag håller med Wendy S. Goffe att man aldrigkan vara helt säker på vem någon är baserat på deras klädval.

Jag lämnade precis Wilde på ett födelsedagskalas i ett rum fullt av mammor i pastellklädda sommarkläder och pappor i för stora jeans och slitna t-shirtar med sportmotiv. Själv hade jag svarta skinnies, svarta platåboots med höga kilklackar i mocka, en figursydd svart kavaj och megastora svarta glasögon. Jag kände mig som en olycksfågel i ett hav av rosa, vitt och ljusblått.
Kanske mindre risk att man blir måltavla
i den här nyansen?

Jag klär mig ofta så. När de andra mammorna på skolan lämnar sina barn i sina Lululemon-outfits, stolpar jag runt på för höga klackar i något som inte signalerar tränings alls. Varför? Jag sysslar med precis samma saker som många av de andra mammorna. Ändå vantrivs jag utan smink i yogabyxor. Prioriterar obekväma skor istället för de som är mer lämpliga att lyfta ner en fyraåring från en klätterställning i.

Klär jag upp mig eller ut mig? Gömmer jag mig bakom sminket? Måste jag bara vara annorlunda eftersom jag inte gillar förutsägbarhet, eller är det en dold protest mot ett samhälle där kvinnor förväntas se ut och vara på ett visst sätt bara för att de har barn i en viss ålder?

Själv tror jag att det är en kombination av alla företeelser ovan, samt att det handlar om ett modeintresse som vägrar att dö trots att jag egentligen inte helt har koll på vad som är inne längre.

Jag är inte säker. Jag bara vägrar leva mitt liv i yogabyxor.

Visste ni att Lululemon säljer hoodies? Men akta dig för att ta på en om du bor i USA. Då kan du tydligen bli skjuten.

söndag 6 maj 2012

Om vänskap: person eller funktion?

I dina vänskapsrelationer, är du en person eller har du en funktion? Jag brukar ställa den frågan till mig själv ibland. Livserfarenhet har lärt mig att sålla bort de bekanta som får mig att känna att det är mer vad jag kan göra för dem än vem jag är, som gör att de söker sig till mig.

Som tur är händer det inte så ofta. Genom livet är det få personer jag känt som jag har givit upp som vänner. Det har tyvärr hänt ett par gånger. Det är nu i efterhand som jag ser att detta oftast har berott på att jag har haft mer av en funktion för de människorna, än att jag varit en vän eller medmänniska.

Vänskap för mig sker ofta nör jag känner att jag instinktivt förstår vad den andre menar, när vi kan skratta högt tillsammans åt något riktigt fånigt eller när tystnaden mellan oss är vilsam. Det behöver inte betyda att man har många yttre faktorer gemensamt.

En av mina bästa vänner här i Vancouver, låt oss kalla henne Eila, flyttade förra året tillbaka till Indien där hon är född och uppvuxen. Eila är gift med en man som hennes familj har valt ut och där hennes enda önskan var att deras stjärntecken stämde. Hans familj har blivit hennes, och förväntas till och med vara viktigare än hennes. Hon är en underbar, varm och givmild individ, från en kultur som ser kvinnan som mindre viktig än mannen och faktiskt, som förbrukningsvara.

Vad har hon gemensamt med en liberal svenska som mötte sin man på nätet, och som skapat sitt eget liv, snarare än låtit föräldrarna bestämma? Svaret är, inte mycket. Inte mer än att vi alltid verkar förstå exakt vad den andra menar, innan ens meningen är färdig. Eila har alltid mest varit en person för mig, mer än att hon har en funktion. Naturligtvis utesluter inte det enda det andra, utan kan komplementera varandra. Eila och jag brukade luncha och skvallra om allt roligt och bekymmersamt i våra liv. De långa luncherna hade definitivt en funktion i mitt liv och jag saknar dem oerhört nu när hon har flyttat.

Vår vänskap existerade mest genom dessa korta möten. Vi kunde inte umgås med våra familjer p.g.a. för stora skillnader livsstil och värderingar. Vi kunde kanske, men insåg nog båda att det skulle varit svårt. Istället tog vi tillvara på vår vänskap och skrattade oss igenom fyra år som kollegor, och flera år därefter som vänner. Eila var en frisk bris i mitt liv. Hon kände få andra än mig i mitt liv och stod alltid mentalt i min ringhörna. Så som riktiga vänner gör för varandra.




 

fredag 4 maj 2012

Svensk-kanadensiska Amanda har lärt sig svenska som vuxen


En grå söndagförmiddag träffar jag Amanda på Blenz. Jag vill prata med henne om hur hon lärt sig svenska så bra, fastän hon nästan aldrig pratade svenska som barn?

Amanda är lite småsliten efter en sen kväll på det extraknäck hon har i downtown, men väntar redan på mig när jag kommer in på kaféet. Hon har två jobb; dels som receptionist på en mäklarbyrå och dels som servitris på en restaurang. Hon jobbar hårt för att spara ihop pengar till en långresa i Asien. Amanda är äventyrlig och osäker på vad hon vill göra i framtiden. Hon har precis läst färdigt på UBC men vet inte helt vad hon vill göra med sin utbildning i internationella relationer och antropologi. Att resa själv i Asien med allt vad det innebär av nya intryck och möten med människor, kommer att ge henne perspektiv som hjälper henne att bestämma sig för vad hon ska göra när hon kommer hem. I alla fall hoppas hon det.  

Allt detta berättar hon på en långsam och eftertänksam svenska som faktiskt låter otroligt svensk. Detta med tanke på att hon enligt sig själv bara kunde några få ord innan 18-års ålder. Amanda kan själv tycka att avsaknaden av brytning är lite jobbig. När hon använder svenska tror ofta svenskar att hon förstår lika bra som hon pratar, något hon är noga med att poängtera att hon inte gör. Trots detta flyter vårt samtal på genom ämnen som handlar om hennes uppväxt och hur hon ser på sin svenska och nationalitet.

På frågan varför hon bestämde sig för att lära sig svenska som vuxen, svarar Amanda att hon inte är riktigt säker. Efter gymnasiet började hon fundera på vem hon ville vara som vuxen. I denna tankeprocess upptäckte hon att hon tyckte det var synd att hon inte kunde svenska, eftersom hon är halvt svensk.

Amandas mamma Gunilla kommer från Sverige och var den som till slut lärde henne svenska. Häpnadsväckande nog har Amanda inte studerat speciellt mycket svenska. Hon har bara gått ett år i Svenska Skolan i Burnaby (hon slutade när hon var 6 år) och, enligt utsago, fuskat sig genom en vuxenkurs. När hon bestämde sig för att lära sig svenska hjälpte Gunilla henne. Amanda beskriver situationer där de båda satt i bilen och hon pekade på saker och frågade vad de hette, varpå Gunilla berättade. Inledningsvis bestod ordförrådet av frasen ”Jag heter Amanda”, och orden elefant, tallrik och fönster. Efter ett år av haltande samtal p.g.a. begränsad vokabulär lossnade det och resultatet har blivit en funktionell svenska där Amanda kan beskriva både vad hon tycker och känner. Inlärningen var mycket enklare och mer naturlig jämfört med franskan i skolan.

Jag märker efter en halvtimmes diskussion att Amanda börjar blir trött och söker orden mer än tidigare, men hon är ovan att prata svenska så jag tycker inte det är konstigt att hon behöver en paus. Från den stunden så växlar vi fram och tillbaka mellan språken, men vi pratar fortfarande mest svenska. Amanda har aldrig bott i Sverige. Hon hade planer på att läsa i Uppsala, men tre veckors vistelse i Växjö under en sommar fick henne att tycka att det var svårt att lära känna folk och ge upp de planerna.

När jag frågar Amanda vad hon tyckt stöttat henne mest i inlärningen av svenska, nämner hon Svenska Kulturföreningens aktiviteter i Vancouver som centrala och viktiga faktorer. Alla aktiviteter på Skandinaviska Centrat i Burnaby, som t.ex. midsommar och Lucia, har gjort att Amanda hört mycket svenska trots att Gunilla valde bort att prata svenska med Amanda som barn. Gunillas man var brittisk. Det gemensamma familjespråket var engelska hemma för  att ingen skulle känna sig utanför. Amandas närvaro i en svensk miljö har uppenbarligen präglat hennes förmåga att lära sig svenska, och framförallt hennes uttal, starkt. Jag kan fortfarande inte komma över hur svensk hon låter, när hon beskriver sin barndom och uppväxt.

Amanda tycker att det bästa med att lära sig sitt modersmål har varit den positiva attityd från svenskar som upptäckt att hon bemödat sig med att lära sig svenska. Hon beskriver hur förvånade vissa blivit över att hon pratar svenska trots att hon är född och uppvuxen i Kanada. Speciellt på släktkalas har hon fått mycket positiv bekräftelse vilket stärkt hennes identitet och som människa.

När jag frågar vilken nationalitet Amanda upplever att hon har svarar hon utan att tveka kanadensisk, och också lite svensk. Men, lägger hon till med ett skratt, inte när hon är i Sverige. Där känner hon sig helt kanadensisk.