Kanadakorrespondenten: Gott Nytt 2013!

Jag har alltid blandade känslor i början av ett nytt år. Det var så många saker som jag hade tänkt göra men som jag inte hann med det förra året. Vanligtvis ligger alla måstensomaldrigblevav och skaver. År 2013 tänker jag testa något nytt; jag lägger alla måsten och borden åt sidan. Eftersom de totalt stjäl min energi och kreativitet.

Trots att jag inte kunde kryssa för allt på min alltid lika långa måste-göra-lista hann jag ändå med en del under 2012. Två resor till Kalifornien, sex veckor i Sverige, en lada som blev till nytt sommarhus i Värmland, fortsatt arbete inom SWEA i både PR-kommitté och med flerspråkighetsprojektet - bland detta drivandet av vår facebookgrupp för det sistnämnda som nu har nästan 600 medlemmar över hela världen (helt fantastiskt kul!) - styrelsearbete på Svenska Skolan, initiering av socialt media för företaget, opimering av företagets hemsida för sökbarhet, en utbildning till yogalärare - och framförallt massor med tid med mina underbara killar som fortsätter växa och utvecklas.

Det är lätt att fokusera på allt man inte lyckas med i livet. Ändå är det våra misslyckanden som lär oss mest och får oss att växa som människor. När alla står brevid och nickar gillande eller applåderar åt allt man gör skapas det inte lika utrymme för utveckling av ens livsfilosofi och medkänsla.

Stanna upp och tänk på allt Du faktiskt gjort det sista året. Varje lista med arbetsuppgifter Du har kryssat av borde sparas och läsas igenom i slutet av varje månad istället för att åka ut med pappersåtervinningen en gång i veckan. Vi dröjer alldeles för sällan kvar i ett ögonblick och tänker efter. Märker vad vi har uträttat. Fyller oss själva med tacksamhet över allt det som faktiskt fungerar och skapar mening.

Numera titulerar jag mig misslyckad akademiker med en ton av tacksamhet i rösten. För annars hade jag inte släppt den livsstil som inte gjorde mig lycklig. Det kändes mest som en strävsam vandring uppåt i den höga smala trappa som universitetslivet bestod av. Om man har starka ben kommer man ändå upp och kan njuta av utsikten. Mina knän gav vika halvvägs. Det var först efter ett antal downward dogs som benen började bära mig igen.

Gott Nytt År alla ni som fortsatt läsa mina bloggar. Det kan tyckas vara ett narcissistiskt sätt att existera på men för oss som hittar livsmening genom ord - andras och ens egna - är det det enda konstruktiva sättet att existera på. Jag fortsätter skriva när andan faller på och när jag tycker att jag har något att säga.

Nedan finner ni ett kollage av julbilder.

Namaste