onsdag 21 mars 2012

Till min matvägrare: "Ska du inte smaka?"

Jag har två söner som är misstänksamt kräsna. De vet inte vet hur många maträtter smakar eftersom de vägrar prova dem. Thor till den grad att jag vid 2-års ålder nästan blev rädd att han höll på att få ätstörning. Han levde på en ensidig kost av helkornsbröd, smörgåsmargarin, söt yogurt, havregrynsgröt, alla sorts frukt- och bärpuréer, melon, mjölk, välling, filadelfiaost med rökt lax, kaviar, sylt, chicken nuggets och ibland fiskpinnar.
Thor med en grillad kalvkotlett och färsk
papperdelli. Grönsaker = ketchup! 

Thor hade en omogen sväljreflex som gjorde att han lätt och ofta kräktes av ny mat. Han blev rädd för mat, ville inte ta i den, och definitivt inte smaka på den. Han vägrade äta själv och ville bli matad. Han stoppade heller aldrig leksaker i munnen för att undersöka dem. Då tyckte jag att det var skönt. Även om jag är utbildad näringsfysiolog insåg jag inte att det är en naturlig del av det lilla barnets utveckling mot att äta fast mat.

När barn är 2-3 år lider de av neofobi, dvs rädsla för ny mat. Rent biologiskt kan man tänka sig att detta uppstått under miljoner år genom människans utveckling och liv som samlare och jägare. Sannolikheten för att små barn ska överleva har varit större om de varit misstänksamma mot ny föda, och en förälder valt. Men det finns olika magnitud av detta beteende. Vissa barn är extremt misstänksamma, och förvandlas till regelrätta matvägrare.

Det som jag tvingats inse är att man som förälder kan ha en positiv roll, men också en fruktansvärt negativ inverkan under den process som leder fram till att barnet börjar välja och äta sin egen mat. Själv gjorde jag många mistag som jag önskar att jag undvikit. När Thor var två och ett halvt år började jag läsa böcker om barn som är matvägrare och hur man som förälder bör förhålla sig till dem. Jag fick ändra många saker i mitt eget förhållningssätt och i våra vanor.

Det mesta negativa för ett barn är att bli tvingad eller pressad att äta saker som de själva inte gillar. För föräldrar är det en mentalt krävande process när man måste ta ett stort steg tillbaka och ge barnet mer frihet att välja själv. "Men då kommer han inte att äta något", tänkte jag först. Nu i efterhand kan jag se att mina farhågor inte var sanna, men då var detta en stor verklig rädsla hos mig. Jag blev enormt stressad av alla välmenande goda råd från föräldrar som hade barn som åt, och minns den stress jag kände så fort jag satte mig vid matbordet.

En bok som jag läste som hjälpte mig enormt var "Just take a bite" av Lori Ernsperger och Tania Stegen-Hanson. Många av de expertböcker som finns skrivna i ämnet fokuserar på handikappade barn som oftare är vad författarna kallar "resistant eaters" och lever på 3-20 olika livsmedel. Det finns många positiva råd i dessa som också kan hjälpa ett icke-handikappat barn som är överdrivet misstänksamt mot ny mat. Det bästa rådet jag tog till mig och som har blivit mitt mantra är följande citat:


"Ditt ansvar är vad som serveras, barnets ansvar är att äta."


Experterna i de böcker jag läste menade att man bara skulle strunta i barnet medan de åt. Detta kan vara enormt svårt att göra och ta många år att öva upp. Jag försökte med detta under sex månader utan att Thors livsmedelsval utökades speciellt mycket. Sedan kom vändpunkten. Vi var på semester i Frankrike med tre andra familjer. Thor satt mellan mig och Ritchie och sträckte sig plöstligt efter en hamburgare. Fastän vi hade lust att hurra och fira så tog vi båda ett djupt andetag och sade inget.  All uppmärksamhet runt barnets ätande kan bli negativ och få barnet att uppleva press. Tjat om att smaka, hur duktig man är som har smakat eller hur hopplös man är som inte smakat tillhör samma kategori av kommentarer, och kan stjälpa snarare än hjälpa. Detta har i alla fall varit min erfarenhet med mina barn. I de fall de har smakat något och sedan upptäckt att det är gott och fortsatt äta det så har de alltid smakat utan tjat från min sida.

Idag är reportoaren betydligt utvidgad även om det är en lång väg kvar till att våga prova det mesta. Mina bästa tips är att ta det stegvis och utgå från den mat barnet gillar och successivt förändra den. Således har vi gått från färdiga fiskpinnar till panerad lax, från pasta till spagetti carbonara, etc. Men det har tagit år att förändra. Thor är fortfarande överdrivet misstänksam, men han har nu börjat njuta av mat på ett sätt som han aldrig tidigare gjort.

Ett lästips är en artikel från NY Times som summerar den forskning som finns i ämnet idag på ett lättbegripligt sätt.