onsdag 22 februari 2012

I Kanada måste föräldrarna läsa läxan också

Thor har börjat läsa. Efter ett jobbigt år i Kindergarten, samt ett mer meningsfullt halvår i årskurs 1 läser han. Inte fort. Långsamt och stakande, men definitivt något som kan kallas läsning. Han har fått mig att inse att ett barn som knäcker läskoden snabbt kan läsa på fler språk än det man lärt sig läsa på. I alla fall om man pratar mer än ett språk. Ändå är det med blandade känslor jag betraktar hans framgångar.

Vid terminsstarten av åk 1 är Thor bara 5 år och 9 månader. Ev av hans lärare ringer upp mig och berättar att han är rejält efter i läsning pga av det odiagnosticerade synfel som vi slarviga föräldrar missat. Han har grav stigmatism och är översynt vilket vi bara lyckats inse i slutet av Kindergarten. En kombination som får honom att se dåligt på både långt och nära håll. Han har med andra ord varit halvblind.

Typisk diskussion mellan osmarta mamman och försummade Thor innan glasögonen landade på hans näsa:

"Thor, titta där. Där är skylten till Whitespot." *

*Whitespot är favvisrestaurangen i Vancouver för barn pga av sin "Pirate pack" med chicken nuggets och pommes frittes lastade i ett stort pappersskepp, med chokladguldpeng och glass som avslutning.

Thor tittar sig förvirrat runt fastän vi bara är 20 m från skylten men ser den inte. Mamma pekar igen med något högre röst och tydliga armrörelser i riktning mot skylten. Thor ser fortfarande inte och mamma suckar uppgivet över hur okoncentrerad sonen är. Precis under skylten sträcker plötsligt Thor på sig, pekar upp mot skylten och utbrister förvånat:

Så här tittade killarna på TV innan Thor fick glasögon.
Dock inte alltid med mössor.
" Mamma, där är skylten!"

I efterhand kryper jag skamset ihop när jag ser hur många ledtrådar som fanns till att han såg dåligt. Min tredje au pair Christine frågade försynt direkt hon började jobba för oss, om jag inte trodde att Thor såg dåligt när hon såg honom sitta limmad vid TVn. Bokstavligen, 30 cm från skärmen. "Nej, nej", sade osmarta mamman, "Vet du inte att ALLA barn gillar att sitta nära TVn?"

Thors lärare ringer alltså i september och frågar då också om vi är intresserade av extraundervisning av Thor 30 minuter om dagen i läsning på engelska. Javisst, svarar jag förvånat. Självklart, om han får gratis privatundervisning. No brainer, liksom.

Läraren, Madame N, utelämnar dock att nämna att med extraundervisningen följer en hemläxa som ska läsas dagligen. Dessutom missar jag att andra läxor skickas hem med Thor. Det är först i november som Madame N tar mig till sidan, men inom fullt hörbart avstånd från tio andra mammor, och drar sitt förmaningstal om att varför läser jag inte läxan med Thor, och vill jag inte att han ska lära sig läsa ordentlig? Hon tror egentligen att han kan komma ikapp snart så att hon kan använda hans läsplats i gruppen till någon som verkligen behöver hjälp om jag BARA LÄSER LÄXAN MED HONOM!

Madame N är irriterad på mig, och jag känner mig förödmjukad över att ha blivit uppläxad inför skaran med föräldrar. Jag sväljer och räknar till tio för att inte svara med ett arrogant "Men ska barnen inte lära sig dessa saker I skolan?". Till slut får jag ur mig ett halvkvävt "Jag hör vad du säger, jag ska försöka bli bättre på att hjälpa honom". Oförberedd som jag är på samtalet nämner jag inte att jag faktiskt inte ens fattat att han har haft läxa. Själv hade jag inte läxor förrän mellanstadiet så jag är helt oförberedd på att jag förväntas göra det.

Madame N trycker till mig med en avslutande replik om att hon minsann vet hur krävande det är med hemläxor, hon har minsann två söner själv OCH hon är minsann till och med singelmamma. Om hon kan göra det så kan jag. You can do it, med andra ord, trots att jag är en välbeställd och lat hemmamamma som bara prioriterar sig själv istället för att lägga tid på mina barn. (OK, min tolkning, hon sade inte detta, men andemeningen var ganska klar.)

Jag går därifrån med öron som ryker av ilska. Men jag måste erkänna att hennes förmaningstal har haft effekt. Nu läser jag Madame Ns läxa som tar 30 minuter varje kväll. Efter att Thor har gått i skolan 9-15 varje dag blir denna stund, plus de 30 minuter det tar att läsa den franska boken och öva fransk rättstavning, ett ork både för mig och Thor. Jag försöker ha positiv attityd inför Thor, men märker av hans frekventa stön att min inställning är på glid. Fast jag är mer rädd för en ny utskällning av Madame N än att min son ska tycka att jag är trist.

Seriöst. När får barnen leka i det här landet? Jag fattar inte lämpligheten i att ge läxor som barn inte klarar av själva utan mamma och pappa måste sitta brevid och göra.

Just nu upplever jag att jag håller på att misslyckas med åk 1. Fastän det är andra gången jag går den.