När jag gör fel mot mina barn märker jag det snabbt och ber om ursäkt. När någon annan gör fel mot mina barn förvandlas jag till en rytande lejoninna som snabbt biter av huvudet på den stackars människan som vågat kritisera dem.
Men vad bör man egentligen säga i ett sådant läge? Jag visste inte och frågade därför allas vår vett-och-etikett-guru, Magdalena Ribbing, i etikettbloggen på DN. Som den generösa människa Magdalena är, gav hon mig tillåtelse att publicera hennes svar här i min blogg Kanadakorrespondenten.
Min fråga lät så här....
Hej Magdalena!
Tack för en fin och underbar spalt, som alltid inspirerar mig att vilja bli
både snällare och artigare som människa.
Jag vill fråga om lämpligt svar i följande situation. Jag är utlandssvensk
sedan många år med två små söner som pratar svenska och engelska. Även om deras
svenska är utmärkt låter den ofta lite rolig. Eftersom de huvudsakligen lär
sig svenska av sin mamma som inte bott i Sverige sedan 1998, låter deras språk
ibland lite formellt och uppstyltat. Min 6-årige Thor kan till exempel säga
"Tack, snälla lilla söta mamma!" Han låter lite som man gjorde i filmer på
40-talet. Under våra Sverigebesök, blir detta förståeligt nog komiskt för
omvärlden.
Det är svårt att inspirera sina barn att vilja fortsätta prata svenska när
man bor utomlands. Vi bor i Kanada där det finns en stor svensk miljö där barnen
kan lära sig när de är små. När barnen blir äldre däremot drunknar svenskan i
all engelska och försvinner till och med helt för många. Med de skratt som
ibland följer mina söners tal och uttal är jag rädd att de en dag kommer att
hämmas att prata svenska i Sverige. Jag känner till vuxna barn till
utlandssvenskar som aldrig vågat försöka prata svenska i Sverige, pga av rädsla
för att göra bort sig.
Min fråga är därför, hur motar jag Olle i grind? Hur kan jag på ett artigt
sätt påpeka det olämpliga i att skratta åt mina barn när de försöker sitt bästa
för att kommunicera med min familj och mina vänner när jag är hemma? Det är
otroligt viktigt för mig att mina barn kan svenska, såväl nu som i framtiden.
Eftersom ämnet är laddat för mig personligen blir jag ofta arg och svarar på ett
snäsigt sätt. Jag behöver några väl inrepeterade, belevade rader som jag genast
kan dra fram ur fickan så fort detta sker. Detta för att skydda mina söners rätt
att lära sig sitt modersmål.
Varma hälsningar,
Lena Normén-Younger
Magdalena svarade då.....
Så roligt med dina vänliga ord om spalten!
Din fråga: många människor är ofta men oavsiktligt
taktlösa och det är omöjligt att hindra. De tycker att det är charmerande och
förtjusande med barn, eller vuxna, som talar svenska på ett annat (och
förmodligen bättre) sätt än de taktlösa vanligen hör. Det går inte
att i situationen säga något skarpt till de skrattande åhörarna, vad du än
säger skulle det noteras av dina barn och besvära dem. Så enklast är att säga
till i förväg, tror jag, innan samtalet börjar och helst när barnen inte hör
ungefär "jag kämpar för att mina barn ska prata svenska och är tacksam om
alla låter dem göra det utan att kommentera hur de uttrycker sig".
Går inte detta kan du under pågående samtal med de
taktlösa och faktiskt ganska dumma skrattarna säga "barnen talar den
svenska jag har lärt dem, och den ansågs på min tid både korrekt och god".
Det är inte ovänligt men kan verka hejdande och bör inte besvära barnen. Det
gäller ju att få skrattarna att inse att dina barn anstränger sig att prata
rätt, och att det är du som kämpar med detta.
Du skulle också
kunna använda ett exempel som den danska drottningen Margrethe som avledare. Då
kan du när skrattarna börjar sin hämmande verksamhet snabbt säga "har du
hört drottning Margrethe tala svenska som i början av 1900-talet? hennes mor
lärde henne att prata flytande svenska på sitt sätt, och den goda kunskapen har
hon kvar, det är beundransvärt". Det gör antagligen att skrattarna tystnar
om de har något vett alls, och det kan man ju bara hoppas på.
Vänliga hälsningar
Magdalena Ribbing
dn.se/etikett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar