tisdag 7 februari 2012

Var är hemma för en utlandssvensk?

Var är hemma för dig? Är det där du bor nu? Eller längtar du till en annan plats?

Jag brukar säga att hemma är där hjärtat är. Som utlandssvensk sedan tolv år, och med en del vistelser i utlandet innan det, har jag flyttat mer än jag vill minnas. Under de sista tjugotre åren har jag bytt adress tjugo gånger. Under alla mina förflyttningar mellan gator, städer och länder insåg jag till sist att man inte hittar hem till en plats. Man finner sitt hem med andra människor.

Förra året sålde min mamma det lilla radhus jag växte upp i. Hon började om sitt liv efter fyra decennier som lärare i Hagfors. Med pick och pack flyttade hon till Karlstad, närmare min bror och de tre värmländska barnbarnen. Innan hon lämnade sina 100 kvadratmeter, stöpt i den obligatoriska femkantsform som många radhus hade på 60-talet, tog jag farväl av det lilla hus som inramat min barndom. Huset var tomt och dammigt, med undantag av alla mammas tavlor, som stod lutade mot de tapetklädda väggarna.
Isprinsessorna Lena & Eva, mellan radhusen på
Skålviksvägen i Hagfors, 1976

En varm julidag gick jag genom rummen som var för små för att skapa ekon, lättad över att vara där ensam och med viss fasa för att det skulle bli svårt att säga hejdå. Istället kände jag lättnad, blandad med oändlig tacksamhet. Lättnad över att mamma skulle slippa ta hand om huset mer, och få flytta in i ett lättskött, fräscht boende, närmare sitt enda barn som varit snällt nog att stanna i Sverige. Tacksamhet för de nitton år jag levt där tillsammans med mamma, pappa och mina två syskon. Där, på Skålviksvägen 10 B i Hagfors, under en mycket lycklig och trygg barndom.

Jag stod i badrummet på övervåningen och betraktade mitt 42-åriga ansikte i det starka ljuset från takfönstret. Ljuset sköljde obarmhärtigt över huden och avslöjade varenda rynka som sorg och skratt ritat runt mina ögon och min mun. Jag mindes andra gånger jag speglat mig i samma spegel. De första gångerna på pall eftersom jag inte räckte upp. Andra gånger med min syster eller en kompis brevid mig, påkladdandes alldeles för mycket smink i sann 80-tals anda. Många minnen från vårt hus vilar inom mig, både roliga och sorgliga. Det sorgligaste från den dag min pappa dog av en hjärtattack i ett av sovrummen på övervåningen.

Borta bra, men hemma bäst. Hemma är där man är lyckligast. Hemma i Vancouver. Hemma i sommarhuset i Hagfors. Hemma i mig själv. Det finns många platser man kan vila på. Men mest hemma är alltid med den man älskar.