Mina barn vet inte hur man sover. Och det är mitt fel. Kanske. Jag nattammade och samsov nämligen från dag ett med båda. Jag klarade inte av att begränsa mig själv mot en nyfödd bebis som gnydde eller gnällde varje gång jag lade ner den i egen säng. Istället bröt jag alla nordamerikanska rekommendationer och sov med barnen. Jag som alltid sagt att jag ALDRIG skulle samsova. Thor på en halvmeters avstånd med mitt bröst mot honom fritt. Under natten lyckades han alltid, trots att han bara var pytteliten, åla sig fram och amma. Ibland vaknade jag. Ibland inte. Wilde vägrade sova om han inte fick ligga i min armhåla. Om han inte fick vila med huvudet instoppat där vrålade och sprattlade hans lilla kropp tills jag lade honom på sidan. Med bröstet i munnen och fasthållna lemmar under min ena hand och mitt ben brukade han till slut lugna ner sig. Jag sov alltid i en konstig vinkel som inte brukade räta ut sig när jag vaknade. I ett års tid gick jag böjd på ett märkligt sätt, även dagtid.
Nu börjar jag natten i egen säng. På något mystiskt sätt har jag alltid en eller två småkillar inkilade vid sidan av mig när jag vaknar. Sömnkvalitén är väl sådär. Men jag tycker fortfarande att det är mysigt att sova med dem. Det kanske kommer att kännas lite annorlunda när de är 13 och 15 och inte får plats i min säng längre?
Inatt sov jag med min mamma. Jag är på besök i Karlstad och delade hennes dubbelsäng. Och sov åtta timmar! Även jag sover tydligen bäst med mamma. Det verkar inte spela någon roll om man är fyra eller fyrtiotvå.
Jag anser att man ska gora det som funkar for alla parter vad det an ar. Jag har ocksa en som gillar att sova i armhalan men till slut bestamde jag mig for att vi bada skulle sova battre om hon sov i sin egen sang. Nu sover vi gott i vara egna sangar forutom nar nagot av barnen av nagon anledning behover sova i armhalan en natt:-) Emma
SvaraRadera