Ä dä bokar mamma?

Jag är på väg till Kanada, hemåt efter en vecka i Sverige. Mörka dagar i kallaste vintern, fyllda av sommarhusrenoveringar, svenskprojekt och mysiga möten med vänner och familj.

Familjeschemat var helt organiserat med alla parter informerade om vem som skulle göra vad under veckan jag var borta. Lämna barn, hämta barn, veckohandla mat, fritidsaktiviteter, etc. Det har gått jättebra enligt både make och barn; man är sällan så behövd som man inbillar sig att man är. Och jag har fått sova. Gudomlig välbehövd sömn, med kreativa effekter som fortfarande finns inom mig. Ändå har jag dåligt samvete över att jag varit borta så länge från barnen. 

Foto: Hybodus (Källa: Wikipedia)

Känslan av skuld har opedagogiskt nog fått mig att lova dem varsin present från Sverige. Present betyder leksak i mina barn värld. Wilde har till och med specificerat att han vill ha en hybodus, dvs en förhistorisk haj. ”Hmmmm”, svarade jag vid beställningen, ”Vi får se vad mamma kan hitta”. Nu inser jag att jag inte har med mig några leksaker hem. Väl bekant med effekterna av besvikelse och med en självisk önskan om att komma hem till glada barn, ringer jag hem från Ottawa och förvarnar barnen.

Jag pratar först med Thor. Som vanligt klingar hans stämma kristallklar med helt svenskt uttal. Med dialekt åt Stockholmshållet, en kvarleva av Emma, vår första au pair som kommer från Ekerö.

”Thor, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma. Är det böcker?”. Böcker har stort värde i vårt hus, speciellt svenska.

”Du får se, Thor. Vi ses snart på flygplatsen. Det ska bli jättemysigt, jag har saknat er massor!”

Strax pratar jag med Wilde. Barnens röster är förvillande lika, och när Wilde börjar prata tror jag ett par sekunder att det fortfarande är Thor. Papegojan mamma tar nästa förmaningstal.

”Wilde, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma, ä dä bokar?”

”Du får se, Wilde. Vi ses snart på flygplatsen. Puss & kram!.

Som vanligt säger Wilde ingenting när han säger hejdå, men jag hör hur han pussar och kramar luren. Besvikelsedramat över uteblivna specialexemplar av dinosaurier och svårkonstruerat lego är förebyggt för denna gång.

Vid hemkomsten väntar två små famnar som kramar mig länge. Presentdiskussionerna lyser med sin frånvaro i ivern över att visa mig teckningar som producerats medan jag varit borta. Min väska är försenad någonstans på ett plan mellan Frankfurt och Toronto och jag tänker att mina överraskningar får vänta till morgondagen.

Nio dagar borta från barnen. Det är det längsta jag någonsin varit borta från dem. Det var skönt att få åka hem till Sverige själv, men ändå bättre att komma hem till mina prinsar. Mina korta resor som jag företar själv då och då tjänar som batteriladdare till att vara mamma och partner. Inte alla förunnat men en lyx i mitt liv.