Humor underlättar allt, även språkinlärning

Ibland tjatar jag. Nu ser jag alla mina vänner och familjemedlemmar framför mig med hakan i knävecken och ett stort frågande uttryck i ansiktet. Säkert med tanken "men inte du, Lena, du tjatar väl aldrig?"

Yeah, right.

Oavsett, jag tjatar. Speciellt på mina killar Thor & Wilde. Har du hängt upp jackan/satt in skorna i skohyllan/tagit bort tallriken från bordet/borstat tänderna/lagt tillbaka leksaken där du tagit den, vad säger man nu? (jo, tack), varför ligger den här, kan du låta bli den, kan du vara snäll att låta bli att slå din bror och var har du lagt den? Favoritfrågor som dagligen och ibland timmesvis ställs till mina barn.

En enda positiv sak med mitt envisa tjat är att det också kan användas när jag lär dem svenska.

Dialog vid frukostbordet i morse.

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "Ja Wilde, du glömde den."

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "Ja Wilde, du glömde den."

Wilde: "Mamma, jag förglömde den."

Jag: "NEJ Wilde, du glömde den!"

Wilde: "Mamma, jag glömde den."

Yay!!!!! Så många omgångar av tjat tar det ibland innan det blir rätt. Stackars Thor & Wilde, de kommer säkert att bli traumatiserade av en mamma som aldrig lyssnar på vad de säger, utan bara på hur de uttrycker sig.

Ibland behöver man inte tjata eller repetera. Luciavisor och andra svenska sånger får vi traggla när vi lär ut dem. Men om något är kul, då går det hips, vips, supersnabbt. Som en ny (för oss i alla fall) version av "Bä bä vita lamm".

Den här sången hörde Thor & Wilde tre gånger innan de kunde den perfekt! Och med tanke på att de är 4 och 6 år och är jätteroade av allt som har med toalettbesök att göra så kan man förstå varför.

Fast jag måste erkänna. Jag fnissade också när jag hörde den här versionen.