Men du, du SKA väl börja jobba någon gång?

Jag jobbar inte. Eller ja, mina svenska vänner tycker inte det. Min nordamerikanska omgivning klappar mig på axeln och säger förstående, ”There is no harder or more important job than being a mom.” Som alltid i Nordamerika är genusindelningen strikt indelad. Jag tror knappast de få hemmapappor som finns här får höra samma sak om hur viktig pappan är.

Mina filurer.

Själv upplever jag att jag har ett krävande schema och arbetar relativt hårt. Inte lika hårt som när jag var i karriären, det erkänner jag, men jag är frekvent stressad och oftast helt slut när jag går och lägger mig.  Eftersom det inte finns så många heltidsdagis med utbildade pedagoger, allergianpassade lokaler med serverade måltider som planerats av kostekonomer för att motsvara de nordiska näringsrekommendationerna hamnar många aspekter av barnens utveckling inom mitt ansvarsområde som förälder. Jag inbillar mig att jag spenderar mer tid att oroa mig för om barnen får i sig alla näringsämnen och utvecklas socialt, än om jag hade bott i Sverige. Detta med tanke på hur lite tid barnen går i den förberedande förskolan (eg. två och halv timme om dagen för 3-5 åringar i sk pre-school), och hur lite tid de har att leka i grundskolan med det akademiska fokus som råder med relativt lång schemalagd tid. Om jag hade haft tillgång till den enormt ansvarstagande välutvecklade apparat som den svenska förskolan och grundskolan innebär, hade jag antagligen oroat mig mindre eller för andra saker.

Efter denna lite försvarande inledning till min livsstil som hemmavarande förälder (som inte direkt var planerad, mest en slump) vill jag beskriva hur min livsstil provocerar min svenska omgivning när jag är hemma.

En sommar satt jag på en fest i Sverige med ett gäng människor som var vänner till en vän. Jag introducerades på ett vänligt och skämtsamt sätt som lyxhustrun från Kanada. Jag log och höll med, eftersom det är lyxigt att ha föremånen att få mycket tid tillsammans med sina barn. Men efter att skämten och gliringarna dött ner började en av männen förhöra sig om vad jag egentligen gjorde på dagarna? Jag försökte förklara hur mycket tid som krävs av en hemmavarande förälder i Nordamerika de första fem åren av barnens liv när aktiviteter sällan upptar mer än 1-2 timmar åt gången. Däremellan blir det körning mellan aktiviteter och träffar uppblandat med matlagning. Dessutom blir det en helt annan typ av städning med ett eller ett par barn hemma som leker vilt hela dagen eller som målar, ritar och klistrar. Beroende på hur jämställd man klarar av att vara i en relation där mannen är den som tjänar pengar och kvinnan har ansvaret för barnen kan man få ledigt en del av kvällen, men detta är ingen garanti. Ingenting av det man måste göra som hemmamamma är speciellt svårt, men det är tidskrävande.

Mannen såg frågande ut, som han antingen ifrågasatte hur mycket tid jag egentligen lade på något av det jag beskrev, eller om jag ljög och oftast låg hemma och åt chokladpraliner medan jag tittade på Ellen. Han verkade till slut bestämma sig för det sistnämnda. I slutet av middagen, efter en lång paus i vår konversation böjde han sig fram och frågade bekymrat helt apropå:

”Men du, du ska väl börja jobba någon gång?”

Hemlängtan till sommaren

Vattenmelon vid en värmländsk sjö.

Igår kväll satt jag och letade efter ett sommarfoto på mig och barnen tillsammans. Jag behöver ett för FORUM, SWEA Int.'s tidning. Jag håller på med en artikel om flerspråkighet och det projekt jag driver för SWEA, och redaktören vill ha ett foto på med mig och mina älsklingar. Nästa nummer är planerat för juni, så kort från årets julgransplundring hemma hos oss fungerar ej.

En timme senare inser jag hur få kort jag har på mig och barnen tillsammans. Det är jag som är familjens fotograf. Det enda kortet jag hittar av mig och barnen är taget i en värmländsk bäck där barnen brottas och jag sitter i en alldeles för liten bikini, vinterblek och helt osminkad. Ingenting slår verklighet, men man är inte alltid sitt mest representativa själv de stunder man komplett existerar i ögonblicket.

Någonstans bland alla bilder av glassätande i Sörby, bäckbadande i Brattfalla och  BBQande på sommarhusets veranda slår min hemlängtan till. Det är alltid där jag helst vill vara; i sommarhuset i Värmland. Min mest älskade plats på jorden. Idag, en kall och blötsnöig dag i Vancouver, dröjer sig känslan av fjolårets sommar kvar efter gårdagens fotosession. Den får mig att längta efter nästa.

Thor njuter av Brattfalla

"När ska vi åka till Sverige", börjar pojkarna fråga i januari. Nedräkningen till alldeles för många kanelbullar från vedugnsbageriet i Höje, bad i Rådasjön och lek med Alvin, Elmer och Gustav börjar alltid med det nya året. När jag säger att vi måste vänta till sommaren eftersom det är kallt i Sverige tittar de skeptiskt på mig. Det tar en nytagen bild av sommarhuset vilandes i snön och kylan för att övertyga dem om att vintern också kommer till Sverige. 

116 dagar. Så lång tid är det tills jag får sticka nyckeln i låset, ställa upp dörren på vid gavel för att släppa ut lukten av instängdhet, snabbt passera köket och lillkammaren och ta steget ut på verandan för att vila ögonen på majestätiska Rådasjön som breder ut sig nedanför huset. Sedan börjar sommaren. Bästa tiden på året. 

I Kanada måste föräldrarna läsa läxan också

Thor har börjat läsa. Efter ett jobbigt år i Kindergarten, samt ett mer meningsfullt halvår i årskurs 1 läser han. Inte fort. Långsamt och stakande, men definitivt något som kan kallas läsning. Han har fått mig att inse att ett barn som knäcker läskoden snabbt kan läsa på fler språk än det man lärt sig läsa på. I alla fall om man pratar mer än ett språk. Ändå är det med blandade känslor jag betraktar hans framgångar.

Vid terminsstarten av åk 1 är Thor bara 5 år och 9 månader. Ev av hans lärare ringer upp mig och berättar att han är rejält efter i läsning pga av det odiagnosticerade synfel som vi slarviga föräldrar missat. Han har grav stigmatism och är översynt vilket vi bara lyckats inse i slutet av Kindergarten. En kombination som får honom att se dåligt på både långt och nära håll. Han har med andra ord varit halvblind.

Typisk diskussion mellan osmarta mamman och försummade Thor innan glasögonen landade på hans näsa:

"Thor, titta där. Där är skylten till Whitespot." *

*Whitespot är favvisrestaurangen i Vancouver för barn pga av sin "Pirate pack" med chicken nuggets och pommes frittes lastade i ett stort pappersskepp, med chokladguldpeng och glass som avslutning.

Thor tittar sig förvirrat runt fastän vi bara är 20 m från skylten men ser den inte. Mamma pekar igen med något högre röst och tydliga armrörelser i riktning mot skylten. Thor ser fortfarande inte och mamma suckar uppgivet över hur okoncentrerad sonen är. Precis under skylten sträcker plötsligt Thor på sig, pekar upp mot skylten och utbrister förvånat:

Så här tittade killarna på TV innan Thor fick glasögon.
Dock inte alltid med mössor.

" Mamma, där är skylten!"

I efterhand kryper jag skamset ihop när jag ser hur många ledtrådar som fanns till att han såg dåligt. Min tredje au pair Christine frågade försynt direkt hon började jobba för oss, om jag inte trodde att Thor såg dåligt när hon såg honom sitta limmad vid TVn. Bokstavligen, 30 cm från skärmen. "Nej, nej", sade osmarta mamman, "Vet du inte att ALLA barn gillar att sitta nära TVn?"

Thors lärare ringer alltså i september och frågar då också om vi är intresserade av extraundervisning av Thor 30 minuter om dagen i läsning på engelska. Javisst, svarar jag förvånat. Självklart, om han får gratis privatundervisning. No brainer, liksom.

Läraren, Madame N, utelämnar dock att nämna att med extraundervisningen följer en hemläxa som ska läsas dagligen. Dessutom missar jag att andra läxor skickas hem med Thor. Det är först i november som Madame N tar mig till sidan, men inom fullt hörbart avstånd från tio andra mammor, och drar sitt förmaningstal om att varför läser jag inte läxan med Thor, och vill jag inte att han ska lära sig läsa ordentlig? Hon tror egentligen att han kan komma ikapp snart så att hon kan använda hans läsplats i gruppen till någon som verkligen behöver hjälp om jag BARA LÄSER LÄXAN MED HONOM!

Madame N är irriterad på mig, och jag känner mig förödmjukad över att ha blivit uppläxad inför skaran med föräldrar. Jag sväljer och räknar till tio för att inte svara med ett arrogant "Men ska barnen inte lära sig dessa saker I skolan?". Till slut får jag ur mig ett halvkvävt "Jag hör vad du säger, jag ska försöka bli bättre på att hjälpa honom". Oförberedd som jag är på samtalet nämner jag inte att jag faktiskt inte ens fattat att han har haft läxa. Själv hade jag inte läxor förrän mellanstadiet så jag är helt oförberedd på att jag förväntas göra det.

Madame N trycker till mig med en avslutande replik om att hon minsann vet hur krävande det är med hemläxor, hon har minsann två söner själv OCH hon är minsann till och med singelmamma. Om hon kan göra det så kan jag. You can do it, med andra ord, trots att jag är en välbeställd och lat hemmamamma som bara prioriterar sig själv istället för att lägga tid på mina barn. (OK, min tolkning, hon sade inte detta, men andemeningen var ganska klar.)

Jag går därifrån med öron som ryker av ilska. Men jag måste erkänna att hennes förmaningstal har haft effekt. Nu läser jag Madame Ns läxa som tar 30 minuter varje kväll. Efter att Thor har gått i skolan 9-15 varje dag blir denna stund, plus de 30 minuter det tar att läsa den franska boken och öva fransk rättstavning, ett ork både för mig och Thor. Jag försöker ha positiv attityd inför Thor, men märker av hans frekventa stön att min inställning är på glid. Fast jag är mer rädd för en ny utskällning av Madame N än att min son ska tycka att jag är trist.

Seriöst. När får barnen leka i det här landet? Jag fattar inte lämpligheten i att ge läxor som barn inte klarar av själva utan mamma och pappa måste sitta brevid och göra.

Just nu upplever jag att jag håller på att misslyckas med åk 1. Fastän det är andra gången jag går den.

Kodväxling. Qu'est-ce que c'est?

Inom lingvistiken pratar man ibland om kodväxling vilket innebär att man växlar mellan språk under samtal. Detta sker oftast bland de som har goda kunskaper i två eller flera språk.

Gustav III, en känd svensk kodväxlare
som införde många franska låneord
i svenskan under sin tid som kung.
(Bildkälla: Wikipedia)

Eftersom min syster bor i Kalifornien växlar vi ofta mellan svenska och engelska. De exempel jag presenterar här skulle kunna finnas i ett av våra många samtal. Dessa skerofast i hög hastighet med så många liknelser och temabyten att folk har svårt att hänga med.

Eva (om en mindre produktiv medarbetar): "Hon är så himla knäpp alltså. Totalt crazy!

Jag: "Vem pratar du om? Menar du Maria, hon som är Vice President för PR ?" (helt seriöst uttalat som Pi Ar)

Eva: "Ja, hon som ansvarar för the whole PR Department".

Jag: "Vad gör hon som är så crazy då?"

Eva: " Sist hon var på mässa ville hon bara festa med modellerna istället för att jobba. Efter sista mötet sade hon, "Can you believe it, they actually thought I was a model?".

Jag " Vad sade du då då?"

Eva: "No, I can't! Hahahaha..... Nej, det sade jag så klart inte. Jag sade bara "Really?"

Det helt påhittade samtalet ovan (Eva skulle naturligtvis aldrig prata på det sättet; hon säger alltid bara snälla saker om människor i sin omgivning) innehåller olika typer av kodväxling. Språken kan växla mellan meningar och inom meningar. De kan även växla inom ord (min trötta hjärna kan inte komma på ett meningsfullt exempel just nu när jag skriver det här, jag ber att få återkomma). Mitt exempel är baserat på ett samtal där vissa repliker har upplevts på engelska. Andra fall av kodväxling sker genom att helt enkelt växla språk utan att man upplevt det på sitt andra språk.

I Sverige verkar kodväxling mellan engelska och svenska vara helt accepterat. I alla fall om man títtar på TV och svenska programledare som inte bara slänger in engelska ord, utan till och med kan byta och helt övergå till engelska ibland. Många av oss som bor i Nordamerika minns fortfarande både Dolph Lundgren och Anita Ekberg som hade stora svårigheter att prata svenska vid hembesök och de negativa reaktioner detta skapade i Sverige. Färgade av detta anstränger vi oss hårt för att undvika användandet av engelska ord och uttryck när vi kommer hem.

Nutidens frekventa kodväxling som sker i svensk media får mig att undra varför jag bemödar mig att hålla mig till svenska när ingen annan verkar göra det? Mot den beskrivna situationen i Sverige finner jag det också fascinerade att våra utlandssvenska barn som växlar mellan språken dock blir betraktade med skepsis. Många talar om växling mellan språk som ett problem som visar att barnen inte kan endera av språken ordentligt när det i själva verket är tvärsom.

"Mamma, har du sett vicken BIG lollipop!"

Det är sant är att barn först blandar sina språk  eftersom de inte helt har lärt sig att skilja på dem. Enligt boken "Life with two languages. An introduction to bilingualism" (Grosjean 1982, Harvard University Press) finns det olika faser i språkinlärningen för ett två- eller flerspråkigt barn. Successivt delar barnet upp språket i vokabulär och uttal.

Det lilla barnet verkar inte syssla med speciellt mycket medveten kodväxling. Men äldre barn och ungdomar verkar använda det på ett mer medvetet sätt. Undersökningar av olika etniska grupper utomlands kan också visa att ungdomar växlar tillbaka till modersmålet när de vill poängtera något känslomässigt. Modersmålet ligger som alltid närmst hjärtat, och kodväxling kan här bli ett effektivt sätt att visa att man verkligen menar något, vilken etnisk grupp man tillhör eller helt enkelt innebära ett uttryck som inte finns på det andra språket. Jag har själv svårt att komma på en översättning av ordet lagom och slänger ofta in det med en påföljande förklaring, om det inte är någon som vet att jag envisas med att även använda det på engelska.

Som vuxna måste vi arbeta med våra egna attityder till att blanda språk. Om vi själva tycker att blandning av språk är ett problem kommer våra barn att uppfatta det och försöka undvika det. Snarare är kodväxling ett tecken på styrka, att man kan två språk väl och att man bara väljer det ord eller uttryck som passar bäst. Om vi accepterar detta innebär det kanske en fördel för våra barns språkutveckling, och att man blir mindre hämmad i sina försök att tala svenska? Vad tror du?

Svenska som modersmål utomlands: Ny Facebookgrupp

Jag har startat en ny grupp på Facebook som heter "Svenska som modersmål utomlands". Den är öppen för alla intresserade, och har under sitt första dygn redan fått ca 70 medlemmar.

Manipulerat foto av Thor som visar honom som
40-åring. Gjort på Science World i Vancouver.

Idén är att öppna upp för debatt och diskussion om svårigheterna att lära sina barn svenska när man bor utomlands. Genom att dela med sig av sina egna erfarenheter och problem kan man sprida kunskap och kanske få feedback på det som inte fungerar.

Vi har redan haft en matnyttig debatt. Det som är speciellt kul är att föräldrar med äldre barn eller unga vuxna säger sitt. Deras historier med facit i hand får mig att undra hur framtiden kommer att påverka mina barns språk?

Jag undrar vad jag kommer att säga i framtiden om Thor och Wilde?

Alla Hjärtans Dag

Glad Alla Hjärtans Dag!

Thors Valentinekort till mormor

Idag tänker jag på alla som jag älskar. Jag är lyckligt lottad. Det finns många underbara människor som betyder mycket för mig och som gör mig lycklig, både när och fjärran. Även om dagen säkert är alldeles för kommersialiserad här i Nordamerika är det en fin idé att fira kärlek med uppskattning mot de som står en nära.

 
Wildes skola har alltid Alla Hjärtans Dag-fika med en speciell gäst. Vanligtvis en mor- eller farförälder, vilket inte fungerar för oss eftersom Ritchies pappa bor i Alberta och min mamma bor i Karlstad. Istället bjöd Wilde in Thor; brorsan och bästa kompisen.
Thor har gått på samma förskola, en fransk-engelsk förskola som man går på två och en halv timme om dagen vid tre och fyra års ålder. Pedagogiken är lekbaserad och baserar sig på både franska och engelska om språk. Sånger är mest på franska, medan böcker verkar vara på engelska. Efter två års skolgång kan barnen inte prata franska, men förstår och kan uttala många ord på franska. Wilde verkar dessutom föredra att räkna på franska.

Vikta hjärtan för alla Valentinekort
på Wildes skola.

Dagens fest avslutades som den alltid gör, med boken "Love you forever" av amerikanske Robert Munsch som nu verkar i Kanada. Sheila McGraw har illustrerat boken. Denna bok, publicerad 1986, är en vacker berättelse om den ovillkorliga kärlek en mamma känner för sin son genom hela livet. Varje sida i boken avslutas med att hon smyger in i sonens sovrum, omfamnar honom och vaggar honom till en sömns med sången "I'll love you forever, I'll like you for always, as long as I'm living my baby you'll be". I slutet av boken orkar hon inte längre. Iställer vaggar sonen den gamla mamman och sjunger för henne.

Rosor från maken.

Varje år gråter jag när Madame Isabelle läser den här berättelsen. Sedan vänder jag mig om i rummet för att se på alla andra vuxna. Det finns alltid ett flertal vuxna som sitter med helt rödgråtna ögon och försöker se oberörda ut, med en näsduk som de smyger ner i fickan.
Totalt har ca 8 miljoner av boken sålts. Jag kan varmt rekommendera den. Den finns att köpa på Amazon, där det finns över trehundra recensioner av boken. Den har och fortsätter beröra många. 

Jag älskar mina prinsar. Och påminner dem flera gånger varje dag. I love you. Jag älskar dig. Orden är mer laddade på svenska och används mer sällan. Här i Kanada använder man sig av orden mycket mer lättvändigt. Kanske för att svenskar på något sätt anser att kärlek finns mer i handling än i ord?

Ä dä bokar mamma?

Jag är på väg till Kanada, hemåt efter en vecka i Sverige. Mörka dagar i kallaste vintern, fyllda av sommarhusrenoveringar, svenskprojekt och mysiga möten med vänner och familj.

Familjeschemat var helt organiserat med alla parter informerade om vem som skulle göra vad under veckan jag var borta. Lämna barn, hämta barn, veckohandla mat, fritidsaktiviteter, etc. Det har gått jättebra enligt både make och barn; man är sällan så behövd som man inbillar sig att man är. Och jag har fått sova. Gudomlig välbehövd sömn, med kreativa effekter som fortfarande finns inom mig. Ändå har jag dåligt samvete över att jag varit borta så länge från barnen. 

Foto: Hybodus (Källa: Wikipedia)

Känslan av skuld har opedagogiskt nog fått mig att lova dem varsin present från Sverige. Present betyder leksak i mina barn värld. Wilde har till och med specificerat att han vill ha en hybodus, dvs en förhistorisk haj. ”Hmmmm”, svarade jag vid beställningen, ”Vi får se vad mamma kan hitta”. Nu inser jag att jag inte har med mig några leksaker hem. Väl bekant med effekterna av besvikelse och med en självisk önskan om att komma hem till glada barn, ringer jag hem från Ottawa och förvarnar barnen.

Jag pratar först med Thor. Som vanligt klingar hans stämma kristallklar med helt svenskt uttal. Med dialekt åt Stockholmshållet, en kvarleva av Emma, vår första au pair som kommer från Ekerö.

”Thor, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma. Är det böcker?”. Böcker har stort värde i vårt hus, speciellt svenska.

”Du får se, Thor. Vi ses snart på flygplatsen. Det ska bli jättemysigt, jag har saknat er massor!”

Strax pratar jag med Wilde. Barnens röster är förvillande lika, och när Wilde börjar prata tror jag ett par sekunder att det fortfarande är Thor. Papegojan mamma tar nästa förmaningstal.

”Wilde, mamma har med sig presenter, men inga leksaker. OK?”

”OK mamma, ä dä bokar?”

”Du får se, Wilde. Vi ses snart på flygplatsen. Puss & kram!.

Som vanligt säger Wilde ingenting när han säger hejdå, men jag hör hur han pussar och kramar luren. Besvikelsedramat över uteblivna specialexemplar av dinosaurier och svårkonstruerat lego är förebyggt för denna gång.

Vid hemkomsten väntar två små famnar som kramar mig länge. Presentdiskussionerna lyser med sin frånvaro i ivern över att visa mig teckningar som producerats medan jag varit borta. Min väska är försenad någonstans på ett plan mellan Frankfurt och Toronto och jag tänker att mina överraskningar får vänta till morgondagen.

Nio dagar borta från barnen. Det är det längsta jag någonsin varit borta från dem. Det var skönt att få åka hem till Sverige själv, men ändå bättre att komma hem till mina prinsar. Mina korta resor som jag företar själv då och då tjänar som batteriladdare till att vara mamma och partner. Inte alla förunnat men en lyx i mitt liv.