Svenska prepositioner

Decemberkvällen i Vancouver är varm, fuktig och mörk. Barnen och jag sorterar sopor. Vi står ute allén bakom vårt hus och stampar på stora mjölkkartonger och sorterar papper. Thor & Wilde frågar hela tiden "Var ska jag lägga den?".

Sopsorteringen här är ganska enkel eftersom man bara separerar papper i två högar, samt glas och plastburkar i en blå plastlåda. Om jag är organiserad sorterar jag ner allt med pant i en extralåda. Den kommer att vara tom i morgon, tömd av en hemlös eller fattig person som vill dryga ut inkomsterna.

Efteråt spelar vi fotboll i mörkret och leker krokodil. Varje kvarbliven lövhög är bo. Där får mammakrokodilen inte ta Thor & Wilde.

"Jag är i tid", vrålar Wilde varje gång jag jagar honom och han slänger sig i en lövhög.

Thor och jag rättar och säger att det heter "Jag är i bo".

Jag nämner något som ligger på badrummet och nu är det Thors tur att korrigera mig och säger att det heter i badrummet. Ja, det har kanske han rätt i, varför säger jag så (även om jag vet att man kan säga på)? Det är det roligaste med Thor, hur tvärsäker han är på vad saker och ting heter på svenska. Hur han rättar mig, även när han har helt fel.

Annars är det just de svenska prepositionerna som blir helt fel. Heter det i, ur, på, vid eller av? Vi blandar huller och buller och jag är inte alltid säker på vad som är rätt. Barnen säger dessutom förglömma istället för glömma. Det låter härligt gammaldags och ibland ler jag snarare än rättar när de säger det. På något sätt passar det i december. Förglömma låter som om det ska vara med i en Luciasång.