Språkförbistring i vilddjurens land

Kanada är vilddjurens land. Om man tar vägen till Whistler från Vancouver kan man se både björnar och bergspumor. Tvättbjörnarna hälsar på i vår trädgård och klättrar över vårt tak. Om man har otur kan man springa på en prärievarg som förirrat sig från Van Dusen, den stora botaniska trädgården som ligger i närheten av vårt hem.

Svartbjörn fotad från vår bil på vög till Whistler i september 2011.

Igår hamnade en ung björn av misstag i centrala Vancouver. Han hade lyckats ta sig ner i en sopcontainer som stått i North Vancouver och som sedan transporterats ner till innerstan. Du kan kika på länken om du vill läsa om det eller titta på tumultet som uppstod. Only in Canada.... även om det var en älg som vandrade genom Stockhom häromåret.

Black bear found atop downtown Vancouver garbage truck

Det finns många likheter mellan Sverige och Kanada. Mycket skog, kallt klimat, hockey, skidåkning och många invandrare - undertecknad som ett exempel. Men så finns det också många skillnader. För mig är det mest påtagliga hur mycket man pratar med människor som man inte känner. Dagen är ung och jag har redan hunnit prata med ett par vilt främmande människor. På Blenz där jag sitter och på skolgården när jag lämnade Thor. Man pratar om vilken kall Luciamorgon vi har (även om det naturligtvis inte är ngn som vet vad Lucia är här), att kaffet smakar bra, kläder man har på sig, eller att man har bråttom för att man ska hämta/göra ngt. Folk runt dig lyssnar och kanske hoppar in i samtalet. Skrattar med dig.

När jag kommer hem måste jag alltid skärpa mig för att inte prata för mycket med folk som jag inte känner. Eftersom de verkar tro att man är ett psykfall som pratar med ngn som man inte känner. Nej men, jag känner väl inte dig - Låt mig vara ifred, signalerar kroppsspråket. Medan jag själv tycker synd om dem som inte utnyttjar den energikälla ett par vänliga ord från en främling kan vara.

Ibland pratar jag för mycket. Eller fel. Som igår, när jag var hos frisören. Jag hade sovit dåligt och med detta försvinner stora delar av mitt ordförråd. Den unge tatuerade och piercade frisören diskuterade produkter som han på ett mindre subtilt sätt försökte marknadsföra. Jag försökte förklara att vissa produkter kliade i hårbotten. Bara det att jag inte kom ihåg vad hårbotten heter på engelska.

"They give me an itchy.... ähhhh.... bottom?", sade jag frågande och pekade på min hårbotten.

Frisören såg först lamslagen ut. Stackarn, han trodde att jag pratade om min rumpa. Två sekunder senare lyste han upp och frågade hoppfullt "You mean scalp?.

"Yeah."

"Are you from Ireland?".....

Hahaha.... Som språkförbistrad invandrare måste man ha mycket självironi.