söndag 4 december 2011

En hektisk, hektisk helg.

Söndagskväll och jag sitter upprullad i en varm filt i kalla skinnsoffan i husets lilla bibliotek. TV-rummet kunde jag kalla det, men bibliotek låter mer som ett rum att mysa i. För det gör jag just nu efter en otroligt aktiv helg. Vårt sociala liv kan inte möjligtvis gå fortare och fortare eftersom vårt schema oftast redan är helt maxat. Ändå upplever jag det så. Fysiskt känns det som om jag sprungit ett långlopp på minst en mil idag.

SWEAs julfest skedde alltså hemma hos mig i fredags. Fyrtiotvå glada svenskor tog med sig ett rikt utbud av julmat. Våra julbord och saillsexor har smörgåsbord som dignar av svenska läckerheter, ofta med stark fokus på fisk. Den varma maten hamnar nästan lite i skymundan. Personligen lägger jag upp så mycket av olika sillsallader att det oftast bara finns kvar plats för en köttbulle eller två.

I fredags blev det ingen varm mat eftersom jag inte hann sitta ner och äta speciellt länge. Svårt när man har huset fullt av gäster. Det bästa med våra fester, i alla fall för mig som ofta är värdinna, är dock allas hjälpsamhet. Telefonen börjar gå varm på eftermiddagen med Sweor som undrar när de ska komma över för att duka och ställa i ordning. När festen sedan går mot sitt slut stannar alltid en liten trupp för att städa och diska. Underbart med sådana människor. Och för mig, härligt svenskt.

Jag minns första gången jag skulle hälsa på vänner som har en stuga på Galliano Island i skärgården utanför Vancouver. Glatt erbjöd jag mig att ta med lakan så att de skulle slippa tvätta efter mig. De tittade på mig som om jag vore galen och kontrade med ett nästan surt det behövde jag inte alls göra. De hade faktiskt lakan. De berättar fortfarande den historien för andra vänner som en galen, rolig historia om hur knäpp jag kan vara. Hjälpsamhet fungerar uppenbarligen på ett annorlunda sätt i Kanada.


Lördagen inleddes med trevlig julavslutning på Svenska Skolan i Burnaby. Barnen gick Lucia, dansande runt granen och lekte mellan borden när vi vuxna njöt av massor av julkakor och kaffe. Sedan kom tomten! Jag älskar att se barn så förväntansfulla. Fast Thor avslöjade efteråt att det nog inte var den riktige tomten. "Varför säger du det?", frågade jag undrande. Och lite nervöst får jag erkänna. Jag vill att han ska tro på tomten ett par år till.Tänk vilken härlig magisk värld 6-åringens värld kan vara! Men Thors kritiska tänkande har tydligen redan kickat in. Tomten hade nämligen en svart tröja som stack fram under tomtedräkten, och det har tydligen inte den riktige tomten. Eller Santa som barnen kallar honom för här. Även de svenska.


Söndag - mer städning efter julfesten och huset började äntligen se ut som sitt vanliga jag. Sedan försenat födelsedagskalas för Thor som fyllde sex år för en vecka sedan. Inte hemma, det bara orkade jag inte. Istället mötte Thor och Wilde tio vänner i åldern 4-6 år på ett gym för en introduktion i Martial Arts. När jag på morgonen förklarade för Thor att det var kampsport började han gråta. Han hade trott att namnet refererade till en konstklass där barnen skulle få måla. Först efter min långa förklaring om hur coolt Taekwondo var slutade tårarna rinna.

Ibland låter jag verkligen som en kanadensisk förälder. I alla fall när jag ska entusiasmera mina stundtals skeptiska killar. "Titta vad coolt den/han/hon är!" Om jag säger till Wilde att han är söt eller fin, rättar han mig genast och säger "Nä mamma, ja äj inte schöt, ja äj cool!". 


Partyt gick jättebra och jag var otroligt imponerad av den disciplin läraren lyckades genomföra klassen med. I slutet av klassen fick läraren Thor att säga tack till alla sina vönner som kommit på festen samt tack till både mig och Ritchie för att vi ordnat festen för honom. Wow! Jag kanske skulle få honom att ta fler klasser där?