måndag 5 december 2011

Seriösa och oseriösa diskussioner om mobbing med Thor

Måndagsmorgon. Vi sov för länge imorse och tiden blev knapp. Jag hann inte se Wilde äta mina nybakade lussekatter till frukost. Jodå, det är tillåtet i vårt hus. Wilde är urkass på att äta på morgonen. Svenska pannkakor är favorit. Eller fabborit som han uttalar det. Men pannkakor hinner vi inte steka varje morgon. Om lussekatter står på hans självvalda meny är det helt OK. Söt energi är bättre än ingen energi alls. I alla fall vid frukost.

Sena som vanligt susade Thor och jag nerför Granville street och lyssnade på Virgin. Deras DJ tillhör inte det intellektuella släktet, men de är alla så dumt roliga att det är min definitiva fabboritkanal på morgonen. I alla fall innan kaffet på Blenz.

Dagen ämne var mobbing. En högstadietjej som blivit mobbad varje dag i skolan i över ett år hängde sig i sina föräldrars garage i slutet av november. Majorie Raymond (bild nedan) var bara 15 år.



Ofattbart. Om man hänger sig är det också för att man absolut inte vill misslyckas. Det är inget rop på hjälp. Man orkar bara inte leva längre. Den smärta som ligger bakom ett sådant beslut är svår att greppa.

Vid ett rödljus vände jag mig om för att fråga Thor om han visste vad bullying eller mobbing var? Ett par sekunder undrade jag om jag skulle förklara vad Marjorie Raymond känt sig tvingad att göra? Eller är en sexåring för liten för den bistra verkligheten?

Bakåtlutad i bilstolen med täckjacka, mössor och vantar såg Thor ut som han njöt av bilfärden. Förvånad spärrade han upp sina stora blå och sade "Bullying, mamma? Jag älskar bullying!" 

Jag tittade förfärat på honom och frågade vad han menade, varpå han gav sig in i en lång förklaring om ett spel med en boll som man rullade mot något för att få poäng. Lilla älsklingen. Han trodde att jag pratade om bowling. 

"Nej Thor, jag pratar om bullying. När man drar ngn i håret och slåss och kallar någon för stupid".

"Men jag älskar bowling, mamma!". Ordet bowling sades med perfekt engelskt uttal. Jag suckade och gav upp min pedagogiska diskussion. Thor verkade inte helt mottaglig och jag bestämde mig för att återkomma till ämnet när han inte var distraherad av tankar på sport.

Istället påpekade jag att bowling är ett engelskt ord som uttalas på svenska som båvv-ling. Detta fick Thor att skratta. Sedan övade vi på svenskt uttal av ordet. Överdrivet med långa å:n. Thor fnissade ännu mer av detta. Jag stuvade undan mina tankar på Marjorie och bestämde mig för att låta Thor leva i ovisshet om ondskan i världen ett tag till.
Fjortonåringen Jonah Mowry postade videon "What's going on" på utube i augusti som en smärtsam berättelse om hans unga liv som varit fullt av mobbing sedan första klass. Samma ålder som Thor är i nu. Sedan dess har videon som spridits som ett virus över internet. På en blogg läser jag ett inlägg av en vuxen som kallar videon "The Pussification of America". Att vi alla gick igenom mobbing i någon grad som barn och att man nu bara gnäller om det online för att få uppmärksamhet. Hjärtlöshet finns i många former, i alla åldrar och är roten till mycket ont.    



Själviska jag hoppas, hoppas, hoppas att mina barn aldrig blir mobbade. Idealistiska jag hoppas, hoppas, hoppas att de aldrig kommer att mobba.

Jag tror att man kan göra mycket som förälder för att motverka mobbing. Att man har en skyldighet att arbeta med barnens attityder och rädslor. Ibland hör jag föräldrar här som säger "I rather have a child who is a bully, than a bullied child". Det är kanske inte så förvånande att dessa föräldrar är de som ofta har barn som mobbar. 

Mobbing och solidaritet börjar hemma. Med fostran och föräldrarnas egna attityder.