De sista dagarna har varit präglad av debatten efter den tragiska händelsen i Connecticut där tjugo barn och åtta vuxna dog i samband med en skolskjutning. Vad var orsaken? Ingen vet och eftersom gärningsmannen inte överlevde kommer vi heller aldrig att få veta.Media och experter debatterar vilken roll liberala vapenlagar spelar, hur avsaknaden av vård av mentalt sjuka påverkar och om Tv och tidningar orsakar dåd som detta genom att driva upp en medial storm efter. Som vanligt vill man hitta en magisk knapp att trycka på, medans verkligheten antagligen består av en hel panel av knappar.
I morse möttes jag av en mamma som berättade att de börjat låsa dörrarna i mina barns skola. Rädslan har spritt sig även till denna sidan av gränsen. Vi har också många vapen, mentalt sjuka, mediala blodshundar och en historia av dödskjutningar. Vancouver har förändrats under de sista elva åren.
Jag vill inte ens tänka på eländet.
I december 2010 sköts tio personer i ett kriminellt gäng ett par kvarter från vårt hem. Ingen dog, men det var ändå en uppslitande händelse. I februari 2011sköts och skadades en annan gängmedlem ett halvt kvarter från vårt hem. I samma korsning som jag promenerat genom ett par timmar tidigare. I january 2012 sköts en könd kriminell person ner på en restaurang i Wall Centre nere i stan. Samma restaurang där jag ibland har varit på lunchmöten.
En natt vaknade jag klockan 4 av ett oväsen. Jag kikade ut i vår trädgård och såg genast att någon höll på att söka igenom vårt garage med en ficklampa. Osäker stod jag där och dividerade om jag skulle ringa polisen. Ett par sekunder senare insåg jag att det var en kvinnlig polis och en knarkhund som var där på besök. Enligt grannarna hade polisen jagat en knarkhandlare in på vändplatsen utanför vårt hus, där de trodde att han hade gömt droger någonstans. Eventuellt i min trädgård, där barnen brukar leka.
I sådana stunder längtar jag hem lite extra mycket till Norra Råda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar