Wajiha, en modern Askunge

Igår såg jag första avsnittet av dokusåpan "Svenska till varje pris". Åtta invandrare följs under lika många veckor medan de tar C- och D-kursen av Svenska för invandrare (SFI). Sista programmet deltar de i ett standardiserat test som de potentiellt kan misslyckas med.

Det tog bara fem minuter innan jag satt med tårar i ögonen. Jozefina Persson som är SFI-lärare, skolledare och platschef från Borås förklarade vad fint hon tyckte det var med brytning. Precis som med dialekter kan en brytning antyda om man kommer från Luleå, Stockholm eller Balkan. Vad fint sagt! Jag brukar säga att mina barn har Vancouverdialekt. Ordet brytning associerar jag med något mindre lyckat eller kanske till och med fult. Varför måste det vara så? Jozefinas positiva vinkel berörde mig djupt.

Som i alla dokusåpor får man en favorit. Min är Wahija. I Sverige sedan mindre än tre år. Analfabet vid ankomsten; hon visste inte ens hur man höll i en penna. Skolgång var inte möjlig i Afghanistan, och istället arbetade hon som barnflicka sedan hon var 12 år. Vistelsen i Sverige, SFI och medföljande  familjemedlemmar har gjort att hon idag inte bara kan läsa och skriva, hon kan även prata en väl fungerande svenska. Ödmjuk, kunskapstörstig och tacksam över möjligheten för att gå i skolan. Jag skäms nästan över hur för givet jag alltid har tagit min skolgång när jag ser henne.

Wahijas historia är en modern version av Askungen. Prinsen är ersatt av SFI, och kärlek av kunskap. Kan det blir bättre?

Jag ser redan fram mot nästa veckas program. Men var det någon mer än jag som blev otroligt förvirrad av programmets upplägg, där Wahija ena stunden pratade sitt hemspråk med slöja på och andra sekunden svenska med håret utslaget och smink i ansiktet? I början förstod jag inte ens att det var samma person.