måndag 8 april 2013

Pratar barn på annorlunda sätt på sina olika språk?

Pojkarna med söööta Hundis & guuuulliga Nallis.
Ibland när jag lyssnar på hur pojkarna pratar på svenska och engelska så tycker jag nästan att de låter som olika personer.

Om de leker med actiongubbar och bilar så är det engelska som gäller med mycket utrop om hur coolt något är, eller imitationer av höga ljud som ska föreställa bilkrascher eller explosioner av ett rymdskepp. Men när mjukisdjuren blir fokus för leken växlar de direkt till svenska. Deras röster blir mjukare och tonen går upp. "Mmm, vad gullig den är!" säger Wilde med nästan falsettröst varpå Thor svarar med sin ljusaste lilla pojkröst "Ja, jag vet, den är så himla sööööt!".

Varför är det så? Jag reagerar också på hur det låter när Thor har med sig kompisar hem hör i Kanada, jämfört med lek med de svenska kusinerna. De låter hårdare och tuffare på något sätt. Jag kan inte helt klura ut det, men hittade en studie som kanske kan ge ett förslag på förklaring. 

Hundis får cheese string vid fikan.
På Frank Porter Graham Child Development Institute i North Carolina har man gjort en studie om hur pappor påverkar barns språkutveckling i familjer där båda föräldrarna arbetar. Om en av föräldrarna är hemmavarande (läs mamma, eftersom pappor sällan är hemma i Nordamerika) borde det vara den personen som påverkar mest. Men här tittade man alltså på hur mycket pappor påverkade sina barns språkutveckling i familjer med två yrkesarbetande när barnet var två och fann att pappor med mer varierat ordförråd ett år senare hade barn som var duktigare på att prata (jag är osäker på hur man hade utvärderat detta).


 Volleyboll i källartrappan, på engelska med pappa. Ibland gäller det att ducka!  

Enligt tidigare studieresultat pratar amerikanska pappor med sina barn på ett annorlunda sätt än vad mammor gör. Pappor pratar generellt mindre d.v.s. färre ord med sina barn, och leker oftare istället fysiska lekar. I samtal med barnen byter konversationen håll färre gånger när den sker med pappa, jämfört med vad som sker med mammor. En annan skillnad är att mammor ställer mer frågor till sina barn. Antal frågor i samtal är något som visat sig stimulera barn språkutveckling och även här hänger papporna inte med. Däremot ställer pappor mer öppna frågor, medan mammor kanske ställer mer enkla ja-och-nejfrågor, vilket helt logiskt borde stimulera mindre.

I vår familj sker samtal på engelska med pappa och samtal med mamma på svenska. Eftersom män enligt studien ovan pratar på ett annorlunda sätt än vad kvinnor gör borde detta inte bara påverka deras språkkunskaper, utan även hur de låter.

I somras lekte barnen ofta pappa-barn med sina tre kusiner från Karlstad. Alla är killar så ingen ville vara mamma. En dag blev det bråk när två ville vara pappa.

"Men kan ni inte vara pappor både två", föreslog jag.

"OK, men jag tänker inte vara kär i Hugo om han ska vara den andra pappan.", svarade Viggo med eftertryck.

Jag skrattar fortfarande över den diskussionen. Underbara ungar! Samtidigt frågar jag mig om killar i Nordamerika leker mamma-pappa-barn lika ofta som i Sverige? Jag tror inte det, i alla fall har jag inte varit med om det när det bara är killar som leker.

Leken tränar barnet på vuxenlivet. I Sverige deltar pappor i barnens liv på ett helt annat sätt än här, vilket speglas i leken. Kanske de också är därför pojkarna låter mjukare på svenska. Man behöver inte vara lika tuff som kille i Sverige. Man får vårda och tycka om djur och människor utan att bli ifrågasatt.

Hur låter dina barn på sina olika språk? Skiljer sig tonen, ordval? Skiljer sig språkval åt beroende på lek? Eller har du barn som låter helt lika på sina olika språk?