Vilka olika typer av flerspråkighet finns det?

Barn lär sig språk snabbt och enkelt. ”Fel, fel, fel”, som Brasse skulle ha sagt i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Detta är en myt. Språk tar lång tid att lära sig. Ju yngre barnen är när de lär sig ett språk, desto bättre blir de på uttal. Men bara för att ett barn som har lärt sig svenska utomlands låter svenskt, betyder detta inte att det kan lika mycket grammatik och ord som ett jämnårigt svenskt barn. Dessutom kan den abstrakta förståelsen på svenska vara mycket mer begränsad än på det språk som dominerar för barnet.

I svenska skolan talar man om ytflyt. Ett barn med föräldrar som kommer från ett annat land lär sig vardagsspråk på 1-2 år. Genom sin flytande svenska är det lätt att få uppfattningen att de har samma förståelse av svenska som sina kompisar som har svenska föräldrar. I själva verket tar det 6-8 år i skolan för att de ska få samma förståelse i skolspråket.

Hur väl vill du att dina barn ska prata svenska? Detta är ofta en fråga som dyker upp när barnet är några år äldre och kanske inte svarar på svenska, blandar ord och uttryck på landets huvudspråk och svenska eller har stora luckor i ordförrådet jämfört med barn i Sverige i samma ålder. Oavsett vad det är som får en att reagera på ens barn svenska, sker det oftast när barnet har ett etablerat språk.

Din situation som utlandssvensk förälder är alltid unik, och formas av många faktorer. Du som människa är naturligtvis en viktig faktor, men inte den enda. Du kan ha en klar målsättning av att lära ditt barn svenska, men kan ha andra faktorer emot dig. För att kunna diskutera dessa måste vi först förstå vilken nivå ditt barns svenska kan hamna på när du bor utomlands. Nedan förklaras begreppen passiv, aktiv, absolut typ och simultan flerspråkighet samt s.k halvspråkighet med utgångspunkt i situationen för utlandssvenska barn.

Passiv flerspråkighet:  När man har en åldersanpassad nivå i ett modersmål/förstaspråk men bara förstår svenska utan att kunna eller vilja tala det.

Aktiv flerspråkighet:  När man har en åldersanpassad nivå i ett modersmål/förstaspråk men endast förstår och talar svenska i begränsad utsträckning.

Absolut flerspråkighet: När man kan båda språken lika bra. Också kallat en ”hög grad av flerspråkighet”, vilket innebär att man talar båda språken som en infödd talare.

Simultan flerspråkighet: Barn har inledningsvis lätt att få s.k. simultan flerspråkighet genom att de växer upp med föräldrar som talar varsitt respektive språk. Båda språken lärs in simultant genom att båda föräldrarna talar sitt språk med barnet. Båda språken kallas för modersmål eller förstaspråk, oavsett vilken förälder som talar det med barnet. Ju äldre barnet blir, desto mer dominerande blir omgivningen runt barnet. Trots detta finns många exempel på svenska föräldrar som lär sin barn svenska simultant med landets huvudspråk genom att fortsätta använda svenskan som huvudspråk.

Additiv flerspråkighet: Detta betyder att första och andra språket har utvecklats vid sidan av varandra. Absolut och simultan tvåspråkighet är additiv.

Subtraktiv flerspråkighet: Detta innebär att man lärt sig ett andraspråk på bekostnad av det första språket. Ett exempel är när ett barn i Nordamerika lär sig engelska bättre än svenska. Subtraktiv svenska är också passiv enligt definitionen ovan.

Halvspråkighet: När kunskaperna i båda språken man talar blir otillfredsställande. Detta kallas ibland för halvspråkighet. Många lingvister avfärdar detta som lämplig terminologi av olika skäl, men termen används fortfarande i många sammanhang. Den klingar dock ganska negativt.

Successiv flerspråkighet: Detta innebär att det andra språket lärs in efter cirka tre års ålder i landet där målspråket talas eller utanför målspråkslandet. Ett exempel är engelskan som barnen lär sig i skolan i Sverige. Detta är en formell inlärning som sällan ger samma nivå som en simultan inlärning som sker från barnets födsel. I detta fall kallas språket andraspråk.

En vanlig form av flerspråkighet bland svenska barn utomlands omfattar passiv svenska. Hur vanlig denna är vet vi inte eftersom det aldrig gjorts en systematisk undersökning bland svenska barn utomlands. Den passiva svenskan kan uppstå från början, när barnet är några år gammalt eller i tonåren. När barnet är litet verkar den vanligaste orsaken till att svenskan blir passiv vara att att föräldrar blandar svenskan med huvudspråket i landet på ett icke-konsekvent sätt. Skälen kan vara att man inte är medveten om betydelse av att vara konsekvent i språkanvändningen när ett annat språk än svenska dominerar runt en. Man kanske inte heller vill upplevas som oartig mot folk runt en som inte förstår svenska. Det kan också vara så att man vill underlätta diskussioner inom familjen.

När barnet blir äldre kan en annan bidragande faktor kan vara att man lever i en helt enspråkig miljö, och att barnet inte vill vara annorlunda än omgivningen. Barnet upplever att det blir pinsamt när mamma talar ett annat språk framför kompisarna. I tonåren kan det också vara del av frigörelseprocessen, man vägrar prata det språk som föräldern talar som en strävan att överta makten i relationen.

Skälen är många, men samma förhållningssätt kan alltid användas tills barnet blir mottagligt för att prata svenska igen. Rådet är att fortsätta prata svenska och att repetera vad barnet säger för att ge dem den svenska versionen av allt som sägs. Det upplevs som tjatigt men är ett väl använt sätt att få barnet att fortsätta lära sig svenska när man inte lever i en svensk miljö eller kan resa hem under längre perioder.

Om du arbetar med språk, vad tycker du om termerna ovan och sättet att dela in flerspråkighet i olika kategorier? Vissa av termerna ovan har varit kontroversiella och vissa kanske till och med inte helt stämmer utan är mer baserade på den enspråkiges attityder. Utveckla gärna ditt svar nedan.

Källor: 
"Tvåspråkighet hos barn i Sverige" av Gisela Håkanson.