Varsågod, här har du mitt mammakort!

Ofta när jag betraktar min kanadensiska omgivning, där föräldradjungeln är tät av djupt engagerade mammor, suckar jag lätt och tänker att så där hyperstressad ska jag aldrig bli. Super moms, helicopter moms och nu det sista, tiger moms; jag har aldrig helt fattat hur någon orkar vara engagerad 24 timmar om dygnet att göra allt optimalt?

Jag älskar mina barn över allt annat, men behöver egen tid, där jag får vara självisk och ha roligt eller tycka att något är intressant utan att barnen är med. Dessutom tycker jag att det är OK att inte vara bäst på allt. Tvärsemot de nordamerikanska idealen, och till min kanadensiska mans fasa, uppmuntrar jag mina barn att vara medelmåttor i olika saker, om de bara tycker att det är kul att göra.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Definitioner av mammatyper 

Super Mom - en exemplarisk mamma; också: en kvinna som sköter barnuppfostran, hushållet och samtidigt har ett heltidsjobb.


Helicopter Mom - kommer av ett citat från en tonåring i boken Between Parent & Teenager som publicerades redan 1969, "Mother hovers over me like a helicopter...". Helikopterföräldrar följer tätt efter sina barn. Precis som helikoptrar svävar de precis ovanför barnet, alltid inom räckhåll, ovasett om barnen behöver dem eller ej.

Tiger Mom - en kontrollerande mamma som pushar sitt barn för att lyckas med skolan eller hobbies (t.ex. den klassiska situationen med barnet som tvingas spela fiol av mamma).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _  

I Nordamerika säger man ibland att helikopterföräldrar är samma sak som curlingföräldrar. Men det håller jag inte med om. Medan det typiska curlingbeteendet verkar näras av ett heltidsarbete, som skapar skuld över att man som förälder inte har tillräckligt med tid för barnet, så verkar helikopterföräldrar ofta vara hemma heltid, med en lyckad f.d. karriär i bakfickan. Plötsligt omvandlas målsättningarna till att rymma en intensiv strävan efter det perfekta föräldraskapet. Jobbet är inte längre karriären; istället har barnet(n) blivit det. När curlingföräldern kompenserar sin frånvaro genom för mycket frihet och lösa ramar, fängslar helikopterföräldern barnet genom att aldrig låta det prova något som det kanske kan misslyckas med.

På skolgårdarna kan man fastna i många långa (och skittråkiga) diskussioner om hur man får barnen att sitta fint vid matbordet, disciplin, var man köpte barnens sista ekologiska bomullströjor, och hur sällan barnen får se på TV. Datorspel, barn som bits, har olika diagnoser, godis och chips diskuterar man mer sällan. En gång blev jag överfallen av en mamma till ett barn på Thors preschool som genast ville veta om mina barn fick se på TV och om de åt någonting annat än ekologiska grönsaker. När jag svarade att de visst fick se på TV och att jag uppmuntrade det för att jag skulle kunna få ta en kaffe i fred, samt att de sällan åt ekologiska grönsaker, såg hon ut som hon ville göra korstecknet framför sig.

Min upplevelse av utanförskap och att jag egentligen kommer från en annan planet (Sverige), är alltid påtaglig under dessa diskussioner, som jag allt som oftast försöker undvika genom att lämna och hämta barnen på ett snabbt och effektivt sätt. Men av och till träffar jag en sådan där superschysst mamma, som jag börjar prata med och som jag vill prata mer med. En mamma som också kollar mejlen medan barnen leker. Hon kanske till och med tycker att lekträffar är till för att föräldrar ska kan få sitta och prata ostörda. Kostcirkeln i hennes hus innehåller MacDonalds mat, godis, chips och, ve och fasa, vanliga besprutade grönsaker.

Problemet är bara att det kan vara svårt att veta hur man på ett smidigt och vältajmat sätt kan föreslå att man ska träffas igen? Nordamerikaner är, som jag redan skrivit några gånger, ett mycket mer socialt släkte än svenskar. Trots detta finns även här vissa regler i relation till hur och när man initierar kontakt. Man pratar först ett par gånger under barnens gymnastik/simning/tae kwondo/hockey/whatever. Sedan brukar den ena mamman föreslå att man byter mobilnummer genom att hon textar den andra.

Nu har nätverkandet mellan mammor förenklats av tryckerier och grafiska designers genom s.k. "mom cards". Igår sällade jag mig till massorna som beställde ett. Detta fenomen är ett visitkort med ens namn, vem man är mamma till (mitt säger alltså "Mom to Thor & Wilde"), mobilnummer och email. Adress lämnar man inte ut. Rent teoreriskt behöver man några gånger till på sig att avgöra om den andra mamman är psykopat och massmördare.

Smart, va? Nästa gång jag sitter och funderar på om jag ska erbjuda mitt mobilnummer kan jag diskret hala fram mitt snygga mammakort. Med det överräckt kan jag snabbt avlägsna mig på sant svenskt asocialt sätt och överlåta beslutet om en eventuell lekträff till henne.

Jag har bra erfarenhet av att hoppa på vilt främmande människor. En av mina bästa vänner, Aimee, mötte jag trots frånvarande mammakort på Gymboree (bebisgymnastik). Fast det hade varit bra mycket coolare om jag hade kunnat rama in våra första haltande kontaktförsök genom överlämnandet av ett mammakort.

Varför finns det inga Dad cards? Ja, det undrar jag också.