måndag 23 april 2012

Mamma, är jag svensk?

"Mamma, är jag svensk?", frågar 8-åriga Moa sin mamma Eva.

Moa bor med sin bror Max, pappa Magnus från Malmö och mamma Eva (min syster) i Tustin i Kalifornien. Hon är född i USA och har aldrig bott i Sverige. Hemma pratar alla svenska, även om barnen ofta leker med engelska som gemensamt språk.

Moa-goa & undertecknad i somras.
När Moa frågar vilken nationalitet hon har, svarar Eva att hon är amerikan, men att hon är en svensk amerikan. När Eva återger diskussionen på sin facebooksida svarar en utlandssvensk väninna att så skulle hon ALDRIG svara, och att hennes barn är svenskar också. Detta får mig att kontra att mina barn är svenska kanadensare eftersom de är födda här och har en kanadensisk pappa. Jag inbillar mig att det är så mina barn upplever det, trots att vi aldrig diskuterat det. Vi verkar alla tre ha en uppfattning om vad barnen borde känna.

Morgonen efter sitter Thor vid frukostbordet och äter cheerios. Jag kan inte låta bli att fråga om han känner sig mest kanadensisk eller svensk? Min lille professor ritar en osynlig cirkel i luften med skeden medan han funderar på svaret.

"Jag känner mig som båda", säger han säkert efter en lång tankepaus. Jag hajar till och blir förvånad, utan att kommentera.

Den finska psykologen Pirjo Ouvinen-Birgerstam definierar personlig identitet som individens medvetenhet om och upplevande av sig själv som en bestämd och unik person i ett eget historiskt och socialt sammanhang. Jag skulle vilja lägga till kulturell situation. Om ett barn pratar svenska, har mycket kontakt med Sverige och firar många svenska traditioner ter det sig logiskt att det utlandssvenska barnet upplever sig som svenskt. Psykologen Yvonne van de vis Kaufmann beskriver i sitt examensarbete vid Stockholms Universitet också barn som upplever sin kulturella identitet som den som föräldrarna har, trots att de inte har goda kunskaper i föräldrarnas språk. Man kan alltså som utlandssvenskt barn uppleva sig som svensk även om man inte kan svenska speciellt väl. 

Thor tycker att han är svensk OCH kanadensare. Inte svensk kanadensare vilket jag antagit. Moa är inledningsvis osäker eftersom hon lever i en helsvensk familj utomlands. Men efter att Moa frågat mamma vilken nationalitet hon har berättar hon för sina föräldrar att hon ska flytta till Sverige när hon blir stor, läsa till veterinär och gifta sig med en svensk. När mamma frågar varför svarar hon att det är för att Sverige är bäst, eftersom det finns snö där. Eva kan inte låta bli att påpeka att hon och Magnus i så fall kommer att sakna henne, varpå Moa utan att blinka kontrar med att de kan hälsa på henne på somrarna. Det samtalet ger mycket information om vad hon upplever som sin kulturella identitet och var hon hör hemma.
Har du frågat ditt barn vilken nationalitet han eller hon känner sig som? Gör det, både jag och min syster fick en annan uppfattning om vad våra utlandssvenska barn känner sig som. 

Barn är smarta och vet oftast bäst själva vilka de är.