Vancouver flake-ism & kindergartenblues

Foto: Glada skolkillar efter skolans första dag.

Dagens ämnen: Vancouver flake-ism och Kindergartenblues. Detta är helt uppenbarligen en blogg på svengelska.

Vancouver har en kultur som är präglad av s.k. flake-ism. Detta innebär för mig en irriterande förmåga att aldrig helt vilja ta ställning till något. Speciellt i avtal mellan vänner att mötas, eller som nu vid terminsstarten, total oförmåga att bestämma sig för vilken skola barnen ska gå på. Det kan alltid dyka upp något bättre.  Detta tankesätt gör att man inte ens ett par dagar precis innan skolstarten har sagt ifrån till skolan att lilla Jonny inte kommer att dyka upp, eftersom han har kommit in på en annan skola.

Detta resulterar i kaotiska första dagar där barnen  får gå i sin gamla klass med sin lärare sedan året innan. Egentligen är det meningen att barnen ska komma till en ny klass (man bryter upp alla klasstrukturer varje år och blandar om alla barnen) och sin nya lärare. Under första veckan räknar skolledningen antal barn som börjar terminen och får ofta panikanställa nya lärare, då man inte har vågat anställa tillräckligt antal lärare pga att många barn helt enkelt inte dyker upp.

Det är helt ologiskt, resursslösande och skapar till viss del oro hos barnen som inte helt vet vad som kommer att hända. Först om 3-4 dagar kommer Thor att veta i vilket klassrum han ska gå och vem av hans kompisar som hamnar i samma klass. Det är svårt att förstå varför man inte helt enkelt kan slå näven i bordet och kräva att föräldrar ger besked en månad innan skolstarten om barnet kommer att börja eller ej.

Jag har en känsla av att man ofta blandar ihop flake-ism och flexibilitet. Båda företeelserna fokuserar på individen, men det förstnämnda har en större konstnad för omgivningen.

Wilde går idag andra dagen på kindergarten. Första dagen fick jag bära in honom gråtandes. Han har längtat efter att börja samma skola med Thor. Dagarna innan präglades dock av oro. Världen blev plötsligt alltför stor för honom.

Ska man bara lämna ett gråtande barn eller ska man stanna hos honom trots att lärarna ofta tycker att detta förlänger ångesten hos barnet? Hela vägen till skolan debatterar jag med mig själv och är osäker på vad som är rätt. Ångest hos mina barn väcker min egen.

Idag testar jag Kajsa-Kavat-mamma-stilen. Den där man ignorerar problemet och beter sig som allt ska gå bra.

"Ska Wilde stanna i skolan själv idag, mamma?", frågar Thor när vi parkerat vid skolan.

"Jadå.", säger jag glatt och sneglar på Wilde som är upptagen med att få på sig den nya ryggsäcken med Färjestads BK på. Han har valt den själv eftersom laget har ett vargemblem som han gillar.

Fortfarande är det lugnt. Jag lämnar först Thor på skolgården hos sin klass och går sedan ner i källaren till det ljusa klassrum som Wilde kommer att gå i under det närmaste året. Vi säger bonjour till Madame Simone  och hänger upp ryggsäcken i Wildes skåp. Sedan vill han måla och jag följer honom in i klassrummet där han sätter sig ned.

"Mamma, ska gå nu. Får jag en puss?". Wilde vänder sig om, ger mig en stor blöt puss rätt på munnen och säger "Hejdå, mamma." Medan jag ställer mig upp och undrar om jag bara kan gå, tar han upp en färgpenna och börjar måla. Jag smiter ut samtidigt som jag undrar om det verkligen kan vara så lätt efter den start vi hade igår?

Nu sitter jag på Blenz med min kopp kaffe med en klump i halsen. Båda mina barn är i skolan och livet sträcker ut sig framför mig igen. Tydligen har jag fått ett akut anfall av Kindergartenblues. Den där man förstår att barnen börjar bli större och är på väg ut i livet.

Nu är det dags för mig att klura ut vad jag ska göra med mitt eget liv....