onsdag 12 september 2012

Spökvatten - ordet som barn lär sina föräldrar

Foto: Mitt lilla spöke.
Människor är unika. Speciellt barn som inte har lärt sig samhällets och familjens förväntningar på hur de ska tala och uppföra sig. Men ibland liknar vi varandra mer än vad vi tror.

Sista numret av tidsskriften "Språk" tar upp beteckningen "spökvatten". Det sistnämnda är något som frekvent används av barn på förskolan i Sverige. Jag studsar till när jag läser det eftersom jag trodde uttrycket var något som var unikt för Wilde. Varje gång han häller vatten i glaset som precis rymt mjölk utbrister han "Spökvatten!" Och visst ser vatten som är dimmigt av mjölkrester lite läskigt ut.

I Vancouver har Wilde dock utvecklat begreppet spökvatten lite längre. Han leker med oss vid middagsbordet, tar en klunk spökvatten och ropar "Jag är osynlig! Ni kan inte se mig". Mamma och pappa spelar med och letar efter honom under bordet och bakom hans stol. Storebror som tar allt bokstavligen talat, men som nu vet att det är lek och inte verklighet, sitter tyst på sin stol och försöker lägga band på sig för att inte säga att vi visst ser honom. Vid nästa klunk ropar Wilde lika glatt "Nu är jag tillbaka igen!" och skrattar så att han kiknar.

Femåringar lever i en alternativ värld med mycket fantasi och bus. Deras hjärnor är fortfarande som svampar men lever också sitt eget liv. Hjulspåren för det svenska språket verkar finnas i Wildes hjärna fastän han sitter på andra sidan jordklotet och inte går på dagis i Sverige.

Spökvatten. Inget unikt för Wilde men ett tecken på att hans svenska leder honom framåt till samma språkliga slutsatser som barn i Sverige. På något sätt känns det skönt.