tisdag 31 juli 2012

Språksvårigheter i Hagfors

Vi är i Hagfors för att handla på ICA. Min bror träffar en kompis som han stannar för att prata med ett slag. Viggo, min 8-årige brorson från Karlstad, står brevid och lyssnar intresserat.

När vi går vidare frågar Viggo; "Pappa, vad pratade han för språk?"

Vi skrattar båda och berättar att det var Hagforsdialekt. Viggo blir så impad att han senare, efter ett par timmar med en Hagforskompis, börjar säga "Jag vet int'." med klassiskt Hagforsuttal.

Hagforsdialekten är störtskön men  kan vara svårbegriplig för folk som kommer utifrån. Det har alltid varit min sorg att det knappt finns spår av den i mitt uttal. Jag präglades för tidigt av mina föräldrar som kommer från södra Sverige och började inte dagis förrän jag var 5-6 år.  Då var mitt eget uttal etablerat; en annorlunda rikssvenska med värmländsk krydda och skorrande r. Folk frågar ofta var jag egentligen kommer från.

När jag gick på gymnasiet och kom in i någons hem med min väninna som pratade stark Hagfôrsing, blev det ofta förvånade miner när jag öppnade mun. Vända till min kompis brukade de säga "Har du e fintaling mârrâj?

Vi "fintalingôr" som egentligen var födda och växte upp i Hagfors var ett sällsynt släkte. Gemensamt var att våra föräldrar ofta var födda någon annanstans. Vi betraktades med misstänksamhet, och jag fick ibland kommentaren att jag inte var någon riktig Hagfôrsing. Jag är osäker på var gränsen går, men jag misstänker att man måste ha bott i trakten minst två generationer för att bli accepterad som verklig inföding. Om man inte heter Buzz Aldrin förstås. Han betraktas nog delvis som Hagforsing, trots att det är hans farfar som kommer från Norra Råda.

Efter 24 år borta från bygden varav hälften utomlands, känner jag trots min skeptiska omgivning, att jag fortfarande är en riktig Hagfôrsing. Jag står ofta och ser ut över nejden och känner att det är här mitt hjärta mest bor. Den stora härliga Rådasjön ligger nedanför, mjuk som sammet med sin spegelblanka yta. Stillheten är beroendeframkallande, och längtan efter att åka tillbaka till metropolen Vancouver har inte alls infunnit sig. Den som ändå kunde bo här jämt...

Fyra veckor av min sex veckor långa Sverigeinjektion är över. Jag ska njuta av varenda ögonblick som är kvar.